Gud är upprörd, byter strategi....

A little less conversation, and a little more action, please. Det är Guds nya budskap till människan, enligt en nyss framlagd teori i boken Guds tredje strategi. Något annat funkar inte, lär Gud att kommit fram till.

Guds första strategi var att ställa till rätta när det behövdes. Som medel använde han bland annat naturkatastrofer för straff och rening - t ex genom vådliga översvämningar efter vilka Noas säd skulle ge en bättre och mer gudfruktig människa.

Guds andra strategi var att undvika större framträdanden, minska antalet mirakel och låta människans ställa till det bäst de ville. Gud beslöt helt enkelt att inte längre ägna sig åt "management by walking around". Det gick inte så bra, människan ägnade sig mest åt bön utan att göra så mycket.

Guds tredje strategi sammanfattas i följande tal till människan: "Jag har skapat er till min avbild. Ni måste ta eget ansvar, inte bara för era synder, utan också för er lycka, frälsning och välgång. Om jag löser era problem är det jag som tar ansvaret, inte ni. Och i så fall fungerar ni inte som min avbild."

Författaren är styrelseordförande i högerns Den nya Välfärden och VD i Aktietorget.

Förmodligen anser författaren att lyckan, frälsningen och välgången går via evig tillväxt, global kapitalism och nya köptempel. Förmodligen kombinerat med lite rashygien, via klippning och klistring i våra gener, som skapar en mer lönsam människa - på samma tema som Gud drog till med genom Syndafallet, då en bättre, mindre syndfull, människa skulle växa fram via Noas säd...

Författaren intervjuas, på fullt allvar, i Sveriges Radios utmärkta program Människor och Tro. Om nu Gud finns tror jag att en och annan republikan kommer att bli snopen en vacker dag...

Påven tror på gröna gubbar

Det var några år sedan katolska kyrkan insåg att att jorden inte var centrum i universum.

Nu har man insett att det är kan finns liv på andra platser i kosmsos. Det är José Gabriel Funes, som är påven Benedictus vetenskaplige rådgivare, som meddelar att det kan finns intelligenta varelser på andra planeter. Kanske till och med mer högtstående än människan.

En teologisk fråga uppstår då: Om nu Gud skapade människan till sin avbild och djuren till varelser utan själ -till vad skapade han då de små gröna? Tanken att utomjordingar kan vara mer högstående än människan ställer väl till det för bibeltroende?

Självfallet finns det liv i universum, att tro något annat är ju lika fånigt människocentrerat som när man trodde att solen kretsade kring jorden. Vårt eget solsystem är ett av minst 200 miljarder solsystem i den galax som vi kallar Vintergatan, som i sin tur är en galax bland hundratals miljarder galaxer. För varje människa på jorden finns det minst 20 galaxer med miljarder och åter miljarder solsystem. Trots denna vår litenhet har människan drabbats av en nästan löjeväckande hybris.

Om att paddla på fjärden i landet utan vinter...

Livet är fascinerande. Ja, det är kanske döden också. Vad vet jag? Kanotfärd mitt i vintern, kyligt, rått. Till och med doften av äpplen är borta. Medelålder på väg ut. Snart 59 bast. Konstigt. Landat på en ö, just fikat och tar mig några minuter att blogga om liv och död.

Apropå döden och annat lustigt så såg jag en rapport om läget i Enköping. Rapporten heter Guds närmaste stad. Som det är i Enköping sägs det vara överallt i detta land utan vinter. Men det tror jag inte på.

Hela 60 procent av Enköpingsfolket anser att de är kristna i något avseende. Hälften av dessa som är kristna i något avseende säger sig vara det "helt och hållet" eller "ganska mycket". Resten anser sig vara "måttligt kristna". Två procent är muslimer, tio procent ateister och resten är väl som jag.

Detta har nio forskare kommit fram till under fyra års studier. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det sistnämnda verkar överdrivet. Ursäkta en yngling, men hur i helsicke är man "måttligt kristen". Trodde att kristen var man om man trodde på den som kallas Kristus och som sägs vara Guds son. Om man är måttligt kristen, tror man då på hans fötter? Eller att Kristus är Guds adoptivson?

Folk svänger sig med religiösa termer, som t ex att de är kristna, utan att ha en aning om vad det egentligen betyder. Ungefär som man trodde på Tomten när man var liten. Det är klart man inte trodde på honom egentligen, utan mest för säkerhets skull. Vem ville missa några klappar i onödan? Vem vill då missa Paradiset? Fast jag hörde om en liten grabb, som mitt under julottan, sa att han hellre gillade Alladin.

Ännu mer fascinerade är människors uppfattning om Bibeln. 32 procent, det vill säga en av tre som bor i detta land som saknar vinter, hävdar på fullt allvar att Bibeln har mycket eller stor betydelse för deras värderingar.

Bibelsällskapets generalsekreterare - jo, man kan tydligen ha generaltitel också i ett bibelsällskap - menar att "det är mycket oroande att unga inte tycks basera sin uppfattning om etik och moral på något auktoritet" och hävdar att det ökande våldet bland ungdomar kan bero på att man inte kan skilja på rätt och fel. Han anser att Bibeln i detta avseende kan hjälpa till.

Är det gamla testamentet han syftar på? Där man tog kål på varandra i Guds namn så blodet forsade? Eller är det de glada tolkningar som så många kristna - inte minst i USA - gör vad gäller rätten att döda sina medmänniskor? Är det den bibliska moral som George W Bush bygger sitt anfall mot Irak på?

