Hur var det nu med Judas Iskariot?

Långfredag. När jag var liten var affärerna stängda och den enda film som visades på biograferna var Ben Hur.

Till och med farsan och morsan, som var måttligt religiösa, krävde viss lugn därhemma. Det var tradition, en paus i det vanliga livet, grus i det ekonomiska stressmaskineriet. Ganska nyttigt!

I skolan blev jag lite illa åtgången när jag ville diskutera Judas Iskariots roll under de där dagarna som sägs innehålla förrådan, korsfästning och återuppståndelse. Om inte Judas skött sitt uppdrag, nämligen förråda Jesus, hade ju ingenting hänt.

Judas borde rimligen vara att betrakta som den mest lojala av alla lärljungar, han tog på sig skitjobbet för att kristendomen skulle kunna byggas upp... För detta föraktas han och avbildas som den onde svikaren. Trots att hans roll sägs vara skriven av Gud.

Sen kan man ju diskutera det rimliga i att offra sin son för att frälsa världen. Det finns alldeles för många som offrar sina söner för att frälsa världen. Första världskriget skyttegravar är bara ett exempel. De kristna korstågen ett annat. Fäder till självmordsbombare ett tredje.

Få budskap till världen tycks mig så illa genomtänkta som att man genom att plåga mänskliga kroppar skall kunna uppnå fred och frälsning. Än värre blir budskapet när man låter de slaktade tro att de som tack får evigt liv i någon av alla de himlar som erbjuds.

Jag tycker att det är bekymmersamt. Lika bekymmersamt som att den goda kvinna som levt för sina barn och sin omgivning, som en sann humanist, inte tillgodoräknas sina gärningar om hon inte först försäkrar att hon tror att Jesus är Guds son... Det är ju det som är kristendomens kärna. Svårsmält är det. Mycket svårtsmält. Frågan är om man vill ha med en så egoistisk Gud att göra... Tro på mig, annars är det kört. Ett icke helt behagligt budskap, kan man tycka. Inte ens Biskop Lennart (jo, han undertecknar så, skall väl vara folklig kan jag tro) vill riktigt ta i det när han idag skriver om lamm, ägg och påskfjädrar i Aftonbladet...

Skulle Gud nu ändå finnas så lär han skaka på huvudet och ställa sig frågan: hur kunde det gå så fel? Har Gud humor lär han/hon/den/det skratta åt spektaklet.

Är det molnfritt i kväll lär jag sitta på altanen, med ett litet glas värmande maltwhiskey, titta ut mot kosmos, låta tankarna löpa fritt och hamna i ett tillstånd av total förundran.

Det är bra att låta detta ske några gånger per år.

Glad påsk, bäste läsare som tagit sig ända hit. En läsvärd påskbetraktelse utifrån muslimsk erfarenhet finns förresten här.

Författaren till Narnia: Kristna bör få döda muntert och hängivet!

C. S. Lewis, som skrivit Narniaböckerna, är också ett stort namn inom den kristna rörelsen. I boken Kan man vara kristen? redovisar han att han anser att dödsstraff är okej och att kristna unga män bör få chansen att döda fiender på ett muntert och hängivet sätt. Så här skriver han:

”Idén om riddaren – den kristne väpnaren till försvar för en god sak – är en av de stora kristna idéerna. (-)Vad jag inte kan förstå är den sortens halvpacifism som förekommer i dag och som får folk att tycka att man visserligen måste slåss, men att man bör göra det motvilligt och som om man skämdes för det. Den känslan berövar mängder av beundransvärda unga kristna i väpnad tjänst något som de har rätt till, något som av naturen går hand i hand med att vara tapper – ett slags munterhet och hängivenhet.”
Och så fortsätter han:

”Tänk på att vi kristna tror att människor lever i evighet. Vi får döda om det är nödvändigt, men vi får inte hata eller gilla att hata. Till och med när vi dödar och straffar måste vi försöka känna på samma sätt för fienden som för oss själva – önska att han inte vore så hemsk, hoppas att han någon gång, i denna värld eller nästa, blir botad. Det är vad Bibeln menar med att älska honom: att önska honom väl, inte att tycka om honom eller att säga att han är hygglig när han inte är det.”

Är boken jag citerar udda skräp från någon kammare? Nej, inte alls. Boken trycks om och om igen. I USA förstås. Men även i Sverige. Av Libris förlag. Förlaget, som ägs av Evangeliska Frikyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Dagengruppen, väljer att på baksidan av boken slå fast att den innehåller författarens ”knivskarpa argumentation”... Boken är utgiven med stöd av Samfundet Pro Fide et Chrisianismo – en sammanslutning inom Svenska kyrkan.

När man läst denna bok, och ska svara på den fråga bokens titel utgör (Kan man vara kristen?) så vänder det sig i magen. Däremot förstår man hur lätt det är att få amerikanska unga män att fälla bomber, med munterhet och hängivenhet, efter att fått ett och annat ord på vägen…

Står den samlade svenska kyrkligheten för budskapet i C.S Lewis böcker?

Om inte, förekommer det någon som helst debatt om hans böcker? Hur kan man trycka boken utan att i ett förord diskutera huruvida det är kristen etik att döda muntert och hängivet eller inte?

Jag är nyfiken på ideologier och livsåskådning. Har varit i hela mitt liv. Kristendomen återtar inflytande i såväl USA som EU. Så jag gick nyss en sk Alphakurs för att förstå bättre - en kurs för sökare, troende och ateister om kristendomen, Gud och Jesus. Fast i omvänd ordning kanske. Spännande samtal, trevliga människor. Det var där jag fick boken som ett av lästipsen.

Är den kristna rörelsen i Sverige inte värd ett bättre öde än att i samlad tropp tiga inför den "knivskarpa argumentaion" som Lewis framför? Det är faktiskt en argumentaion - om dödandets lycka och hängivenhet - som hör hemma hos nazister eller den extremvänster som inte längre finns.

Var och en kan fundra över vad som hade hänt om arbetarrörelsen, näringslivet eller miljörörelsen gett ut en bok där dödandet glorifierades. För det första hade det blivit en starkt diskussion inom de egna leden, för det andra hade omgivningen reagerat, för det tredje hade man fått dra in den. Men nu, när Sveriges samlade kyrkor, står för utgivningen är det tyst - både inom kyrkorna (tiga och samtycka?) och i omvärlden (förstår man inte att det är denna bok som unga som gillar Narnia kommer att gå vidare med?) Varför är det så tyst?

Sägas skall att boken dessutom pläderar för dödsstraff. Utan att en enda kyrka eller biskop, vad jag vet, reagerat! Hur ska man då kunna svara ja på bokens titel?
Frågan ställde jag igår även i BT, där jag är krönikör, samt i Kyrkans Tidning