Grön vecka: Europé? Nja, så känns det väl inte...

Den här veckan avslutas med att Miljöpartiet de Gröna har kongress. En del, för partiet, kontroversiella frågor skall behandlar. Så jag tänkte köra en Grön Vecka på bloggen.

Idag blir det en längre text om det här med EU. Så lång att ingen jäkel orkar läsa den förmodligen...

Hur som helst: Partiet står ju inför tanken att avveckla sitt gamla krav på utträde ur EU.

Konstigt att framföra detta just nu, tycker en del. Är inte det samma sak som att låta vänsterpartiet och sverigedemokraterna bli de enda partier som uppfattas som EU-kritiska?

Och att något nu verkligen hänt som skulle föranleda åsiktsbyte tycker även jag är svårt att finna - om man nu inte alltid tyckt att idén om utträde varit felaktigt. Om detta skrev jag tidigare.

Först några personliga funderingar över att vara europé, därefter en kompletterande historiebeskrivning över EU:s framväxt:

Jag känner mig faktiskt inte som europé. Jag känner mig snarare som skandinav och världsmedborgare. Per Gahrton är europé, skriver han i inledningen till en av sina böcker om EU. Hans anfader var serb.

Själv känner jag mig inte som europé. Tros att min anfader var från fransk-tyska gränsen. Och att det rinner vallonblod från min mors sida, brukar jag få höra. Men jag är totalt ointresserad av det där med blod.

Jag gillar Skandinavien, här är hemma. Men jag gillar att sitta på den lilla krogen i avkroken på Teneriffa, dricka öl i Düsseldorf eller att vandra i Rom och Medina. Också. Men jag är skandinav - trots att jag har svårt att sjunga nationalsång och är lagom road av att hissa flagga. Men leva och dö i Skandinavien vill jag. Här finns älg. Bara det! Här finns björkar, tallar, hagar, fjäll och skärgårdar. Här finns ljusa sommarnätter.

Här finns dessutom människor som ibland kallar sig greker, italienare, turkar, palestinier, kurder, araber, judar, somalier, chilenare, irakier och mycket annat. Underbart! Och sedan finns det plats. Kan det vara bättre?

Det europeiska projektet, som det ser ut, är jag lite skeptisk till. Rent av orolig, trots att jag ser fördelar också. Européerna är alltför bra på att slå ihjäl varandra och andra för att jag ska lita på Unionen.

Jag är kritiskt till att man inom Unionen bygger upp system och strukturer som så lätt kan övertas i det ondas tjänst. Jag kan citera Elin Wägner också i detta fall:

Det är inte bara så att kupper och erövringar underlättas när trådarna är samlade i en hand, och med ett grepp kan flyttas över i en annan.

Det är också så, att människan bli så van att lyda, och så förfärad inför utsikten att komma utanför organisationsnätet att hon utan protest bemannar även krigsmaskineriet...

Jag tycker definitivt inte om Europa, Europa über alles. Inför folkomröstningen om EU läste jag ur en liten skrift: ”Det är klart att vi tillhör Europa, det har vi alltid gjort.... Vi har samma kulturarv, samma demokratiska grundvärderingar som resten av Europa. En sådan enkel sak som att vi alla har bröd - inte ris eller couscous - som basföda, förenar oss. Eller att vi så gott som alla har samma Gud. Vi är helt enkelt rätt lika.”

Nej, det är inte något citat från någon nydemokrat eller sverigedemokrat. Det är citat från TCO:s utbildningsmaterial inför folkomröstningen. Det kallades folkupplysning och fick statsbidrag men kunde lika gärna vara hämtat från en annan tid med bruna förtecken.

Min oro beror på en utflykt till en gammal vind där jag fick tillfälle att botanisera bland skrifter från en annan tid.

Regnet slår mot taket, när jag sätter mig bland kartongerna och bläddrar i alla gamla papper. Jag läser igenom gamla tal från den tiden då nationalismen var tydligt brun och skabbig. Fredrik Böök var inte värst, men tillräckligt skrämmande.

Jag läser tal som rikskansler Adolf Hitler och riksutrikesminister Rippentrop höll för det tyska folket. Jag läser det tal Hitler höll den 11 december 1941 inför den tyska riksdagen. Det går kalla kårar utefter tyggraden; argumenten känns igen, även om graderna skiljer. Hitler talar om Det europeiska familjen, Det Nya Europa, Vår gemensamma kultur, Vårt bröd.

”Ty liksom grekerna en gång i tiden gentemot perserna icke försvarade Grekland, och romarna gentemot kartagerna icke Rom, romare och greker gentemot hunnerna icke Västeuropa, tyska kejsare gentemot mongolerna icke Tyskland, och de spanska hjältarna mot Afrika icke försvarade Spanien, utan alla försvarade Europa, så kämpar icke heller Tyskland idag för sig självt utan för Europa.”

