Har äntligen kommit igenom senaste klimatrapporten från FN. Och börjat tänka om.Det gäller klimatfrågan, det gäller något så kontroversiellt som koldioxidförvaring.
Jag ska förklara. Intressenter i kolkraft hoppas övertyga politiker om att man kan avskilja koldioxiden från kraftverkens rökgaser och sedan trycka ned den i håligheter, ofta under havsbotten.
Där skall koldioxiden stanna, åtminstone i tusentalet år. EU-kommissionen vill förresten att testanläggningar byggs. Och Vattenfall, som har allt större intressen i kolkraft, vill legitimera sitt smutsiga hantverk genom att forska i koldioxidförvaring.
De gröna, och stora delar av miljörörelsen, menar att det innebär ett stort mått av osäkerhet, att tekniken är komplex, att koldioxiden kan läcka ur lagren och att det kostar för mycket. Pengarna bör användas till det som är bättre än att legitimera fossila bränslen. De grönas partistyrelse föreslår kongressen, som börjar på torsdag, att partiet skall "motsätta sig koldioxidförvaring som metod". Således ett hårt, närmast skoningslöst, principiellt nej till allt vad forskning heter. Är det så smart?
Tänk om vi i framtiden kommer in en sådan akut situation, på grund av skenande klimatförändringar, att vi behöver lagra koldioxid till och med från biobränslen för att att dra undan koldioxid från kretsloppet under överskådlig tid?
I det läget är det synnerligen viktigt att vi lärt oss hur man lagrar den under markytan.
Är det därför så smart att principiellt motsätta sig koldioxidförvaring som metod?
Är inte forskning på området nödvändig? Det är i alla fall det jag - mycket motvilligt - kommit fram till när jag nu under tre dagar sjunkit ner i FN:s senaste klimatrapport.
Glad blir jag när jag i Forskning & Framsteg ser att professor Christian Azar - den i branschen jag har mest förtroende för - också menar att man bör forska vidare, även om man inser att energieffektivisering, sol och vind är det viktiga för framtiden.
När jag sedan söker på nätet så ser jag att ett av de mer sansade inläggen i den här debatten gjordes redan före jul, av Ellinor Scheffer, språkrör i Grön Ungdom. Kanske kan moderpartiet lyssna med stora öron på denna mer resonerande analys.
Att ändra ståndpunkt kan vara nog så smärtsamt, men att stå fast vid en sedan länge intagen ståndpunkt - och låta denna glida över till politisk retorik snarare än saklig analys - kan visa sig vara mindre välbetänkt i längden. Även om det är skönt för stunden. (Jaja, jag vet - jag var inte helt befriad från sådant under min tid som språkrör). Orkar De gröna fundera ett varv till innan man låser fast sig på kongressen?
