Löven virvlar bort:
lysande guld i vinden
som värdepapper.
Haiku lånad härifrån. Bild lånat härifrån.
Inspirerad av detta ger jag mig på en hyllning till en favorit som går från klarhet till klarhet.
KGB lyser
rakt på i flimrad ruta
sorry, Adaktus.
Om KGB går från klarhet till klarhet så har Reinfeldts högra hand, Ulrica Schenström, tydligen gått från klar till klar. Det sägs att det är olämpligt att vara "glad i hatten" och "på kanelen" om man har ansvar för krisberedskapen. Och det är sant.
Men det är faktiskt lika sant att det är våldsamt oproffesionellt av både politiker och politisk tjänsteman att dricka sig glad i hatten tillsammans med en journalist. Journalisten däremot kan lugnt hävda sin professionalims; det gäller ju att få offret att tala för mycket. Vilket Cecilia Garme också konstaterar i DN idag. Ingen helt ovanlig strategi. Riksdagsjournalisternas julfest, dit partiledare och andra politiska högdjur bjöds in, bestod på min tid understundom av våldsamt spetsad glögg. Tänkte ibland "Herregud, det räcker väl att Alf känner doften...".
Det var nog någon gång på 1940-talet som följande dikt, skriven av en flicka, lästes upp av Farbror Sven i Barnens Brevlåda.
SvaraRaderaTre guldgula löv.
En himmel så blå.
En isande vind.
En tår i mitt öga.
Höst.
Vart är människan på väg? Vilken pseudonyhet - att de orkar håla på. I går kunde man i Tv se hur Antarktisk smälter bort och hur USA - Ryssland intar positioner för att kunna utvinna tillgångar när isen smält bort. Snart smälter mänskligheten bort - till stor glädje för andra varelser på denna planet.
SvaraRaderaDin haiku håller måttet.
SvaraRaderaPoeten
Att alkohol är ett bra sätt att få människor att lätta på tungan och tappa omdöme är gammalt och känt, har använts i alla år och av alla grupper. Riksdagsjournalisternas julglöggande är väl känt inom huset och självfallet har syftet alltid varit att få politiker att under trevliga och avspända former säga något lite extra som man i gemytligt umgänge kan spinna vidare på.I plenisalen i samband med partiernas julfester, och utskottens julfester, stank det ofta av alkohol och vid voteringar hände det att ledamöter var glada i hatten, på kanelen och ibland rejält fulla.
SvaraRaderaNu är supandet mindre vanligt än förr, då journalsiter och politiker inte så sällan var fullt synligt berusade. Man skrev inte om det, man tystade ner det, eftersom båda grupperna var lika goda kålsupare (sic!). Lasse Werners fyllprat var ingenting man skrev om, inte heller andra mer eller mindre kända politikers. Inte heller politiker talade med andra om sina kollegors dryckesvaner.
Sedan kom då Schyman, och där gick väl gränsen eftersom hon var berusad på en mer allmän plats än krogen. Dessutom var hon kvinna som offentligt var berusad. Men hennes uppträdande i Visby tidigare hade tystats ner. Likaså Per Gahrtons fyllor är det ingenting man skrivit om, än mindre om kända journalistkollegors alkoholintag. Alkohol och Kjell Albin Abrahamsson teg man om, ända tills han själv berättade offentligt.
Riksdagsglögg me spets
SvaraRaderaAlf Svensson doften känner
luktar som kanel.
Birre Bus
Är det inte konstigt att fylla beskrivs i så glättade termer som "glad i hatten", "på kanelen" etc. Det är tragiskt att krog skall vara detsamma som fylla, att fest skall vara detsamma som berusning, att politik och höjdare tydligen larvar runt med fåniga fylleleenden på läpparna.
SvaraRaderaIn vino veritas - i vinet finns sanningen. De gamla grekerna söp dem som skulle förhöras vid rättgegångar fulla. Man ansåg nämligen att den som var berusad inte kunde ljuga eller dölja något. Smart av journalisterna - och dumt av politikerna att gå i fällan.
SvaraRaderaOch f.ö. tycks vilka klavertramp som helst numera vara tillåtna i Reinfälts regim. Man har uppnått ofelbarheten...
Peter - grön