Ideologisk debatt - ajabajja, sån´t är bara i vägen....

På denna blogg har jag skrivit en del om avsaknaden av "grön ideologi" och debatt kring denna. En del kommentarer har ramlat in - såväl på bloggen som via mejl och telefonsamtal. Några är sura och förbannade över att jag tagit mig friheten att skriva om sådant man anser att jag inte bör tycka något om, ens på min egen blogg. Den som på detta sätt har lätt att gå i taket bör inte läsa ända till slutraderna...

Jag tror att man måste ha klart för sig vilken värderingsgrund man står på. Därför skriver jag gärna - och talar än hellre - om Elin Wägner. Få, om ens någon, har lyckats väva samman gröna trådar till en grön plattform som hon.

Elin Wägners radikalism var i mångt och mycket revolutionär i dess bästa mening: vi behöver en fredlig kulturrevolution för att bryta invanda tankemönster; vi måste bryta upp mot förtryck av människor och djur, vi måste avslöja teser om "militarisering i fredens syfte" och synen på naturen som något vi skall lägga under oss.

En av dem som Elin Wägner gärna hänvisade till var Peter Kropotkin. Denne frihetlige socialist bar idéer som är grundläggande för det, som åtminstone jag, uppfattar som kärnan i grön ideologi. I sin fantastiska bok Inbördes hjälp gick han till totalangrepp på socialdarwinister och de hårdföra liberaler som fastnat i tanken på att inbördes kamp är det bästa för ett samhälle. Han skriver:

"I utövandet av inbördes hjälp, som vi kan spåra från utvecklingens tidigaste stadium, finner vi det positiva och otvivelaktiga urpsrunget för våra etiska begrepp: och vi kan påstå att i människans etiska framåtskridande är det inbördes hjälp - inte inbördes kamp - som har spelat huvudrollen. Om denna princip kan spridas och tillämpas i största möjliga mån idag, och i framtiden, har vi häri vår bästa garant för vårt släktes vidare framsteg och utveckling".

John Sturt Mill skall vi inte heller glömma... För det har dagens liberaler gjort... Denne liberal hade faktiskt en vision om ett samhälle där natur och människa inte längre exploateras utan där en fas av kvalitativ utveckling inleds. Mill menade att tillväxtekonomin så småningom borde ersättas av ett ”stationärt tillstånd” där den fria tiden, kulturen och andligheten kan växa.

Han skrev: ”Jag måste tillstå att jag inte känner mig tilltalad av det livsideal som företräds av dem som tror att det normala tillståndet för mänskliga varelser är ett tillstånd av kamp för att slå sig fram; att det förtrampande, krossande, armbågande, sparkande som utgör den nuvarande formen av socialt samliv, skulle vara den mest önskvärda människolotten eller överhuvudtaget någonting annat än de icke-godtagbara symtomen av en av det industriella framåtskridandets faser...”

Mill var förkämpe till individens fri-och rättigheter, men inte kapitalets fri-och rättigheter. Just denna tanke förfinades av den, milt uttryckt, kontroversielle Rudolf Steiner, som är grundare av bl a biodynamisk odling och waldorfpedagogik. Steiner menade att individens frihet inte kan gälla inom vare sig ekonomin eller rättsordningen, men däremot inom alla de områden som hör till det han kallade ”kulturlivet”. Han menade att inkomstfördelningen och arbetslivets utformning skall ge människor största möjliga frihetsrum i det vardagliga livet. Det handlar således inte bara om friheter utan också om reella möjligheter för människor att få växa åt olika håll.

Här ligger kärnan i det som är grön samhällsteori för mig: en rättvis fördelning skall kombineras med frihet för människor att utvecklas fritt. Jämlikhet, detta gamla vänsterbegrepp, är i grön tappning inte detsamma som likhet, tvärtom: jämlikhet är detsamma som att ge alla människor möjlighet att växa åt olika håll utan att trampa på andra. Valfrihet, detta gamla högerbegrepp, är i grön tappning inte mycket värd om den inte kan utnyttjas av människor.

