Backspegel 3: Sälvalet var inget sälval för mp....

Det var inte sälarna som drog in miljöpartiet i riksdagen 1988, som första nya parti på 70 år. Det är en myt, som inte blir mer sann därför att journalister, ledarskribenter och krönikörer gång på gång påstår det.

Redan i mars 1987 - vilket tidningsklippet från DN:s förstasida är från - tog sig mp över 4-procentspärren i opinionsmätningarna. Långt före sälarna tid... I maj var vi ifatt centern och hade 8,1 procent i Sifo!

Ett halvår senare låg partiet i vissa mätningar på över 10%. Sedan kom sälarna. Och alla partier, utom miljöpartiet och moderaterna, mifflade med sälar på valafficher eller valbroschyrer....

Till och med Forskning och Framsteg anammade häromåret myten om sälarnas betydelse för miljöpartiets inträde i riksdagen 1988. Men tog, med milt generade kinder, tillbaka det efter att ha tvingats tala med Sören Holmberg om saken...

Bengt Westerberg klappade säl i tevestudio, sossarna lovade bli det nya miljöpartiet - och ju mer sälarna utnyttjades av de gamla partierna ju mer tappade faktiskt miljöpartiet i opinionsmätningarna.

Varför var 1987 då det stora opinionsvinnaråret för mp? Jo...

... för det första hade partiet fått ett eget namn i Sifos mätningar,
... för det andra genererade det högre siffror,
... för det tredje gav de högre siffrorna medieutrymme,
... för det fjärde gjorde vi inte bort oss när vi fick chansen i teve eller radio.

Dessutom fanns det en robust organisation och ett drivet rikskansli i Lund som utgjorde stadga. Till det kommer en redan då mycket väl utvecklad politik.

Jag minns när Jarl Alfredius skulle göra en intervju i Aktuellt-studion med mig. Den spelades in några timmar innan sändning. Han ställde frågor om ekonomisk politik, familjepolitik, löntagarfonder etc och fick göra om intervjun därför att han fick konkreta korta svar på allt - upplägget var ju tänkt att visa att partiet inte kunde svara för sig när det gällde skattepolitik, alternativ till löntagarfonder eller konkreta förslag i familjepolitiken... Det var kul att titta på en bandupptagning häromdagen - Jarl ser nästan lika förvånad ut vid det andra intervjutillfället... Då var det bara att tacka alla som jobbat i partiet med att utveckla politiken!

Alla mejl till och från riksdagsgruppen ramlade ner i datorn...

Plötsligt satt jag med en hel histora i burken. Hade fått mig tillsänt alla de mejl jag skickat till riksdagsgruppen under mina år som språkrör. Och alla svar som inkom...

En av ledamöterna har sparat alltihop. Nu kopplar jag ihop det med mina egna mer sporadiska noteringar. En svunnen tid rullar upp. Glädje, ilska, skratt, frustation, peppning och akutbesök på sjukhus för panikångest...

Och, Herregud, vilka ideologiska strider det var emellanåt! Om allt från riksdagsledamöternas löner till fighter av mer traditionell ideologisk karaktär.

Heta bataljer hade jag med Lennart Olsén, som för en tid sedan kom ut med sin bok Rödgrön Reda. Där beskriver han mig med termen "orolig ande". Tja, det var nog så. Det brann. Det var bråttom. Men hetaste striderna hade jag med med Roy Ottosson, som satt i finansutskottet.

Allt oftare hamnade jag i minoritet. Jag ansåg t ex

• att vi skulle vara hårdare när det gällde uppgörelsen om miljöbalken (jag hävdade att hela upplägget var fel, stödde Staffan Westerlunds och Uppsala Universitets upplägg),


• att vi skulle säga absolut nej till maxtaxan (jag hade i valrörelsen sagt att det vore bättre med maxtid för barn på dagis, men fann mig plötsligt överkörd efter en del manipulering),


• att vi sålde ut frågan om sänkt arbetstid när majoriteten i riksdagsgruppen ville, för att lugna sossarna, begrava den i en utredning,
  
• att vi inte utnyttjade vågmästarställningen tillräckligt hårt, att vi backade så fort sossarna bet hårt


• att vi skulle spräcka samarbetet med sossarna när de gång på gång försökte lura oss och bar sig oförskämt åt,


• att vi skulle göra upp med borgarna om krav på folkomröstning om EMU - moderatledaren Bo Lundgren hade luftat detta - trots att Persson flög i taket och hävdade att han såg det som en krigshandling.

Bland annat.

