Adam Smith, analog ost och kakmonster

Riven ost kan väl inte vara så mycket annat än riven ost? Jodå, riven ost i förpackning kan också vara "analog ost", vilket är detsamma som vegetabiliskt fett. Vilket SvD berättade igår. Konkurrent-tidningen DN berättade att kak- och kextillverkare fifflade med innehållsdeklarationen. Brago kan innehålla upp till 47 % mer fett än man uppger.

Vad skulle Adam Smith säga om detta? Adam Smith var inte bara den liberala nationalekonomins fader, han var också moralfilosof. Han menade det fanns två förutsättningar för att marknaden skulle fungera.

För det första vill man ju inte skämmas för sina grannar, så därför är man ärlig.

För det andra vill man inte skämmas inför Gud, så därför kommer etik och moral att styra marknaden.

Oj, vad fel han fick. Globalisering medför ju att konsumenten slipper se producenten i ögonen - och vice versa. Och det där med vår Herre är inte längre giltigt, speciellt inte när det gäller affärer. Vad säger dagens liberaler om detta?

Nu gäller det att blåsa varandra så mycket, och så snabbt som möjligt. Målet är att flytta pengar från någons ficka till sin egen på kortast möjliga tid. Den som flyttar mest vinner. Därför är riven ost inte längre riven ost, och Brago är en förklädd liten fettbomb.

Har ni tänkt på att den liberala ekonomins företrädare brukar hävda att det typiska för marknadskrafterna är "att de ger vad konsumenterna vill ha till lägsta möjliga pris". Apropå riven ost som inte är riven ost, och Brago som inte ens är Brago.

Minns ni att så sent som på 80-talet var det lite av skandal när Chritian Preisler - som var VD för reklambolaget Observa, som i sin tur var en del av den transnationella Greykedjan - uttalade följande: "Reklam som fungerar måste tilltala. Den skall träffa mellangärdet, inte hjärnan. vi omger oss av så mycket information att ett ställningstagande måste ske på andra grunder än den förnuftmässiga - det måste bli känslan som får avgöra." Och så förklarade han hur imagen skulle bli viktigare än produktegenskaperna och hur dåligt samvete för att man lurar kunder måste avvecklas...

Nu är vi där. Ända ner i den rivna osten. Ända in i Bragokexet.

För övrigt skulle jag vilja väcka upp Adam Smith från de döda, och be honom hålla ett föredrag för sina liberala efterkommande om vad som är förutsättningar för att en global marknad skall fungera. Särskilt skulle jag vilja att han tog sig an den liberala fundisen Johan Norberg, som bara tagit till sig Adam Smiths första tes, nämligen att den osynliga handen styr allt till det bästa. Förutsättningen, det där med att inte behöva skämmas inför granner eller gud, har Norberg missat.

Förresten skulle Smith göra en del nytta även vid Fredrik Reinfeldts och Mona Sahlins bäddar...

(Om ni undrar hur i helskotta jag kunde citera Preisler, så beror det inte på att namnet är snubblande nära Presley, utan på att jag citerade honom i min bok Miljön, makten och friheten från 1989).

Tro på något större än veckans extraerbjudande

Semestrarna har börjat och jag läser att köerna till Ullared och andra konumtionstempel växer.

"Att handla är livet", hör jag någon säga i radion. Medan en annan tar till med att "jag älskar att konsumera". Vi beräknas köpa uppåt 10% mer denna sommar än förra. Allt fler försöker, i ångestladdad panik tycks det mig, skapa sig en identitet genom att konsumera.

Stackars jävlar, tänker jag. Och så dyker en fråga upp i huvudet: Kan världen överleva utan religion?

För några år sedan hade jag svarat obetingat ja och undrat om frågeställaren var riktigt klok. I dag är jag obehagligt osäker. Trots allt elände som religioner ställer till med. Men kanske är det så att vi utan religion, som ger oss normer om något högre än det materiella, inte förmår leva på ett sätt som alla kan leva alltid. Kanske är det så att vi för att kunna leva tillsammans behöver en religion, som sätter ramar och styr våra liv. Är det rent av så att religion är smörjmedel för oss ynka människor att ta oss upp ur ekonomismens och konsumismens träskmarker.

Tragiskt i så fall. Men vad ska man tro när man ser sig omkring?