På tåget på väg till Sala plockar jag åter fram Karl Erik Lagerlöfs En väg för Sverige, från 1981, och läser:

”Den livssyn som lever starkast i Sverige är en kombination av liberala och socialistiska idéer med tankar om frihet, jämlikhet och broderskap som grundläggande varp i väven. Den ekonomiska politik som bedrivs går rakt emot dessa mål, inte i ord men i verkligheten.”

I sin bok sammanfattar han hur det positiva övergår till något negativt när man missar balanspunkterna: tillväxt som är bra i det fattiga samhället blir skadligt i det rika, jordbruksrationalisering som är bra i svältländer blir förödande i överflödslandet, frihandeln som är fattigas räddningsplanka i en fungerande konkurrensekonomi blir som en död hand i monopolkapitalets och de transnationella jättarnas värld. De positiva människoanpassade utvecklingstrenderna övergår efter en tid i sin motsats. Det som var bra igår blir livsfarligt idag. Kanske är det där vi har problemets kärna. Även partier och ideologer som var bra igår blir livsfarliga idag.

Dagens svenska klimatdebatt är verkligen ett bra exempel på det sistnämnda. Här står alla partier långt ifrån det som Arbetarpartiet i Norge lyckats formulera: Kritik av konsumtionssamhälle, livsstil och ständig ekonomisk tillväxt!

Sossarna i Sverige torgför att konflikten mellan miljö och tillväxt inte längre gäller ("problemet är löst"), moderaterna menar att problemet finns i Kina och andra länder och att de måste skärpa sig... De gröna har i sin pågående klimatkampanj noga undvikit kritik av livsstil och konsumtionssamhälle - och istället riktat in sig på järnvägsutbyggnad och andra, i och för sig, bra åtgärder.

Jag är den förste som brukar hävda att vi inte sitter inne med några absoluta sanningar. Men vi sitter inne med kunskaper. Dessa kunskaper används inte. De förträngs om de uppfattas som plågsamma eller farliga. Inget politiskt parti i Sverige vill ta åt sig sådana fakta som t ex Kungliga Tekniska Högskolan levererat: nämligen att vi låter andra länder ta på sig de utsläpp som vi orskar genom vår konsumtion. Vi i Sverige hävdar att vi "bara" släpper ut 6 ton koldioxid per person trots att vi i själva verket - på grund av konsumtionssamhälle, reklamfundamentalism och kravet på ständig tillväxt - släpper ut upp till dubbelt så mycket om vi räknar in produktion i andra länder av det vi konsumerar... Jag tar mig friheten att hävda att den som känner sig trygg i grön ideologi aldrig skulle komma på tanken att driva en klimatkampanj utan att med ett ord ifrågasätta konsumtionssamhälle, tillväxtekonomi och livsstilsmönster.

Men det är klart att jag kan ha fel. Det kan vara jag som missuppfattat alltihop. Jag är ju bara en medelålders föredetting av mankön, för att anknyta till en grön kritikers bistra uppfattning...:-)

Tro på något större än veckans extraerbjudande

Semestrarna har börjat och jag läser att köerna till Ullared och andra konumtionstempel växer.

"Att handla är livet", hör jag någon säga i radion. Medan en annan tar till med att "jag älskar att konsumera". Vi beräknas köpa uppåt 10% mer denna sommar än förra. Allt fler försöker, i ångestladdad panik tycks det mig, skapa sig en identitet genom att konsumera.

Stackars jävlar, tänker jag. Och så dyker en fråga upp i huvudet: Kan världen överleva utan religion?

För några år sedan hade jag svarat obetingat ja och undrat om frågeställaren var riktigt klok. I dag är jag obehagligt osäker. Trots allt elände som religioner ställer till med. Men kanske är det så att vi utan religion, som ger oss normer om något högre än det materiella, inte förmår leva på ett sätt som alla kan leva alltid. Kanske är det så att vi för att kunna leva tillsammans behöver en religion, som sätter ramar och styr våra liv. Är det rent av så att religion är smörjmedel för oss ynka människor att ta oss upp ur ekonomismens och konsumismens träskmarker.

Tragiskt i så fall. Men vad ska man tro när man ser sig omkring?

