Tidningar som är svårt att avstå från...

- Va, läser du Dagen??

Frågan, som snarast var ett utrop, kom verkligen från djupet av magtrakten. Jo, jag kikar i Dagen. Jag läser ETC också. Och Miljömagasinet. Hur ska man annars kunna förstå världen? Tillbringar dagar i annat land. Prat, prat, prat. Hav, sol. Prat om klimat. A la konferens, ni vet hur det kan vara.... Prat, prat, prat. Mycket prat. Skatter arbete contra skatter energi. Kanon! Men inte nu. Sen. Prat. Lite handling. Men en del prat om tidningar idag.

Jag tror en av nackdelarna med mångfalden bland medierna är att det är så lätt att bara läsa, eller titta på, det som tillhör ens egen lilla värld. Vi får visserligen mer information idag än förr, men frågan är om vi fattar så mycket bättre. Om vi väljer bort det som stör vår världsbild.

Men först lite reklam, igen... Tjat kan vara bra...



Fokus tillhör annars favoritertidskrifterna, det är den enda tidning jag läser nästan från första sida till sista. Jag borde få skriva krönikor där, tycker jag. Men har inte hört av dem i den frågan... Så den har väl sina brister...

Forskning och Framsteg är en annan tidning som jag inte vill vara utan, trots att den förändrats till det sämre. Ska väl konkurrera med de mer lighta, snuttiga och skrikiga varianterna i vetenskapsnischen. Har haft den så länge jag minns. Tänker ha den till dödagar.

Tillbaka till utropet från magen. Dagen är faktiskt spännande att kika i, välredigerad, pigg, ibland överraskande. Ganska långt ifrån den gamla sortens pingsttidning. Jodå, åsikter som framförs kan förskräcka ibland, men vadå?

ETC överraskar inte, mycket skåpmat och jag tycker illa om att man delat upp tidningen i två, kanske av strategiska skäl eller nåt. Jag vet inte. Och mycket tomrum på pappret är det, krigsrubriker på allt. Som om man inte trodde på den egna texten, utan måste ta i så man nästan kräks i rubrikformat. Men så finns där artiklar det är svårt att inte behöva. Dessutom är det viktigt att bli påmind om att socialister faktiskt finns. Och att Johan Ehrenberg alltid är Johan Ehrenberg. Att han orkar. Jag skrev en del i ETC förr, är inte så efterfrågad längre, är nog inte tillräckligt rättrogen.

Miljömagasinet har jag allra mest av nostalgiska skäl, men den har annorlunda artiklar, de där som inte står i andra tidningar. Redigeringen gör mig sömnig. Den kräver, till skillnad från ETC, mycket av sina läsare. För mycket. Redigeringen gör att ingen under 60 känner lust, tror jag. Men, okej, då jag är väl också snart där...

Dagstidning då? Ja, det borde väl vara Borås Tidning, jag skriver krönikor där och det är den tidning som redigerar mina krönikor snyggast och dessutom bryr sig - trots att tidningen är moderat och jag är grön. Jag är djupt imponerad! Även av läsekretsen, jag får alltid en drös mejl efter krönikorna i BT.

Katrineholms Kuriren är ensam i det område där vi bor, så den måste vi ha. Inte bara därför att jag skriver krönikor i den. Man skriver om Vingåkers VK, elitklubben som jag varit ordförande i. Vi tog cupen i år, siktar på final i ligan till våren. Guld skulle vara mumma.

Rikstidningen är Svenska Dagbladet. Lade av med DN för några år sedan, men känner viss abstinens. De har ju en del goda skribenter. Men det blev för mycket tyckande av egna tyckare. Henrik Brors tyckande hamnade ibland på löpet, i krigsrubriker. Där gick gränsen. Saknar vetenskapssidan. Svenskan har å andra sidan Susanna Baltscheffsky, och henne litar jag på. Svenskan tycks dessutom på nyhetsplats vara gediget fri från galningarna på ledarsidan. Ledarsidan på SvD kan man läsa som ersättning för gamla MAD. Och så får man Idag-sidan också: en lysande journalistisk bragd att göra så mycket bra material på så få personer.

