Vid vägs ände ser jag makten
och den liknar en lök
med överlappande ansikten
som lossar ett efter ett...
och den liknar en lök
med överlappande ansikten
som lossar ett efter ett...
Teatrarna töms. Det är midnatt.
Bokstäverna flammar på fasaderna.
De obesvarade brevens gåta
sjunker genom det kalla glittret.
Bokstäverna flammar på fasaderna.
De obesvarade brevens gåta
sjunker genom det kalla glittret.
Tomas Tranströmer, Den Stora Gåtan.
Försommarkväll, syrenberså, rödvin och lommen har sagt till att hon finns. Gryningstimme med doft av dagg och kärlek. Och nu: Sitter som en uppdragen eka och funderar över Tranströmers ord: När bödeln har tråkigt blir han farlig.
Begravningarna kommer tätare och tätare, som vägskyltarna när man närmar sig en stad. Också Tranströmer. Och Kenth Pettersson bara dog. Så märkligt. Jag minns ett möte vi båda var med på. Telefonen ringde och han sa med ett varmt leende i ögonen: "Hej, min vackra fru". Alla kring bordet log. Mötet blev så mycket bättre än det kunnat bli utan det där telefonsamtalet.
En bro bygger sig långsamt rakt ut i rymden.
En fin start på morgonen, tack för det.
SvaraRadera"Så märkligt".
SvaraRaderaDu uttrycker dig intressant och märkligt ibland, Birger.
Jag får ett inttryck av att Kent Pettersson var en intressant och märklig person.
I DN stod det att han inledde sitt jobb på Arbetsmiljöverket med att jobba halvtid, för att kunna vara hemma resten av tiden med dottern.
Till kritikerna sade han att de hade en omodern syn på ansvar.
En sådan märklig person hade jag gärna velat ha som chef.
Mina tankar går till hans familj, som har förlorat en älskad make och pappa.
Tack för ditt minne av Kenth.
SvaraRadera