Isac Newton förledde oss att se på världen på ett mekaniskt sätt. Han gav oss gravitationsteorin och lärde att allt kan beskrivas som materia och mätas matematiskt. Världen är ett urverk. Mätstickan är en värdemätare. Vi lärde att eliminera livets kvalitéer från de kvantiteter de ingår i. Mer och större blev synonymt med bättre.Och så har det fortsatt. Det är volymer och matematik som gäller. Nationalekonomin, och därmed också det mesta av dagens politik, tog fasta på denna föreställning. Så kom välstånd att mätas i ett volymmått: "bruttonationalprodukt". Ekonomi reducerades till en fråga om ständigt ökad produktion och konsumtion. Ekonomer och börstempel ersatte Gud och kyrkorna som normskapare. Jag kan inte påstå att det blivit bättre. Bara annorlunda.

Om var och en gör det som är bäst för den egna ekonomin, då bli det bäst för alla, hävdade nationalekonomins, och marknadsekonomins, fader Adam Smith. Om vi låter den osynliga handen styra, så blir allt till det bästa. Smith menade visserligen att den osynliga handen styrs av moral och etik. Människor vill ju inte stå där med skammens rodnad inför vare sig vår Herre eller inför sina grannar... Men det var när marknaden var så liten att producent och konsument kunde se varandra i ögonen. Och när kyrkan stod mitt i byn som ett varnande finger, ett hotande monument och/eller ett budskap om att det fanns högre värden. I dag konsumerar vi något som någon producerat på andra sidan jorden, vi behöver inte skämmas när vi ser ögonen på den vi utnyttjat för att få varorna så billigt som möjligt. Och kyrkan är det inte mycket bevänt med, och någon högre andlig makt är det svårt att tro på.Ibland fylls jag av vanmakt. Vi lever inte på ett sätt som är hållbart. Vi lever på ett sätt som förtar våra möjligheter att leva i morgon. Och vi anser oss inte har råd till något annat. Vi utsätts för mer normskapande påtryckningar än vi som mänsklighet någonsin gjort: konsumera, köp, var aldrig nöjd, sitt aldrig stilla, tänk inga långa tankar för det hotar välfärden.

Den mekaniska världsbilden formade våra tankar, satte gränser för våra utblickar och reducerade oss till något mindre än vi är. Och nu står vi här, främmande och rädda för att göra det vi vet att vi egentligen borde göra. Frihet från religion och kyrka skulle få oss att växa i frihet som individer, att ta ställning själva i stället för att bli påtvingade av mer eller mindre outtalade hot och löften. Jag tror fortfarande på det. Men jag vet inte om det fungerar. Människan tycks inte klara sin frihet.

Trots att det senaste århundradet gett oss så mycket nytt - relativitetsteorin, kvantfysiken, kaosforskningen - tycks mycket av våra liv och våra föreställningar styrda av det gamla mekaniska synsättet. Mäta volymer. Det tar tid för det nya att tränga in i skolan, politiken och normbildningen. Det nya är dessutom obekvämt. Den nya vetenskapen handlar nämligen inte om säkerhet utan om osäkerhet. Inte om mätbara enheter utan om sammanhang. Det nya säger oss att det inte går att skilja det iakttagna från den iakttagande. Det nya säger oss att medvetandet påverkar den fysiska verkligheten. Hur flummigt och irrationellt som helst i öronen på den som är rädd för det som inte låter sig förklaras i gamla invanda termer.

Det nya är som gjort för att vi ska känna oss lite illa berörda, lite skakade, lite omtumlade. Men, egentligen, vore det inte konstigare om det mesta förhöll sig på det enkla sätt som det synes vara? Bara den, numera, oomstridda tesen att tiden flyter fortare i den tyngdkraftsbefriade rymden än här på jordytan får alla invanda rationella föreställningar att rämna, samtidigt som den befriar oss från de bojor som förhindrar tankarna att gå på upptäcksfärd långt utanför det synligt förnuftiga. Det är kanske då, och först då, vi har blivit civiliserade. Och förmår fylla vår utmäta tid med sådant som betyder något. Inbördes hjälp i stället för inbördes kamp. Varsamhet med jorden i stället för rovdrift. Vi måste lära oss att tro på något som är större än veckans extraerbjudanden.