Miljöpartister: "Det finns ingen grön ideologi!"

Den gröna tankesmedjan Cogito – eller idéverkstad som man heller kallar sig – har gett ut en liten skrift som fått namnet Behövs det en grön ideologi?

Tyvärr måste jag först säga att jag sällan läst en slarvigare text, det dräller av skriv- stav- och redigeringsfel. Man kan tycka att ärendets vikt borde ha lett till en mer seriös och professionell hantering.

Titeln utgörs alltså av en fråga: Behövs det en grön ideologi? Några större ambitioner att svara på frågan görs inte, även om Mike Moon i sitt bidrag pliktskyldigast konstaterar att svaret på en sådan fråga är Ja. Utan ideologi riskerar de gröna att bli förvaltare av det idag rådande systemet. I denna analys ansluter jag mig mer än gärna. Det är uppenbart att dagens ledande miljöpartister nästan aldrig argumenterar utifrån ett ideologiskt ställningstagande. Vilket är märkligt med tanke på att det borde vara viktigt att bygga upp en grön identitet.

Men finns det då någon grön ideologi? Det är snarast denna fråga som boken behandlar. Sju tunga miljöpartister, som har eller har haft strategiskt viktiga uppdrag i partiet, tycks vara eniga om att det nog inte finns någon sådan.

På frågan om det finns en grön ideologi svarar Mike Moon att det inte finns om man med en sådan menar ”varje seriöst och genomtänkt försök till en välgrundad och sammanhängande förståelse som grundval för sitt handlande”. Moon tycker det är helt i sin ordning eftersom det tar lång tid att utveckla en sådan. Ett halvt sekel, vilket den gröna rörelsen snart har varit aktiv, kan väl tyckas vara en ganska lång tid, ett kvarts sekel också om man ser till tiden för de gröna partierna...

Kristian Skånberg, som bland annat varit anställd som ekonom på miljöpartiets riksdagskansli, låter i sin uppsats meddela att det knappast ens ”finns en ekonomisk inriktning som kan kallas grön ekonomi”. Visst är det bra med ödmjukhet, men att reducera begreppet grönt på det sätt som man här gör upplever jag som närmast självföraktande. Om det nu inte är en strategi för att legitimera ledande miljöpartisters ovilja att argumentar för sina förslag utifrån en ideologisk plattform.

Ulf Söderström hävdar i sin text att han inte vet om det ens finns en grön ekonomisk teori. Ibland undrar jag om denna gröna osäkerhet bottnar i en överdriven respekt för de – ibland mycket flummiga - ekonomiska teorier som socialister och liberaler bygger sina antaganden på. Varför vågar inte Moon, Gahrton och Söderström räta på ryggarna? Söderström formulerar själv givna grundbultar i en grön ekonomisk teori, men reducerar värdet av dessa när han tyngs av tron att övriga teorier är mer gedigna därför att de upprepats och fått akademisk status.

Lotta Hedström (f.d. språkrör) och Angela Aylward (ledamot i mp:s partistyrelse) skriver om ekofeminism resp gueerteori. Ett samtal mellan de två skulle tydligare klargöra klyftor som finns mellan dessa två inriktningar. Men svar på skriftens titelfråga Behövs det en grön ideologi? ger man inte. Aylward slår fast att slutmålet för grön feminism inte bör vara jämställdhet mellan könen, utan jämlikhet mellan människor. Lotta Hedström menar att ”de värden och den analys som finns att hämta i det breda fältet Ekofeminism är ett knippe aspekter som spontant redan finns inbegripna i den ekologiska rörelsen och i grönt tänkande”.

Jag väljer att tolka ordet ”spontant” som ”självklart”, i bemärkelsen att det inte behövs akademiska och teoretiska uppsatser för att inbegripa de ekofeministiska aspekterna i grön ideologi, men jag är inte helt säker på att jag tolkar det rätt.

Per Gahrton avslutar boken med en genomgång av hur ett antal gröna partier, från olika världsdelar, ser på saker och ting. Han finner att det finns ett i stort sätt gemensamt tänkande, men hävdar lakoniskt att det ”kanske inte räcker till att fastslå existens av en grön ideologi”.

Man kan, inte minst efter att ha läst denna skrift, konstatera att det behövs debatt om grön ideologi. Jag får väl också döpa om min föreläsning om Grön ideologi till Vad jag trodde var grön ideologi innan Cogito berättade att det nog inte finns någon sådan…

Själv blir jag således förvånad över denna lilla bok. Att den är slarvigt och nonchalant redigerad må vara en sak, värre är att författarna har så lite tilltro till det som på goda grunder är att beteckna som grön ideologi. Denna bristande tilltro kan möjligen förklara de krumsprång som miljöpartiet gjort de senaste åren. Som t ex när miljöpartiets företrädare på fullt allvar hävdar att det är grön politik – inte bara resultat av en kompromiss – att skicka soldater till Afghanistan under Natobefäl eller utan att rodna plötsligt hävdar att ekonomisk tillväxt är nödvändigt för social och ekologisk utveckling. Det förklarar kanske också oviljan att kritisera konsumtionssamhället och tystnaden när det gäller synen på lönearbete. Är man inte tryggt förankrad i en grön värdegrund kanske det inte är så lätt att opponera mot dagens samhälle och de normer som styr. Men frågan blir då: blir det inte falskt konsumentupplysning att kalla sig De gröna om man inte förstår att grönt är en ideologisk plattform?

Grön ideologisk debatt är nödvändig, Mike Moons motivering för detta är i allra högsta grad giltig. Men det lär väl vara som Per Gahrton menar: partier som har maktställning uvecklar inte grön ideologi. Kanske i tron att det är viktigare att bilda regering än att bilda opinion - och att det är antalet statsråd som miljöpartiet får som är en indikator på hur grön en regering är.