Jo, sen läser jag några andra blaskor också, allt från Stocholms Fria, Economist, Sändaren och Skogen till norska Flaming Star och kvartalsblaskan om Jussi Björling, mm

Fördelarna att fått gåvan att läsa fort är stora. Att skriva fort är också en gåva... Som just nu drabbar dig som kommit ända hit...

Författaren till Narnia: Kristna bör få döda muntert och hängivet!

C. S. Lewis, som skrivit Narniaböckerna, är också ett stort namn inom den kristna rörelsen. I boken Kan man vara kristen? redovisar han att han anser att dödsstraff är okej och att kristna unga män bör få chansen att döda fiender på ett muntert och hängivet sätt. Så här skriver han:

”Idén om riddaren – den kristne väpnaren till försvar för en god sak – är en av de stora kristna idéerna. (-)Vad jag inte kan förstå är den sortens halvpacifism som förekommer i dag och som får folk att tycka att man visserligen måste slåss, men att man bör göra det motvilligt och som om man skämdes för det. Den känslan berövar mängder av beundransvärda unga kristna i väpnad tjänst något som de har rätt till, något som av naturen går hand i hand med att vara tapper – ett slags munterhet och hängivenhet.”
Och så fortsätter han:

”Tänk på att vi kristna tror att människor lever i evighet. Vi får döda om det är nödvändigt, men vi får inte hata eller gilla att hata. Till och med när vi dödar och straffar måste vi försöka känna på samma sätt för fienden som för oss själva – önska att han inte vore så hemsk, hoppas att han någon gång, i denna värld eller nästa, blir botad. Det är vad Bibeln menar med att älska honom: att önska honom väl, inte att tycka om honom eller att säga att han är hygglig när han inte är det.”

Är boken jag citerar udda skräp från någon kammare? Nej, inte alls. Boken trycks om och om igen. I USA förstås. Men även i Sverige. Av Libris förlag. Förlaget, som ägs av Evangeliska Frikyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Dagengruppen, väljer att på baksidan av boken slå fast att den innehåller författarens ”knivskarpa argumentation”... Boken är utgiven med stöd av Samfundet Pro Fide et Chrisianismo – en sammanslutning inom Svenska kyrkan.

När man läst denna bok, och ska svara på den fråga bokens titel utgör (Kan man vara kristen?) så vänder det sig i magen. Däremot förstår man hur lätt det är att få amerikanska unga män att fälla bomber, med munterhet och hängivenhet, efter att fått ett och annat ord på vägen…

Står den samlade svenska kyrkligheten för budskapet i C.S Lewis böcker?

Om inte, förekommer det någon som helst debatt om hans böcker? Hur kan man trycka boken utan att i ett förord diskutera huruvida det är kristen etik att döda muntert och hängivet eller inte?

Jag är nyfiken på ideologier och livsåskådning. Har varit i hela mitt liv. Kristendomen återtar inflytande i såväl USA som EU. Så jag gick nyss en sk Alphakurs för att förstå bättre - en kurs för sökare, troende och ateister om kristendomen, Gud och Jesus. Fast i omvänd ordning kanske. Spännande samtal, trevliga människor. Det var där jag fick boken som ett av lästipsen.

Är den kristna rörelsen i Sverige inte värd ett bättre öde än att i samlad tropp tiga inför den "knivskarpa argumentaion" som Lewis framför? Det är faktiskt en argumentaion - om dödandets lycka och hängivenhet - som hör hemma hos nazister eller den extremvänster som inte längre finns.

Var och en kan fundra över vad som hade hänt om arbetarrörelsen, näringslivet eller miljörörelsen gett ut en bok där dödandet glorifierades. För det första hade det blivit en starkt diskussion inom de egna leden, för det andra hade omgivningen reagerat, för det tredje hade man fått dra in den. Men nu, när Sveriges samlade kyrkor, står för utgivningen är det tyst - både inom kyrkorna (tiga och samtycka?) och i omvärlden (förstår man inte att det är denna bok som unga som gillar Narnia kommer att gå vidare med?) Varför är det så tyst?

Sägas skall att boken dessutom pläderar för dödsstraff. Utan att en enda kyrka eller biskop, vad jag vet, reagerat! Hur ska man då kunna svara ja på bokens titel?
Frågan ställde jag igår även i BT, där jag är krönikör, samt i Kyrkans Tidning