"Spräng systemet!"

Detta är del 2 ur en nyskriven essä om Elin Wägners klassiska bok Väckarklocka. Del 1 publicerades igår.

"För resten är jag så ledsen över Franco och hans anhang att jag har svårt att klara mig", skriver Elin Wägner i ett brev 1939.

Hon har tagit avstånd från både kommunism och nazism, och arbetar med boken Väckarklocka, som skall komma ut två år senare.

Hon är besviken på att kvinnorna, som med sin rösträtt inte förmått skapa fred. Nu sitter de i ammunitionsfabriker i Tyskland, likaväl som de sitter i ammunitionsfabriker i England. De blev fångar i det system som män byggt upp. Nu vill hon återvinna kvinnornas historia och ge dem en en ny avgörande roll i det framtida samhället, ett samhälle byggt på fred och ekologiska insikter. För det behövs något annat än den plan, som båda de stridande parterna i kriget var eniga om: skövling, materialism och herravälde över naturen

Detta är del två i en essä om Väckarklocka.

I Sverige infördes, som det sista landet i Norden, kvinnlig rösträtt först 1921. Elin Wägner hade stått på barrikaderna, både som journalist och som aktivist. Hon var övertygad om att kvinnorna, som "sedan urminnes tider haft vana att akta, vårda, samla och laga" skulle inse att männens "sätt att möblera världen inte duger."

Men det föll dem inte in att de kunde ha någon talan. De gör varken till eller från. Detta låter orättvist och hårt i betänkande av alla deras ansträngningar Men deras insatser för kriget på båda sidor av frontlinjen tar ut varandra. Tiotusen arbetskor i en tysk ammunitionsfabrik uppvägs av lika många i en engelsk.

Elin Wägner är bitter. Besviken. Ledsen. Militärism, skövling och en mekanisk syn på världen är det system man byggt upp. Ingenting hade ju hänt sedan första världskriget. Då hade kvinnor samlats till världsomfattande protester, men nu satt man med sin rösträtt och teg, begravda i partiernas kvinnoförbund där de fått leka utan inflytande. De skulle förändra världen, men nu stoppar de strumpor åt armén, tillverkar ammunition, klipper gardiner för mörkläggning. Understödjande de patriarkaliska principer som styr världen...

Men hon är noga med att skilja på dessa principer och de enskilda människorna - något som för övrigt genomsyrar alla hennes böcker. Det är samhällets ensidighet hon angriper. Hon skriver i en arbetsbok: "Samhällsliv och kultur har blivit enkönade, sterila och perversa. Och perversitetens kulmen är det moderna totalkriget." I Väckerklocka förklarar hon:

Människans frihet och lycka har kommit att betyda herravälde över jorden. Detta erövringsmål, som allt mer kommit att bestämma utvecklingens hållning, har inte tålt att några gränser bestod för människan.

Därför har civilisationen även under fredstid varit på krigsfot. Den arbetar med fart, massa, med krafter som den väcker upp och inte helt behärskar. Den älskar att bryta lagar och motstånd. Den är krigisk och medbrytande, även där den skenbart arbetar uppbyggande. Där den går fram, måste äldre kulturer raseras, naturen skändas och plundras. Dess uppbyggande, uppfinnande, producerande har ett hetsigt, nervöst drag.

Vad är nu de erbjudna alternativen för världen? Ja, visst finns det skillnader mellan det goda och det onda. Men deras plan efter det att kriget avslutats är på en punkt exakt densamma. Hur mycket dödsfiender de än är, "så befinner de sig vid yttersta polerna av samma system, med samma härskartanke som ledstjärna...".

Vi återupprepar: på en punkt visar sig tvärs över den väldiga klyftan en gemenskap i de stridandes planer och förhoppningar. Båda parter ser framåt mot en utveckling av tekniken som skall göra människan till jodens herre och förslava resten av skapelsen. Båda parterna underlåter att diskutera den saken med kvinnorna och fråga dem om deras mening...

Men det är inte bara kvinnor som underställs den vita mannens härskarmentalitet, det är också "framtidens män". Hon skriver:

Bland dem är naturligtvis Gandhi den främste, emedan han först av alla folkledare i världen fick den idén att den vita civilisationen var förgänglig och kunde och borde i så hög grad blandas upp med andra tillsatser från andra raser att den miste sin exklusivitet, men vann en framtid. (-) Framtidens män förstår att människan dukar under i sin hopplösa kamp för anpassning till den mekaniska tillvaron..."

Fred på jorden och fred med jorden, blev något av Elin Wägners signum.

Hennes analyser kan likna marxismen när det gäller hur hon ser på systemets oundvikliga kollaps. Också i hur hon förväntar sig att de många maktlösa människorna skall vakna upp och förändra. Men Elin Wägner syftar djupare än till bara klasskamp, också den kommer att domineras av män. Hon ser möjligheter i delaktig demokrati och i självständiga enheter i samverkan där män och kvinnor samarbetar utan skrank emellan, på lika villkor och på samma plan. Hon gick emot stora namn i kvinnorörelsen som Ellen Key, som ansåg att kvinnor hade sådana biologiska förutsättningar att de bara skulle arbeta i samhället med vård och omsorg. Elin Wägner fnös åt detta och menade att då kunde aldrig rättvisa uppstå. Kvinnan måste ha rätt att såväl ha familj och barn, som möjlighet till varje arbete utanför familjen; annars skulle hon hållas som mannens fånge därför att hon saknade ekonomiska möjligheter att själv ha kontroll över sitt liv och sin framtid.

Hon såg redan då faran i att bygga stora system, om än i det godas tjänst och med ädla syften, eftersom system alltid kan övertas av krafter med onda syften. Nog så aktuellt än idag! Hon hänvisar till en av de fredliga fäderna för anarkismens, Peter Kropotkin. Skulle hon tvingas välja mellan Marx och Kropotkin vore valet lätt. Kropotkin myntade begreppet inbördes hjälp som svar på kapitalismens inbördes kamp, och hade dessutom redan trettio år tdigare påpekat att också arbetarna skulle smittas och bli de nya förtryckarna genom att själva utöva "den kolonialistiska imperialismen" - enda sättet att motverka detta är att decentralisera, utveckla självtillit, överblickbarhet och energihushållning samt producera mer lokalt för lokala behov.

Elin Wägner gör i Väckarklocka upp med såväl sig själv som sin samtid och historien. Känslosamt, men ändå med intellektuell stingens. Personligt färgat, men ändå allmängiltigt. Praktiskt men ändå visionärt.

Boken avslutas med en programförklaring, en vision, en analys över vad som är hög levnadstandard. Kanske var det just detta som upprörde samtiden allra mest. Herregud, nu skulle ju industrin få tillgång till jordens naturresurser genom än mer billiga fossila bränslen, DDT och andra kemikalier skulle utrota skadeinsekter och ständigt ökad konsumtionen göra oss alla lyckliga. Bara kriget tog slut. Och då kom Wägner och försökte lägga sorti på euforin med sitt krav: Tänk längre, människa!

Mer om det i nästa, det sista, avsnittet: "Så länge det klibbar nöd och tårar vid kaffet och apelsinerna vi serverar ligger vi djupt under hög levnadsstandard."