Isac Newton förledde oss att se på världen på ett mekaniskt sätt. Han gav oss gravitationsteorin och lärde att allt kan beskrivas som materia och mätas matematiskt. Världen är ett urverk. Mätstickan är en värdemätare. Vi lärde att eliminera livets kvalitéer från de kvantiteter de ingår i. Mer och större blev synonymt med bättre.Och så har det fortsatt. Det är volymer och matematik som gäller. Nationalekonomin, och därmed också det mesta av dagens politik, tog fasta på denna föreställning. Så kom välstånd att mätas i ett volymmått: "bruttonationalprodukt". Ekonomi reducerades till en fråga om ständigt ökad produktion och konsumtion. Ekonomer och börstempel ersatte Gud och kyrkorna som normskapare. Jag kan inte påstå att det blivit bättre. Bara annorlunda.

Om var och en gör det som är bäst för den egna ekonomin, då bli det bäst för alla, hävdade nationalekonomins, och marknadsekonomins, fader Adam Smith. Om vi låter den osynliga handen styra, så blir allt till det bästa. Smith menade visserligen att den osynliga handen styrs av moral och etik. Människor vill ju inte stå där med skammens rodnad inför vare sig vår Herre eller inför sina grannar... Men det var när marknaden var så liten att producent och konsument kunde se varandra i ögonen. Och när kyrkan stod mitt i byn som ett varnande finger, ett hotande monument och/eller ett budskap om att det fanns högre värden. I dag konsumerar vi något som någon producerat på andra sidan jorden, vi behöver inte skämmas när vi ser ögonen på den vi utnyttjat för att få varorna så billigt som möjligt. Och kyrkan är det inte mycket bevänt med, och någon högre andlig makt är det svårt att tro på.Ibland fylls jag av vanmakt. Vi lever inte på ett sätt som är hållbart. Vi lever på ett sätt som förtar våra möjligheter att leva i morgon. Och vi anser oss inte har råd till något annat. Vi utsätts för mer normskapande påtryckningar än vi som mänsklighet någonsin gjort: konsumera, köp, var aldrig nöjd, sitt aldrig stilla, tänk inga långa tankar för det hotar välfärden.

Den mekaniska världsbilden formade våra tankar, satte gränser för våra utblickar och reducerade oss till något mindre än vi är. Och nu står vi här, främmande och rädda för att göra det vi vet att vi egentligen borde göra. Frihet från religion och kyrka skulle få oss att växa i frihet som individer, att ta ställning själva i stället för att bli påtvingade av mer eller mindre outtalade hot och löften. Jag tror fortfarande på det. Men jag vet inte om det fungerar. Människan tycks inte klara sin frihet.

Trots att det senaste århundradet gett oss så mycket nytt - relativitetsteorin, kvantfysiken, kaosforskningen - tycks mycket av våra liv och våra föreställningar styrda av det gamla mekaniska synsättet. Mäta volymer. Det tar tid för det nya att tränga in i skolan, politiken och normbildningen. Det nya är dessutom obekvämt. Den nya vetenskapen handlar nämligen inte om säkerhet utan om osäkerhet. Inte om mätbara enheter utan om sammanhang. Det nya säger oss att det inte går att skilja det iakttagna från den iakttagande. Det nya säger oss att medvetandet påverkar den fysiska verkligheten. Hur flummigt och irrationellt som helst i öronen på den som är rädd för det som inte låter sig förklaras i gamla invanda termer.

Det nya är som gjort för att vi ska känna oss lite illa berörda, lite skakade, lite omtumlade. Men, egentligen, vore det inte konstigare om det mesta förhöll sig på det enkla sätt som det synes vara? Bara den, numera, oomstridda tesen att tiden flyter fortare i den tyngdkraftsbefriade rymden än här på jordytan får alla invanda rationella föreställningar att rämna, samtidigt som den befriar oss från de bojor som förhindrar tankarna att gå på upptäcksfärd långt utanför det synligt förnuftiga. Det är kanske då, och först då, vi har blivit civiliserade. Och förmår fylla vår utmäta tid med sådant som betyder något. Inbördes hjälp i stället för inbördes kamp. Varsamhet med jorden i stället för rovdrift. Vi måste lära oss att tro på något som är större än veckans extraerbjudanden.