På denna blogg har jag skrivit en del om avsaknaden av "grön ideologi" och debatt kring denna. En del kommentarer har ramlat in - såväl på bloggen som via mejl och telefonsamtal. Några är sura och förbannade över att jag tagit mig friheten att skriva om sådant man anser att jag inte bör tycka något om, ens på min egen blogg. Den som på detta sätt har lätt att gå i taket bör inte läsa ända till slutraderna...Jag tror att man måste ha klart för sig vilken värderingsgrund man står på. Därför skriver jag gärna - och talar än hellre - om Elin Wägner. Få, om ens någon, har lyckats väva samman gröna trådar till en grön plattform som hon.
Elin Wägners radikalism var i mångt och mycket revolutionär i dess bästa mening: vi behöver en fredlig kulturrevolution för att bryta invanda tankemönster; vi måste bryta upp mot förtryck av människor och djur, vi måste avslöja teser om "militarisering i fredens syfte" och synen på naturen som något vi skall lägga under oss.
En av dem som Elin Wägner gärna hänvisade till var Peter Kropotkin. Denne frihetlige socialist bar idéer som är grundläggande för det, som åtminstone jag, uppfattar som kärnan i grön ideologi. I sin fantastiska bok Inbördes hjälp gick han till totalangrepp på socialdarwinister och de hårdföra liberaler som fastnat i tanken på att inbördes kamp är det bästa för ett samhälle. Han skriver:
"I utövandet av inbördes hjälp, som vi kan spåra från utvecklingens tidigaste stadium, finner vi det positiva och otvivelaktiga urpsrunget för våra etiska begrepp: och vi kan påstå att i människans etiska framåtskridande är det inbördes hjälp - inte inbördes kamp - som har spelat huvudrollen. Om denna princip kan spridas och tillämpas i största möjliga mån idag, och i framtiden, har vi häri vår bästa garant för vårt släktes vidare framsteg och utveckling".
John Sturt Mill skall vi inte heller glömma... För det har dagens liberaler gjort... Denne liberal hade faktiskt en vision om ett samhälle där natur och människa inte längre exploateras utan där en fas av kvalitativ utveckling inleds. Mill menade att tillväxtekonomin så småningom borde ersättas av ett ”stationärt tillstånd” där den fria tiden, kulturen och andligheten kan växa.
Han skrev: ”Jag måste tillstå att jag inte känner mig tilltalad av det livsideal som företräds av dem som tror att det normala tillståndet för mänskliga varelser är ett tillstånd av kamp för att slå sig fram; att det förtrampande, krossande, armbågande, sparkande som utgör den nuvarande formen av socialt samliv, skulle vara den mest önskvärda människolotten eller överhuvudtaget någonting annat än de icke-godtagbara symtomen av en av det industriella framåtskridandets faser...”
Mill var förkämpe till individens fri-och rättigheter, men inte kapitalets fri-och rättigheter. Just denna tanke förfinades av den, milt uttryckt, kontroversielle Rudolf Steiner, som är grundare av bl a biodynamisk odling och waldorfpedagogik. Steiner menade att individens frihet inte kan gälla inom vare sig ekonomin eller rättsordningen, men däremot inom alla de områden som hör till det han kallade ”kulturlivet”. Han menade att inkomstfördelningen och arbetslivets utformning skall ge människor största möjliga frihetsrum i det vardagliga livet. Det handlar således inte bara om friheter utan också om reella möjligheter för människor att få växa åt olika håll.
Här ligger kärnan i det som är grön samhällsteori för mig: en rättvis fördelning skall kombineras med frihet för människor att utvecklas fritt. Jämlikhet, detta gamla vänsterbegrepp, är i grön tappning inte detsamma som likhet, tvärtom: jämlikhet är detsamma som att ge alla människor möjlighet att växa åt olika håll utan att trampa på andra. Valfrihet, detta gamla högerbegrepp, är i grön tappning inte mycket värd om den inte kan utnyttjas av människor.
”Den livssyn som lever starkast i Sverige är en kombination av liberala och socialistiska idéer med tankar om frihet, jämlikhet och broderskap som grundläggande varp i väven. Den ekonomiska politik som bedrivs går rakt emot dessa mål, inte i ord men i verkligheten.”
I sin bok sammanfattar han hur det positiva övergår till något negativt när man missar balanspunkterna: tillväxt som är bra i det fattiga samhället blir skadligt i det rika, jordbruksrationalisering som är bra i svältländer blir förödande i överflödslandet, frihandeln som är fattigas räddningsplanka i en fungerande konkurrensekonomi blir som en död hand i monopolkapitalets och de transnationella jättarnas värld. De positiva människoanpassade utvecklingstrenderna övergår efter en tid i sin motsats. Det som var bra igår blir livsfarligt idag. Kanske är det där vi har problemets kärna. Även partier och ideologer som var bra igår blir livsfarliga idag.