Moralen hos människor bör nog bygga på något mer tydligt och tolkningsbart än det som står i Bibeln. Annars är det nog bäst att gå på linjen att man är "måttligt kristen" så man utan tvekan - och utan prästers inrådan om motsatsen - kan ta avstånd från dödsstraff, bombmattor och andra dumheter.

Att tro på en Auktoritet, sa generalen, vore bra för etik och moral. Tänk att inte ens bibelsällskapets generalsekreterare lärt sig mer av historien. Det är ju tro på auktoriteter som fått miljoner unga män att offra sina liv på slagfälten, det är tro på auktoriteter som satt igång korståg, självmordsbombare och sektmedlemmar att urskiljningslöst döda sina medmänniskor, det är tron på auktoriteter som suger ur det mänskliga ur människan och gör henne till en robot.

Detta sagt med den största ömhet och vänskap till de goda vänner - såväl i verkliga livet som i cybervärlden - som definierar sig som kristna, muslimer och judar. Min egen uppfattning om saken finns här, tror jag.

Packar in datorn, kanotfärd hemåt, över fjärden. Solen har just börjat värma lite grand, i landet som saknar vinter. Snart kommer lommen tillbaka. Och talar över fjärden medan dimmorna lättar. Då kommer jag att undra om inte just det är Gud. Och lommen kan inte ens läsa Bibeln. Särskilt inte gamla testamentet. Knappast det nya heller. Kanske är den lomhörd. Vad vet jag.

Bilden är lånad från Emma Grön.

Författaren till Narnia: Kristna bör få döda muntert och hängivet!

C. S. Lewis, som skrivit Narniaböckerna, är också ett stort namn inom den kristna rörelsen. I boken Kan man vara kristen? redovisar han att han anser att dödsstraff är okej och att kristna unga män bör få chansen att döda fiender på ett muntert och hängivet sätt. Så här skriver han:

”Idén om riddaren – den kristne väpnaren till försvar för en god sak – är en av de stora kristna idéerna. (-)Vad jag inte kan förstå är den sortens halvpacifism som förekommer i dag och som får folk att tycka att man visserligen måste slåss, men att man bör göra det motvilligt och som om man skämdes för det. Den känslan berövar mängder av beundransvärda unga kristna i väpnad tjänst något som de har rätt till, något som av naturen går hand i hand med att vara tapper – ett slags munterhet och hängivenhet.”
Och så fortsätter han:

”Tänk på att vi kristna tror att människor lever i evighet. Vi får döda om det är nödvändigt, men vi får inte hata eller gilla att hata. Till och med när vi dödar och straffar måste vi försöka känna på samma sätt för fienden som för oss själva – önska att han inte vore så hemsk, hoppas att han någon gång, i denna värld eller nästa, blir botad. Det är vad Bibeln menar med att älska honom: att önska honom väl, inte att tycka om honom eller att säga att han är hygglig när han inte är det.”

Är boken jag citerar udda skräp från någon kammare? Nej, inte alls. Boken trycks om och om igen. I USA förstås. Men även i Sverige. Av Libris förlag. Förlaget, som ägs av Evangeliska Frikyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Dagengruppen, väljer att på baksidan av boken slå fast att den innehåller författarens ”knivskarpa argumentation”... Boken är utgiven med stöd av Samfundet Pro Fide et Chrisianismo – en sammanslutning inom Svenska kyrkan.

När man läst denna bok, och ska svara på den fråga bokens titel utgör (Kan man vara kristen?) så vänder det sig i magen. Däremot förstår man hur lätt det är att få amerikanska unga män att fälla bomber, med munterhet och hängivenhet, efter att fått ett och annat ord på vägen…

Står den samlade svenska kyrkligheten för budskapet i C.S Lewis böcker?

Om inte, förekommer det någon som helst debatt om hans böcker? Hur kan man trycka boken utan att i ett förord diskutera huruvida det är kristen etik att döda muntert och hängivet eller inte?

Jag är nyfiken på ideologier och livsåskådning. Har varit i hela mitt liv. Kristendomen återtar inflytande i såväl USA som EU. Så jag gick nyss en sk Alphakurs för att förstå bättre - en kurs för sökare, troende och ateister om kristendomen, Gud och Jesus. Fast i omvänd ordning kanske. Spännande samtal, trevliga människor. Det var där jag fick boken som ett av lästipsen.

Är den kristna rörelsen i Sverige inte värd ett bättre öde än att i samlad tropp tiga inför den "knivskarpa argumentaion" som Lewis framför? Det är faktiskt en argumentaion - om dödandets lycka och hängivenhet - som hör hemma hos nazister eller den extremvänster som inte längre finns.

Var och en kan fundra över vad som hade hänt om arbetarrörelsen, näringslivet eller miljörörelsen gett ut en bok där dödandet glorifierades. För det första hade det blivit en starkt diskussion inom de egna leden, för det andra hade omgivningen reagerat, för det tredje hade man fått dra in den. Men nu, när Sveriges samlade kyrkor, står för utgivningen är det tyst - både inom kyrkorna (tiga och samtycka?) och i omvärlden (förstår man inte att det är denna bok som unga som gillar Narnia kommer att gå vidare med?) Varför är det så tyst?

Sägas skall att boken dessutom pläderar för dödsstraff. Utan att en enda kyrka eller biskop, vad jag vet, reagerat! Hur ska man då kunna svara ja på bokens titel?
Frågan ställde jag igår även i BT, där jag är krönikör, samt i Kyrkans Tidning