Alla mejl till och från riksdagsgruppen ramlade ner i datorn...

Plötsligt satt jag med en hel histora i burken. Hade fått mig tillsänt alla de mejl jag skickat till riksdagsgruppen under mina år som språkrör. Och alla svar som inkom...

En av ledamöterna har sparat alltihop. Nu kopplar jag ihop det med mina egna mer sporadiska noteringar. En svunnen tid rullar upp. Glädje, ilska, skratt, frustation, peppning och akutbesök på sjukhus för panikångest...

Och, Herregud, vilka ideologiska strider det var emellanåt! Om allt från riksdagsledamöternas löner till fighter av mer traditionell ideologisk karaktär.

Heta bataljer hade jag med Lennart Olsén, som för en tid sedan kom ut med sin bok Rödgrön Reda. Där beskriver han mig med termen "orolig ande". Tja, det var nog så. Det brann. Det var bråttom. Men hetaste striderna hade jag med med Roy Ottosson, som satt i finansutskottet.

Allt oftare hamnade jag i minoritet. Jag ansåg t ex

• att vi skulle vara hårdare när det gällde uppgörelsen om miljöbalken (jag hävdade att hela upplägget var fel, stödde Staffan Westerlunds och Uppsala Universitets upplägg),


• att vi skulle säga absolut nej till maxtaxan (jag hade i valrörelsen sagt att det vore bättre med maxtid för barn på dagis, men fann mig plötsligt överkörd efter en del manipulering),


• att vi sålde ut frågan om sänkt arbetstid när majoriteten i riksdagsgruppen ville, för att lugna sossarna, begrava den i en utredning,
  
• att vi inte utnyttjade vågmästarställningen tillräckligt hårt, att vi backade så fort sossarna bet hårt


• att vi skulle spräcka samarbetet med sossarna när de gång på gång försökte lura oss och bar sig oförskämt åt,


• att vi skulle göra upp med borgarna om krav på folkomröstning om EMU - moderatledaren Bo Lundgren hade luftat detta - trots att Persson flög i taket och hävdade att han såg det som en krigshandling.

Bland annat.

Men framför allt ville jag att gruppen skulle hålla på de spelregler vi enats om före det att vi inledde samarbetet. I spelreglerna ingick bland annat att vi inte skulle acceptera något beslut som ökade de ekonomiska klyftorna mellan rik och fattig. Dessa spelregler bröts förskräckande snabbt. Visserligen hade det blivit ännu värre om sossarna gjort upp med något borgerligt parti, men då hade det i alla fall blivit en ordentlig debatt i samhället istället för smygandet...

Gång på gång skrev jag att vi satt på ett sluttande plan och inte märkte att vi gled ifrån våra ideal, att vårt ordval förändrades, att våra egna normer förflyttades utan att majoriteten märkte det, att talen i riksdagen allt mer lät som vilka politikers tal som helst. Jag tjatade om att vi skulle behålla särarten och värna rågången till de andra partierna. Samarbeta, javisst, men med armlängds avstånd och utan att falla in i blockpolitikens djupaste hål.

Jag var nog mer av entreprenör än administratör av bisatser, som ju de facto utgör en stor del av det politiska hantverket.

Journalisterna upptäckte aldrig att jag var en av dem i riksdagen som i voteringarna röstade mest emot den egna partilinjen, trots att jag var språkrör. Inte undra på att jag mådde pyt emellanåt.

När jag nu läser all e-post och kopplar ihop det med mina egna noteringar så inser jag att det var hårda år. Nu sitter jag och undrar vad jag bör göra med materialet. På något sätt är det väl en del av samtidshistorien, som någon borde berätta. Eller är det fel att göra det?

Berättelsen är full med politik, retorik, svikna löften och tasksparkar. Skäll för att jag syntes för mycket, gnäll för att jag syntes för lite.

Trots allt är det roligt att ha upplevt det. Vill inte ha det ogjort - mer än under vissa korta stunder då jag undrar vart allt egentligen ledde fram till - men inte heller göra om det.