Dagens svenska klimatdebatt är verkligen ett bra exempel på det sistnämnda. Här står alla partier långt ifrån det som Arbetarpartiet i Norge lyckats formulera: Kritik av konsumtionssamhälle, livsstil och ständig ekonomisk tillväxt!
Sossarna i Sverige torgför att konflikten mellan miljö och tillväxt inte längre gäller ("problemet är löst"), moderaterna menar att problemet finns i Kina och andra länder och att de måste skärpa sig... De gröna har i sin pågående klimatkampanj noga undvikit kritik av livsstil och konsumtionssamhälle - och istället riktat in sig på järnvägsutbyggnad och andra, i och för sig, bra åtgärder.
Men det är klart att jag kan ha fel. Det kan vara jag som missuppfattat alltihop. Jag är ju bara en medelålders föredetting av mankön, för att anknyta till en grön kritikers bistra uppfattning...:-)
För några år sedan var konsumtionssamhället på tapeten, ni vet diskussionen om fina väskor för 30.000 kronor och sådant.
SvaraRaderaKatarina Bjärvalls bok ”Vill ha mer - om barn, tid och konsumtion” fick ganska stort utrymme på kultursidorna men ingen plats alls i den politiska debatten. Jag tillhörde dem som väntade på att miljöpartiet skulle haka på och göra något av detta i valet senare på hösten. (Något annat parti var ju otänkbart!)Men så blev det inte, vilket jag tycker var väldigt synd eftersom partiet har så hög trovärdighet när det gäller miljödebatten.
Ett bra citat från författaren av ovanstående bok: ”När man diskuterar tidsbrist, och det görs ju hela tiden, så sätts den sällan i samband med den höga konsumtionen. Jag tycker att det är konstigt för jag har alltid tänkt att om man köper färre saker så behöver man jobba mindre”. (En intervju i Göteborgsposten.)
Du formulerar här flera riktigt bra saker, Birger, ofta genom att citera andra kloka skribenter. Problemet är inte att du har fel, problemet är att vi inte vet vad vi skall göra åt det. Hur skall vi vända på vår svaghet för fåfänga och prestige, hur skall vi få förnuftet att dominera styrningen av vårt handlande? Ditt envisa skriftställande är beundransvärt och säkerligen till stor nytta, men räcker det? Det räckte inte med Kropotkins kloka ord, Elin Wägner eller Karl-Erik Lagerlöf. Det krävs en handlingsplan, men hur ser den ut?
SvaraRaderaElin Wägner räcker en bra bit, om nationen äntligen tar henne till sig! Hoppas därför, att Elin Wägner-sällskapet nu får en rejäl påfyllning av medlemmar.
SvaraRaderaVarför är du så rädd för ekonomisk tillväxt, Birger?
SvaraRaderaSer du inte hur det ser ut i länder där det inte finns någon ekonomisk tillväxt?
Vad tror du ska hända?
Trillar himlen ner, eller?
Ja, jag undrar faktiskt.
Dina blogginlägg andas stor pessimism, en pessimism som känns igen i historien. Har du läst ekologins historia? Om inte, gör det! Mycket talande!
Som sagt, vad är du rädd för?
Anonym: Nejdå, jag är inte rädd för ekonomisk tillväxt. Inser mer än väl att det behövs sådan i åtskilliga länder där fattigdom är stor och där basbehov inte alls kan tillgodoses. Men jag delar Lagerlöfs, Mills och andras uppfattning om att tillväxt i det redan rika samhället bygger på överkonsumtion (som idag leder till miljöförstöring) och täranade på den fria tid som för de flesta utgör livskvalitet. Tillväxten hålls uppe genom en livsstilspropaganda (reklam med målet att få oss att ständigt vara missnöjda, ständigt köpa mer och omsätta varorna på allt kortare tid) som får gamla sovjetsamhällets propaganda att framstå som ynkligt liten... När vi nu kan konstatera att de flesta nya jobb, som skapat tillväxt, kommit i varuhandel och transporter så borde vi väl ändå fundera över det rinmliga - för det är ju just ökade transporter och ökad konsumtion som står för en dominernade del av växthusgaserna.
SvaraRaderaKloka tankar, men jag tror du har fel om grunden till tillväxt. Inte för att du på något sätt är ensam om att missbruka detta begrepp.
SvaraRaderaTillväxt under längre tid får vi enbart för att vi blir bättre på att göra saker. Oftast som en följd av teknisk utveckling.
Det går inte att konsumera fram tillväxt annat än möjligtvis under en kort tid (man kan handla med lånade pengar). Däremot går det att utnyttja tillväxten till att konsumera mer.
