"Spräng systemet!"

Detta är del 2 ur en nyskriven essä om Elin Wägners klassiska bok Väckarklocka. Del 1 publicerades igår.

"För resten är jag så ledsen över Franco och hans anhang att jag har svårt att klara mig", skriver Elin Wägner i ett brev 1939.

Hon har tagit avstånd från både kommunism och nazism, och arbetar med boken Väckarklocka, som skall komma ut två år senare.

Hon är besviken på att kvinnorna, som med sin rösträtt inte förmått skapa fred. Nu sitter de i ammunitionsfabriker i Tyskland, likaväl som de sitter i ammunitionsfabriker i England. De blev fångar i det system som män byggt upp. Nu vill hon återvinna kvinnornas historia och ge dem en en ny avgörande roll i det framtida samhället, ett samhälle byggt på fred och ekologiska insikter. För det behövs något annat än den plan, som båda de stridande parterna i kriget var eniga om: skövling, materialism och herravälde över naturen

Detta är del två i en essä om Väckarklocka.

I Sverige infördes, som det sista landet i Norden, kvinnlig rösträtt först 1921. Elin Wägner hade stått på barrikaderna, både som journalist och som aktivist. Hon var övertygad om att kvinnorna, som "sedan urminnes tider haft vana att akta, vårda, samla och laga" skulle inse att männens "sätt att möblera världen inte duger."

Men det föll dem inte in att de kunde ha någon talan. De gör varken till eller från. Detta låter orättvist och hårt i betänkande av alla deras ansträngningar Men deras insatser för kriget på båda sidor av frontlinjen tar ut varandra. Tiotusen arbetskor i en tysk ammunitionsfabrik uppvägs av lika många i en engelsk.

Elin Wägner är bitter. Besviken. Ledsen. Militärism, skövling och en mekanisk syn på världen är det system man byggt upp. Ingenting hade ju hänt sedan första världskriget. Då hade kvinnor samlats till världsomfattande protester, men nu satt man med sin rösträtt och teg, begravda i partiernas kvinnoförbund där de fått leka utan inflytande. De skulle förändra världen, men nu stoppar de strumpor åt armén, tillverkar ammunition, klipper gardiner för mörkläggning. Understödjande de patriarkaliska principer som styr världen...

Men hon är noga med att skilja på dessa principer och de enskilda människorna - något som för övrigt genomsyrar alla hennes böcker. Det är samhällets ensidighet hon angriper. Hon skriver i en arbetsbok: "Samhällsliv och kultur har blivit enkönade, sterila och perversa. Och perversitetens kulmen är det moderna totalkriget." I Väckerklocka förklarar hon:

Människans frihet och lycka har kommit att betyda herravälde över jorden. Detta erövringsmål, som allt mer kommit att bestämma utvecklingens hållning, har inte tålt att några gränser bestod för människan.

Därför har civilisationen även under fredstid varit på krigsfot. Den arbetar med fart, massa, med krafter som den väcker upp och inte helt behärskar. Den älskar att bryta lagar och motstånd. Den är krigisk och medbrytande, även där den skenbart arbetar uppbyggande. Där den går fram, måste äldre kulturer raseras, naturen skändas och plundras. Dess uppbyggande, uppfinnande, producerande har ett hetsigt, nervöst drag.

Vad är nu de erbjudna alternativen för världen? Ja, visst finns det skillnader mellan det goda och det onda. Men deras plan efter det att kriget avslutats är på en punkt exakt densamma. Hur mycket dödsfiender de än är, "så befinner de sig vid yttersta polerna av samma system, med samma härskartanke som ledstjärna...".

Vi återupprepar: på en punkt visar sig tvärs över den väldiga klyftan en gemenskap i de stridandes planer och förhoppningar. Båda parter ser framåt mot en utveckling av tekniken som skall göra människan till jodens herre och förslava resten av skapelsen. Båda parterna underlåter att diskutera den saken med kvinnorna och fråga dem om deras mening...

Men det är inte bara kvinnor som underställs den vita mannens härskarmentalitet, det är också "framtidens män". Hon skriver:

Bland dem är naturligtvis Gandhi den främste, emedan han först av alla folkledare i världen fick den idén att den vita civilisationen var förgänglig och kunde och borde i så hög grad blandas upp med andra tillsatser från andra raser att den miste sin exklusivitet, men vann en framtid. (-) Framtidens män förstår att människan dukar under i sin hopplösa kamp för anpassning till den mekaniska tillvaron..."

Fred på jorden och fred med jorden, blev något av Elin Wägners signum.