Men framför allt ville jag att gruppen skulle hålla på de spelregler vi enats om före det att vi inledde samarbetet. I spelreglerna ingick bland annat att vi inte skulle acceptera något beslut som ökade de ekonomiska klyftorna mellan rik och fattig. Dessa spelregler bröts förskräckande snabbt. Visserligen hade det blivit ännu värre om sossarna gjort upp med något borgerligt parti, men då hade det i alla fall blivit en ordentlig debatt i samhället istället för smygandet...

Gång på gång skrev jag att vi satt på ett sluttande plan och inte märkte att vi gled ifrån våra ideal, att vårt ordval förändrades, att våra egna normer förflyttades utan att majoriteten märkte det, att talen i riksdagen allt mer lät som vilka politikers tal som helst. Jag tjatade om att vi skulle behålla särarten och värna rågången till de andra partierna. Samarbeta, javisst, men med armlängds avstånd och utan att falla in i blockpolitikens djupaste hål.

Jag var nog mer av entreprenör än administratör av bisatser, som ju de facto utgör en stor del av det politiska hantverket.

Journalisterna upptäckte aldrig att jag var en av dem i riksdagen som i voteringarna röstade mest emot den egna partilinjen, trots att jag var språkrör. Inte undra på att jag mådde pyt emellanåt.

När jag nu läser all e-post och kopplar ihop det med mina egna noteringar så inser jag att det var hårda år. Nu sitter jag och undrar vad jag bör göra med materialet. På något sätt är det väl en del av samtidshistorien, som någon borde berätta. Eller är det fel att göra det?

Berättelsen är full med politik, retorik, svikna löften och tasksparkar. Skäll för att jag syntes för mycket, gnäll för att jag syntes för lite.

Trots allt är det roligt att ha upplevt det. Vill inte ha det ogjort - mer än under vissa korta stunder då jag undrar vart allt egentligen ledde fram till - men inte heller göra om det.

Bra betalt är plåster för skavsår i PR-branschen

Jaha, Persson blir PR-konsult. Kul att grabben får jobb, sa Bildt lite skadeglatt. Åt helsicke dåligt, menade Göran Greider och Peter Eriksson. Men vad väntar man sig av Göran? Att han skall sätta sig stillatigande i sossebåten medan någon, vars hjärna inte är så stor, skall styra? Att han, som upplever sig som rådgivande kompis till Busch och Blair, skall nöja sig med att reparera stängsel på gården? Eller att han, som pratat så mycket skit om folk, skall få ett toppjobb inom politiken? Vem vill riskera att bli uthängd nästa gång Göran får lust att tala ut?

Själv har jag inte fått speciellt många erbjudanden om toppjobb... Uppfattas väl som alltför rabiat och illojal. Det enda jag åsiktsmässigt är lojal mot är de grundvärderingar jag har, det var därför jag de sista åren som språkrör blev den riksdagsledamot som oftast bröt mot partilinjen. Kompromisser? Javisst, men aldrig utanför de ramar man i sitt innersta satt upp. Fast, om den rationella sidan skall fram, så var jag nog ganska bra på att hålla ihop en spretig organisation, trots allt. I De gröna var det nog en fördel att kunna förpacka ett fundisbudskap i realos språkdräkt.

Lustiga erbjudanden? Ja, två stycken kan jag nämna: När jag slutade min första språkrörsperiod, utan att blivit ordinarie i riksdagen 1988, så hörde ett förlag av sig och undrade om jag ville skriva boken: "Så var det - om miljöpartiets framväxt." Bara manuset berättade "ärligt om de olika viljorna i partiet, och konflikterna med Eva Goës" skulle jag till och med få ett förskott som byggde på orealistisk stor försäljning - förskottet skulle jag inte behöva betala tillbaka.

Vid något tillfälle berättade Stig-Björn Ljunggren att när han skrev boken "Den gröna rörelsen - från miljöengagemang till hembygdsfascism" (Timbro, 1990) så hade samma mutliknande regler gällt. Därmed inte sagt att han blev extra osaklig bara för pengarnas skull, han gillar ju att ta ut svängarna så man ibland undrar hur mycket ett omdöme kan svikta.

När det efter bra lång tid kom ut att jag ville sluta som språkrör redan i mitten på 90-talet så hörde en branschorganisation försynt av sig och antydde att det fanns jobb som "informationsansvarig". Jaha. Bra betalt. Men efter skrapande av ytan så visade det sig att min egentliga uppgift skulle bli att legitimera en verksamhet som ofta kom i konflikt med de miljökrav jag själv ställt på verksamheten. Det behövdes inga moraliska toppnivåer för att tacka nej.

För övrigt är det Europadagen. På kondiset trodde man att jag köpte tårta för att fira den... Men det är Lena som fyller 45 idag. En bra ålder tycks det. Fast jag har glömt hur det var... Jag var i början av en valrörelse då. Och därför minns jag bara politik och ett hårt jobbande litet gäng på kansliet som gjorde det omöjliga.