Jag letar och finner mer som luktar stöveltramp och förnedring.Jag hör rösten när jag läser ur ett Europatal Hitler höll den 8 november 1941: : ”Folkkamrater! Denna kamp är verkligen inte en kamp bara för Tyskland, utan för hela Europa, en strid om dess vara eller icke vara. Vi har ett mål och det omfattar denna kontinent och jag hyser den övertygelsen att denna kontinent inte skall vara den andra i världen, utan att den skall vara den första. Vi får inte hysa något tvivel därom, att Europas öde för de närmaste 1000 åren avgöres just i denna tid.”

Jag läser återigen TCO:s studiematerial. Bröd, ris och couscous. Och funderar på det där som Elin Wägner skrev redan på 40-talet...

Hur har egentligen den förfinade och civiliserade europén betett sig?

Vasco da Gama rundade Godahoppsudden 1449 och vi européer kunde påbörja civiliserandet av det lömska Afrika. Det da Gama fann där borta i de "lägre stående folkens länder" var emellertid upprörande imponerande. Där fanns utvecklade handelsstäder, avancerad kunskap i såväl navigering och skeppsbygge som konsthantverk och stadsbyggnadskonst.

Men européerna valde att slå sönder det som fanns. Vi slog ut balanserade handelssytem och monopoliserade all handel på Indiska Oceanen. Vi ödelade den kultur som växt fram, införde europeisk överhöghet och tvingade till oss årlig tribut i guld. Vi fullföljde vårt uppdrag som upplysare genom att frakta bort 50 miljoner afrikaner som slavar - de starkaste, de friskaste. Afrikas ryggmärg tappade vi ur. Vi kallade det för civilisationsprocess. Miljoner dog på väg till utskeppningshamnarna, miljoner dog på slavskeppen som gick skytteltrafik över havet. Men kristna brödätare var vi.

Efter Afrika var det dags att civilisera Sydamerika och Mellanamerika. Med kulturella, begåvade och förfinande europeiska maner slogs fungerande samhällen sönder. När européerna erövrade Mexiko 1521 hade indianbefolkningen byggt upp de mest avancerade samhällen som existerade. Man hade kunskap att göra böcker, man studerade läkarvetenskap och astronomi, man hade strafflagar och domstolar. Kungen valdes inte p.g.a. blodsband utan p.g.a. duglighet. Under 300 år dammsög vi Latinamerika, skövlade naturresurser med hjälp av billiga levande redskap - indianerna. Åtta miljoner tog vi död på bara i gruvorna.

Så var det dags för Asien. Vi tömde Kina. Medvetet och systematiskt. Slog sönder självtilllit, näringar och kultur. Resultatet lät inte vänta på sig: svält. Och fysiskt och psykiskt förfall för de folk vi skulle civilisera.

Med gemensam vapenmarknad och gemensam strategi för att hålla de svältande borta, kan vi européer nog försvara våra värden... Med gemensam armé och gemensam säkerhetspolitik för kan vi hålla de fattigas avundsjuka på plats.

Nej, nu tar jag väl ändå i. Det finns ju så mycket fint i Europa. Det är ju sant. Mycket ÄR fint. Och bra. Men vår historia bär också anskrämliga delar, kulturer slog vi ut, idéflöden torrlade vi.

Det är viktigt att också veta hur vår historia ser ut. Oavsett vad vi tycker om Unionsbygget och framför allt hur det fortskrider.

Hur började egentligen det här med EU?

Det finns en offentlig historiebeskrivning som talar om det stora fredsprojektet. Men den andra delen av historien låtsas man inte om. Inom EU finns tankar att man skall ge ut en gemensam, godkänd, legitimerad, historiebok för skolorna inom Unionen. Jag är övertygad om att följande kompletterande historiebeskrivning aldrig skulle bli godkänd, trots att den är lika sann som den vedertagna:

Det är en kylig morgon i den lilla holländska staden Oosterbreck. Året är 1954. Några svarta bilar saktar in utanför hotell de Bilderberg. Män i strikta kläder stiger ur och tar några snabba steg i in hotellets vestibul. De passerande stadsborna känner inte igen någon av männen. Vare sig journalister eller fotografer syns till.