Hennes analyser kan likna marxismen när det gäller hur hon ser på systemets oundvikliga kollaps. Också i hur hon förväntar sig att de många maktlösa människorna skall vakna upp och förändra. Men Elin Wägner syftar djupare än till bara klasskamp, också den kommer att domineras av män. Hon ser möjligheter i delaktig demokrati och i självständiga enheter i samverkan där män och kvinnor samarbetar utan skrank emellan, på lika villkor och på samma plan. Hon gick emot stora namn i kvinnorörelsen som Ellen Key, som ansåg att kvinnor hade sådana biologiska förutsättningar att de bara skulle arbeta i samhället med vård och omsorg. Elin Wägner fnös åt detta och menade att då kunde aldrig rättvisa uppstå. Kvinnan måste ha rätt att såväl ha familj och barn, som möjlighet till varje arbete utanför familjen; annars skulle hon hållas som mannens fånge därför att hon saknade ekonomiska möjligheter att själv ha kontroll över sitt liv och sin framtid.

Hon såg redan då faran i att bygga stora system, om än i det godas tjänst och med ädla syften, eftersom system alltid kan övertas av krafter med onda syften. Nog så aktuellt än idag! Hon hänvisar till en av de fredliga fäderna för anarkismens, Peter Kropotkin. Skulle hon tvingas välja mellan Marx och Kropotkin vore valet lätt. Kropotkin myntade begreppet inbördes hjälp som svar på kapitalismens inbördes kamp, och hade dessutom redan trettio år tdigare påpekat att också arbetarna skulle smittas och bli de nya förtryckarna genom att själva utöva "den kolonialistiska imperialismen" - enda sättet att motverka detta är att decentralisera, utveckla självtillit, överblickbarhet och energihushållning samt producera mer lokalt för lokala behov.

Elin Wägner gör i Väckarklocka upp med såväl sig själv som sin samtid och historien. Känslosamt, men ändå med intellektuell stingens. Personligt färgat, men ändå allmängiltigt. Praktiskt men ändå visionärt.

Boken avslutas med en programförklaring, en vision, en analys över vad som är hög levnadstandard. Kanske var det just detta som upprörde samtiden allra mest. Herregud, nu skulle ju industrin få tillgång till jordens naturresurser genom än mer billiga fossila bränslen, DDT och andra kemikalier skulle utrota skadeinsekter och ständigt ökad konsumtionen göra oss alla lyckliga. Bara kriget tog slut. Och då kom Wägner och försökte lägga sorti på euforin med sitt krav: Tänk längre, människa!

Mer om det i nästa, det sista, avsnittet: "Så länge det klibbar nöd och tårar vid kaffet och apelsinerna vi serverar ligger vi djupt under hög levnadsstandard."

Ideologisk debatt - ajabajja, sån´t är bara i vägen....

På denna blogg har jag skrivit en del om avsaknaden av "grön ideologi" och debatt kring denna. En del kommentarer har ramlat in - såväl på bloggen som via mejl och telefonsamtal. Några är sura och förbannade över att jag tagit mig friheten att skriva om sådant man anser att jag inte bör tycka något om, ens på min egen blogg. Den som på detta sätt har lätt att gå i taket bör inte läsa ända till slutraderna...

Jag tror att man måste ha klart för sig vilken värderingsgrund man står på. Därför skriver jag gärna - och talar än hellre - om Elin Wägner. Få, om ens någon, har lyckats väva samman gröna trådar till en grön plattform som hon.

Elin Wägners radikalism var i mångt och mycket revolutionär i dess bästa mening: vi behöver en fredlig kulturrevolution för att bryta invanda tankemönster; vi måste bryta upp mot förtryck av människor och djur, vi måste avslöja teser om "militarisering i fredens syfte" och synen på naturen som något vi skall lägga under oss.

En av dem som Elin Wägner gärna hänvisade till var Peter Kropotkin. Denne frihetlige socialist bar idéer som är grundläggande för det, som åtminstone jag, uppfattar som kärnan i grön ideologi. I sin fantastiska bok Inbördes hjälp gick han till totalangrepp på socialdarwinister och de hårdföra liberaler som fastnat i tanken på att inbördes kamp är det bästa för ett samhälle. Han skriver:

"I utövandet av inbördes hjälp, som vi kan spåra från utvecklingens tidigaste stadium, finner vi det positiva och otvivelaktiga urpsrunget för våra etiska begrepp: och vi kan påstå att i människans etiska framåtskridande är det inbördes hjälp - inte inbördes kamp - som har spelat huvudrollen. Om denna princip kan spridas och tillämpas i största möjliga mån idag, och i framtiden, har vi häri vår bästa garant för vårt släktes vidare framsteg och utveckling".

John Sturt Mill skall vi inte heller glömma... För det har dagens liberaler gjort... Denne liberal hade faktiskt en vision om ett samhälle där natur och människa inte längre exploateras utan där en fas av kvalitativ utveckling inleds. Mill menade att tillväxtekonomin så småningom borde ersättas av ett ”stationärt tillstånd” där den fria tiden, kulturen och andligheten kan växa.

