Krönika i veckans nummer av ETC.nuFörra fredagen, när försvarsberedningen presenterade sitt förslag, så redovisade socialdemokraternas och miljöpartiets representanter i beredningen sina ståndpunkter i en gemensam debattartikel i DN.
Detta måste betraktas som ett avgörande steg på väg till en regeringsbildning mellan de två partierna. För några år sedan hade det varit en omöjlig tanke – för både mp och s – att uppträda gemensamt i försvarsfrågan. Göran Persson menade att just denna fråga – och frågan om EU – var de avgörande hindret för samarbete. Mp valde, i linje med detta, att inte heller denna gång i Försvarsberedningen markera mot EU:s Nordic Battlegroup. Endast vänstern tog avstånd.
Mp har krattat i manegen för en rödgrön regeringe – tydligt, sakligt och symboliskt.
Vänstern då? Ja, såväl socialdemokraterna som miljöpartiet lär vara tacksamma för att Lars Ohly markerar att vänstern inte vill gå till val i en gemensam valplattform. Det underlättar debatten för Mona Sahlin. Det finns väljare i gränslandet mellan socialdemokraterna och de borgerliga som hellre skulle lägga sin röst på något Alliansparti än på Sahlin om hon sågs i alltför ömsint samvaro med Lars Ohly och Kalle Larsson.
Varken Sahlin eller miljöpartisterna behöver emellertid oroa sig över att Lars Ohly skulle sätta käpparna i hjulet för en rödgrön regering. Och Lars Ohly behöver inte heller oroa sig över att vänstern inte skulle komma att ingå i en sådan – oavsett vilket tonläge man har före valet. Självfallet önskar inte statsministern Mona Sahlin ett vänsterparti i opposition, särskilt inte i en lågkonjunktur.
Förmodligen har man i mer intima partiledaröverläggningar redan för länge sedan diskuterat dessa taktiska frågor på det sätt jag redovisar. Allt annat vore förvånande.
Det är alltså upplagt för, vad man i teve kallar, en kamp mellan det röda och blå lagen. Det enda som kan krångla till denna tydliga kamp är sverigedemokraterna. Skulle partiet komma in i riksdagen som vågmästare, vilket inte alls är otroligt, så kommer de gamla partierna att i först hand försöka hitta blocköverskridande lösningar. Den första mandatperioden kommer inget block att göra sig beroende av sd. Misstanken att borgarna skulle göra det, för att behålla makten, är djupt överdriven.
Varför skulle då inte borgarna låta sig stödjas av sd? Skälet är uppenbart: man byggde en tidigare borgerlig regering på stöd av ny demokrati, och erfarenheterna förskräcker. Reinfeldt umgås istället med tanken att efter valet bredda en regering med miljöpartiet, som ju är helt inställt på regeringsbildning. Det finns de miljöpartister som är oerhört sugna på att bli statsråd - man satt efter valet 2002 i långtgående förhandlingar med folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna. Det var inte mp som bröt de förhandlingarna, det var centern. Maud Olofsson var, enligt åtskilliga källor, livrädd att legitimera mp som ett regeringsdugligt parti.
Det troliga är således att mp får en avgörande roll om sd kommer in i riksdagen. Men skulle det gå väldigt bra för de främlingsfientliga, med siffror på 7-8 procent, varav de flesta plockade från socialdemokraterna, kanske mp inte räcker. Då uppstår en helt annan situation och det är då inte uteslutet att de två största partierna bildar regering tillsammans – precis som i Tyskland. Reinfeldt har säkert umgåtts även med denna tanke – observera hans förvånansvärt ödmjuka hållning till sossarna: han avslår alla försök att genomföra grundlagsberedningens förslag om inte sossarna är med, han betonar att Natomedlemskap inte kan bli aktuellt förrän sossarna vänder i frågan och ha söker komma på god fot med socialdemokraterna när det gäller energipolitiken.