Så någon reklam för att vi ska konsumera ihjäl oss behövs inte för att upprätthålla tillväxt. BNP skulle växa precis lika bra om vi istället ökade våra miljöinvesteringar varje år.
Sen är det naturligtvis ännu mer irriterande att höra politiker berättta att vi måste ha tillväxt för att behålla vårt välfärdssystem. Tillväxt gör att vi blir rikare i framtiden och kan köpa mer, inte bara lika mycket, välfärd.
Sen kan man förvisso också ta ut produktivitetsökningen i minskad arbetstid och då få lika mycket varor och tjänster som tidigare, fast inte någon högre BNP.
Men jag tycker det är inkorrekt att skylla vår överkonsumtion på tillväxt, det borde skyllas på hur vi valt att använda vår tillväxt. Det finns bergis en massa områden där vi istället underkonsumerat.
Kan inte annat än att hålla med dig Birger. Klimatkampanjen är något som kommer att pågå fram till 2010 och jag hoppas att den kommer att utvidgas att omfatta konsumtionssamhälle, tillväxtekonomi och livsstilsmönster. Det är något som jag också saknat. Att man inte än nämner till exempel köttindustrin som släpper ut 9 procent av koldioxidutsläppen, 65 procent av lustgasutsläppen och 37 procent av metanutsläppen är inte acceptabelt i längde om man ska skapa en trovärdig klimatkampanj. Jag hoppas dock på att detta är något som kommer jobbas intensivt på och att det inte kommer att mörkas i frågan då den inte är så populär.
SvaraRaderaTack Birger för detta kloka inlägg, inklusive den sista sammanfattningen som perfekt fångar vad det handlar om.
SvaraRaderaSjälvklart måste vi tala om orimligheten i att de övermätta hetsas att proppa i sig allt mer medan de fattiga svälter och jorden utarmas. Och det måste vi göra nu. Jag tror att många, även långt utanför den mest miljöengagerade kretsen, förstår det och skulle välkomna klarspråk. Om inte ens miljöpartiet ifrågasätter överkonsumtion som ändå inte gör oss lyckligare, vem ska då göra det? Och vem ska föra en intelligent och kritisk debatt om ekonomisk tillväxt, förutom Birger, om inte det gröna partiet?
Lägg därtill insikten att lyckan inte längre stiger med rikedomen i redan rika samhällen (förnöjsamhet och rättvis fördelning är, enkelt uttryckt, vad som gäller i ekonomin om den totala lyckan ska ökas i ett land som Sverige, enligt forskarna)så har vi väl ett budskap som borde gå hem hos många.
Heja på Birger, tack för att du håller denna livsviktiga debatt levande!
Annika Lillemets
Svar till Birger.
SvaraRaderaÖverkonsumtion, säger du. Återigen använder du ett relativt begrepp. Redan år 1800 (för att ta ett årtal) hade vi överkonsumtion, nämligen i förhållande till den konsumtion som rådde år 1700. Det är faktiskt också så att de livsstilar som fanns tidigare i historien var omöjliga på sikt, just därför att de förstörde grundvalarna för vår existens, miljön. Detta tvingade i varje tid fram en teknisk utveckling, och då är min fråga till dig: Varför vill du stoppa denna utveckling just nu, och vad tror du blir konsekvenserna?
Hej Birger! Din blogg är hittills den enda jag tycker är värd att läsa regelbundet. Du har ett skönt intellekt blandat med en klarsynthet som tyvärr är sällsynt.
SvaraRaderaDu får nog räkna med att din kritik trampar på några ömma tår då mp kommit in i det politiska finrummet med allt vad det innebär av att ideal och handlingskraft ersätts av strategier.
Du låter besviken ibland vilket jag kan förstå. Men jag hoppas du fortsätter med din kritik och dina analyser. Dom behövs
Det är trist att inte mp (eller något annat parti heller för den delen), lyckas attraherar unga frustrerade människor som exempelvis asfaltsindianer, att agera inom demokratin. Ser det som ett kvitto på att politiken åter upplevs som stel och tråkig.
Jätte-jätte-jättebra! Vi måste bilda en motkraft mot "tillväxtfundamentalisterna". Vår livsstil och vårt sätt att konsumera är ju inte hållbart så självfallet borde det gröna partiet vara det första som står upp och opponerar! Jag trodde mp stod för en hållbar livsstil och att mp skulle ta den hotande klimatkatastrofen på allvar när det gäller konsumtion etc. Vi kan inte bara byta ut bensin mot etanol eller tro att allt ordnar sig bara vi köper miljömärkta kläder - det bästa är ju att vi köper färre kläder, men när vi köper skall de vara miljömärkta.
SvaraRadera