Han skrev: ”Jag måste tillstå att jag inte känner mig tilltalad av det livsideal som företräds av dem som tror att det normala tillståndet för mänskliga varelser är ett tillstånd av kamp för att slå sig fram; att det förtrampande, krossande, armbågande, sparkande som utgör den nuvarande formen av socialt samliv, skulle vara den mest önskvärda människolotten eller överhuvudtaget någonting annat än de icke-godtagbara symtomen av en av det industriella framåtskridandets faser...”

Mill var förkämpe till individens fri-och rättigheter, men inte kapitalets fri-och rättigheter. Just denna tanke förfinades av den, milt uttryckt, kontroversielle Rudolf Steiner, som är grundare av bl a biodynamisk odling och waldorfpedagogik. Steiner menade att individens frihet inte kan gälla inom vare sig ekonomin eller rättsordningen, men däremot inom alla de områden som hör till det han kallade ”kulturlivet”. Han menade att inkomstfördelningen och arbetslivets utformning skall ge människor största möjliga frihetsrum i det vardagliga livet. Det handlar således inte bara om friheter utan också om reella möjligheter för människor att få växa åt olika håll.

Här ligger kärnan i det som är grön samhällsteori för mig: en rättvis fördelning skall kombineras med frihet för människor att utvecklas fritt. Jämlikhet, detta gamla vänsterbegrepp, är i grön tappning inte detsamma som likhet, tvärtom: jämlikhet är detsamma som att ge alla människor möjlighet att växa åt olika håll utan att trampa på andra. Valfrihet, detta gamla högerbegrepp, är i grön tappning inte mycket värd om den inte kan utnyttjas av människor.

På tåget på väg till Sala plockar jag åter fram Karl Erik Lagerlöfs En väg för Sverige, från 1981, och läser:

”Den livssyn som lever starkast i Sverige är en kombination av liberala och socialistiska idéer med tankar om frihet, jämlikhet och broderskap som grundläggande varp i väven. Den ekonomiska politik som bedrivs går rakt emot dessa mål, inte i ord men i verkligheten.”

I sin bok sammanfattar han hur det positiva övergår till något negativt när man missar balanspunkterna: tillväxt som är bra i det fattiga samhället blir skadligt i det rika, jordbruksrationalisering som är bra i svältländer blir förödande i överflödslandet, frihandeln som är fattigas räddningsplanka i en fungerande konkurrensekonomi blir som en död hand i monopolkapitalets och de transnationella jättarnas värld. De positiva människoanpassade utvecklingstrenderna övergår efter en tid i sin motsats. Det som var bra igår blir livsfarligt idag. Kanske är det där vi har problemets kärna. Även partier och ideologer som var bra igår blir livsfarliga idag.

Dagens svenska klimatdebatt är verkligen ett bra exempel på det sistnämnda. Här står alla partier långt ifrån det som Arbetarpartiet i Norge lyckats formulera: Kritik av konsumtionssamhälle, livsstil och ständig ekonomisk tillväxt!

Sossarna i Sverige torgför att konflikten mellan miljö och tillväxt inte längre gäller ("problemet är löst"), moderaterna menar att problemet finns i Kina och andra länder och att de måste skärpa sig... De gröna har i sin pågående klimatkampanj noga undvikit kritik av livsstil och konsumtionssamhälle - och istället riktat in sig på järnvägsutbyggnad och andra, i och för sig, bra åtgärder.

Jag är den förste som brukar hävda att vi inte sitter inne med några absoluta sanningar. Men vi sitter inne med kunskaper. Dessa kunskaper används inte. De förträngs om de uppfattas som plågsamma eller farliga. Inget politiskt parti i Sverige vill ta åt sig sådana fakta som t ex Kungliga Tekniska Högskolan levererat: nämligen att vi låter andra länder ta på sig de utsläpp som vi orskar genom vår konsumtion. Vi i Sverige hävdar att vi "bara" släpper ut 6 ton koldioxid per person trots att vi i själva verket - på grund av konsumtionssamhälle, reklamfundamentalism och kravet på ständig tillväxt - släpper ut upp till dubbelt så mycket om vi räknar in produktion i andra länder av det vi konsumerar... Jag tar mig friheten att hävda att den som känner sig trygg i grön ideologi aldrig skulle komma på tanken att driva en klimatkampanj utan att med ett ord ifrågasätta konsumtionssamhälle, tillväxtekonomi och livsstilsmönster.

Men det är klart att jag kan ha fel. Det kan vara jag som missuppfattat alltihop. Jag är ju bara en medelålders föredetting av mankön, för att anknyta till en grön kritikers bistra uppfattning...:-)