Jag är således övertygad om att Reinfeldt faktiskt umgåtts med tanken att bilda regering med sossarna om sd får vågmästarställning efter valet. Vill man undvika detta – eller att mp frestas att bli femte hjulet under en borgerlig vagn - gäller det att hålla sverigedemokraterna utanför riksdagen. Även om det förstås finns andra ännu mycket godare skäl…
Detta måste betraktas som ett avgörande steg på väg till en regeringsbildning mellan de två partierna. För några år sedan hade det varit en omöjlig tanke – för både mp och s – att uppträda gemensamt i försvarsfrågan. Göran Persson menade att just denna fråga – och frågan om EU – var de avgörande hindret för samarbete. Mp valde, i linje med detta, att inte heller denna gång i Försvarsberedningen markera mot EU:s Nordic Battlegroup. Endast vänstern tog avstånd.
Mp har krattat i manegen för en rödgrön regeringe – tydligt, sakligt och symboliskt.
Vänstern då? Ja, såväl socialdemokraterna som miljöpartiet lär vara tacksamma för att Lars Ohly markerar att vänstern inte vill gå till val i en gemensam valplattform. Det underlättar debatten för Mona Sahlin. Det finns väljare i gränslandet mellan socialdemokraterna och de borgerliga som hellre skulle lägga sin röst på något Alliansparti än på Sahlin om hon sågs i alltför ömsint samvaro med Lars Ohly och Kalle Larsson.
Varken Sahlin eller miljöpartisterna behöver emellertid oroa sig över att Lars Ohly skulle sätta käpparna i hjulet för en rödgrön regering. Och Lars Ohly behöver inte heller oroa sig över att vänstern inte skulle komma att ingå i en sådan – oavsett vilket tonläge man har före valet. Självfallet önskar inte statsministern Mona Sahlin ett vänsterparti i opposition, särskilt inte i en lågkonjunktur.
Förmodligen har man i mer intima partiledaröverläggningar redan för länge sedan diskuterat dessa taktiska frågor på det sätt jag redovisar. Allt annat vore förvånande.
Det är alltså upplagt för, vad man i teve kallar, en kamp mellan det röda och blå lagen. Det enda som kan krångla till denna tydliga kamp är sverigedemokraterna. Skulle partiet komma in i riksdagen som vågmästare, vilket inte alls är otroligt, så kommer de gamla partierna att i först hand försöka hitta blocköverskridande lösningar. Den första mandatperioden kommer inget block att göra sig beroende av sd. Misstanken att borgarna skulle göra det, för att behålla makten, är djupt överdriven.
Varför skulle då inte borgarna låta sig stödjas av sd? Skälet är uppenbart: man byggde en tidigare borgerlig regering på stöd av ny demokrati, och erfarenheterna förskräcker. Reinfeldt umgås istället med tanken att efter valet bredda en regering med miljöpartiet, som ju är helt inställt på regeringsbildning. Det finns de miljöpartister som är oerhört sugna på att bli statsråd - man satt efter valet 2002 i långtgående förhandlingar med folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna. Det var inte mp som bröt de förhandlingarna, det var centern. Maud Olofsson var, enligt åtskilliga källor, livrädd att legitimera mp som ett regeringsdugligt parti.
Det troliga är således att mp får en avgörande roll om sd kommer in i riksdagen. Men skulle det gå väldigt bra för de främlingsfientliga, med siffror på 7-8 procent, varav de flesta plockade från socialdemokraterna, kanske mp inte räcker. Då uppstår en helt annan situation och det är då inte uteslutet att de två största partierna bildar regering tillsammans – precis som i Tyskland. Reinfeldt har säkert umgåtts även med denna tanke – observera hans förvånansvärt ödmjuka hållning till sossarna: han avslår alla försök att genomföra grundlagsberedningens förslag om inte sossarna är med, han betonar att Natomedlemskap inte kan bli aktuellt förrän sossarna vänder i frågan och ha söker komma på god fot med socialdemokraterna när det gäller energipolitiken.
Jag är således övertygad om att Reinfeldt faktiskt umgåtts med tanken att bilda regering med sossarna om sd får vågmästarställning efter valet. Vill man undvika detta – eller att mp frestas att bli femte hjulet under en borgerlig vagn - gäller det att hålla sverigedemokraterna utanför riksdagen. Även om det förstås finns andra ännu mycket godare skäl…