En av männen som tar några snabba steg in i hotellet är Joseph Retinger. Han har blivit en av västerlandets grå eminenser och har goda kontakter med såväl politiker och kungahus som företrädare för de större företagen. Han vill nu skapa en elitklubb, ett brödraskap, med ett fåtal utvalda personer. Dessa skall kunna fungera som ljus och ledning för de många människorna. Det är dessa utvalda som nu är på väg in i hotel de Bilderberg. Den elitklubb som Retinger formar får namn efter hotellet; Bilderbergergruppen. Deltagarna består av prominenta politiker, industrialister, bankirer, högre statstjänstemän, fackföreningsledare och vetenskapsmän. För att finansiera verksamheten ställer bl a Unilever medel till förfogande.

Här, inom denna grupp, föddes Romfördraget som tre år senare blev grunden till det som idag är EU. Tanken med Bilderbergergruppen var att man skulle kunna påverka utan att offentligt finnas till. Det som sades bakom slutna dörrar var aldrig avsett för offentlighet. Deltagarna i brödraskapet var inte inbjudna som officiella representanter för länder, företag eller organisationer. De var inbjudna som privatpersoner. Tillsammans hade de en stor, ofta utövande, makt och de konsensusbeslut som togs i gruppen förväntades Västeuropa följa. Centralgestalt, vid sidan av Retinger, blev från allra första början prins Bernhard av Holland. Han uppfattades som neutral och kanske harmlös.

Den sekretess som redan från början omgav Bilderbergergruppen gör det svårt att hitta vare sig uttalanden eller beslut som är tagna i gruppen. Men i biografier och memoarer kanman hitta en del. När t ex författaren av prins Bernhards biografi frågade styrelseledamoten George McGhee, tidigare amerikansk ambassadör i Bonn, vilka resultat man hade kunnat uppnå på sina hemliga möten svarade han: ”Jag antar att man kan säga att Romfördraget, som ledde till bildandet av EG, föddes under dessa möten.”

Så lades då de viktigaste grundstenarna till det som så småningom blev EG, och som nu förvandlats till EU, i ett icke-offentligt brödraskap. I detta konstaterande finns egentligen inga värderingar.

Strukturen i Europa tilltalade inte de transnationella bolagen, speciellt inte de som hade sin huvudsakliga marknad i vår världsdel.

Delmarknaderna var små. Självständiga stater i Västeuropa valde att gå egna vägar, formulera egna mål, försvara sig med valutaregleringar och ställde dessutom olika krav på olika varor utifrån egna värderingar. Självständiga och demokratiskt fattade beslut ledde till något man kallade ”fragmentering”, som försvårade de multinationella bolagens möjligheter att utnyttja stordriftens, massproduktionens och fria kapitalflödens fördelar. En stor gemensam marknad med så få särkrav som möjligt och så stor frihet för kapital som möjligt var drömmen.

De officiella makthavarna uppfattades som oförmögna att klara av de krav som omgivningen, de transnationella intressena, ställde på dem. De drogs ju såväl med val och opinioner. Demokratiskt tillsatta ministrar kunde ställas till svars för sina beslut, något som naturligtvis försvårade möjligheterna att föra en långsiktig stabil politisk linje. Fragmenteringen skulle fortsätta om ingenting hände. Kanske sneglade man med viss avundsjuka på vissa delar av öststaternas form av s.k. demokrati. Sovjetunionen hade många nackdelar i form av politiskbyråkratisk planekonomi, men samtidigt fördelar genom att opinioner och tillfälliga folkyttringar inte tilläts påverka en planerad utvecklingslinje. Några, som man inte kom åt, visste bäst.

EU-konceptet följer en mall för att man skall komma ifrån fragmentering och opinioner: centralbankens ledamöter står helt fria från folkvalda politiker, domstolens domare står helt fria från folkvalda politiker och EU-kommissionärerna tvingas avsvära sig varje lojalitetsband till demokratiskt folkvalda i de olika medlemsländerna. Det blir effektivare så. Demokrati, folkvaldas beroende av väljare, uppfattas som ett problem.

Men vad har detta med De grönas kongress att göra?

Kanske inte någonting, kanske ändå en del. Det kan ju, om inte annat, vara värt att ha med sig i beslutsfattandet. Huruvida det skall leda till att partiet skall överge sitt gamla, kanske mest symboliska, krav på utträde har jag inte med att göra.

Däremot kan jag tycka att den argumentation som lett fram till att kravet skall slopas är konstig, för att inte säga obetänksam. Men det skrev jag, som sagt, tidigare.

För övrigt tror jag inte att detta är det största ideologiska vägvalet kongressen har att göra: det är frågan om huruvida De gröna skall anamma arbetslinjen, som alla andra partier står bakom, eller inte. Återkommer till det. Men vill inte kalla dess motsats för ledighetslinjen, som SvD idag gör. Det handlar om mycket mer än så!

Förresten skall ni också få möta en grön, lite bortglömd, profil som betytt väldigt mycket för partiets utveckling.