Oj, vad mycket mejl som ramlat in från gröna, röda och blå efter tisdagens blogg om Lennart Olsens bok Rödgrön röra.Mest har man frågat om jag uppfattat det grönblå försöket att bilda regering på samma sätt som Olsen gjort. Men jag upplevde det inte personligen eftersom jag loggat ut från både förhandlingsgrupp och parti vid den tiden. I en folkpartinära blogg hävdas för övrigt att den nu tilltänkta partiledaren Björklund var stark förespråkare för ett samarbete med miljöpartiet. Aldrig slutar man förvånas.
En röd ringde och beklagade att det bara varit vänsterpartiet som stått rakryggat i det rödgröna samarbetet... Den uppfattningen delar jag inte. Förutom att vänstern var ostrukturerade när det gällde förhandlingar så upplevde jag att de svek i frågor som inte gav poäng hos opinionen. Och det var jag inte ensam om.
"De spelade en ganska trist roll i det här dramat", skriver Lennart Olsen om hur vänstern hanterade frågan om asyl för flyktingar. "Utåt stod de helt på på samma linje som Miljöpartiet. Men i själva förhandlingarna fegade de ur... Vänstern satte aldrig hårt mot hårt... Lars Ohly berömde vänsterns insatser vid ett möte på Sergels torg och man kan fortfarande läsa på Vänsterpartiets hemsida om den 'tillfälliga asyllag som vänsterpartiet förhandlade fram med miljöpartiet och socialdemokraterna'. Detta lämnade en bitter eftersmak..."
Jag känner igen denna bittra känsla från vänsterns agerande när det gällde biståndet. I en av de sista partiledaröverläggningar jag var med på, så försökte vi lösa frågan om biståndet. Från miljöpartiets sida krävde vi en klar plan för att nå upp till enprocentmålet. Vi struntade fullständigt i att det inte var en kioskvältare som skulle dra röster - krav på generös flyktingpolitik och ökat bistånd drar inga röster. Snarare tvärtom. Så är det. Men det har aldrig spelat någon roll för De gröna. Det är en av de saker som jag alltid varit imponerad av hos mina forna partikamrater.
När jag, och det kvinnliga röret Lotta Hedström, uttryckte att vi verkligen prioriterade denna fråga visade Gudrun Schyman upp ett mycket svalt intresse, och hakade på Ringholms ifrågasättande av både biståndets storlek och innehåll. Jag upplevde att hon viftade bort frågan. Det gav en märklig känsla i magtrakten eftersom vänstern utåt drev linjen om höjt bistånd.
Jag upplever att den formaliserade vänstersfären, inklusive LO, aldrig har brytt sig om denna typ av frågor annat än i den utåtriktade retoriken. Däremot var man trovärdig när det gällde kampen för mer pengar till kommunerna. Men när det gällde bistånds- och flyktingfrågor var det snarare delar av den kristna rörelsen som drev på. Jag var under mina år i politiken djupt besviken på socialisterna i dessa frågor - retoriken var alltid betydligt större än hantverket. Nog om detta.
För vänstern har alltid internationell solidaritet vrit viktigt, men knappast prioriterat. Folkpartiet, av alla partier, har väl varit de som mest ihärdigt, långt innan mp fanns, drev biståndsfrågor. Idag är det nog så att mp, och möjligen kd, är de mest ihärdiga i att sticka ut hakan i denna fråga. Det hedrar dem.
SvaraRaderaÄrkebiskop K G Hammar fick miljöpartiets kongresspris förra året och då sa han så här:
SvaraRaderaTack så mycket! Det var ju ett bra sätt att sluta nio år som ärkebiskop på. Tack ska ni ha för vänligheten!
Som ni förstår så är jag väldigt mycket en symbol just i ett sådant här läge. Precis som Peter sa, så började det hela som ett slags gräsrotsuppror. Ett skrik att nu orkar vi inte längre. Då blev det min uppgift att ge ord åt det här. Och så rullade det igång. Men jag hade inte kommit hit bara av den anledningen att jag skulle få ett pris, för jag kände också att jag ville komma hit för att säga...att säga tack till miljöpartiet för det jobb ni gjorde i höstas. Det hade liksom inte blivit något om inte ni hade tagit den politiska fighten. Det är en sak är att mobilisera opinion. En annan sak är att göra praktisk politik i riksdagen av den. Ofta är det ju så att vi kan nöja oss med att bilda opinion. Många tycker att livet har nått sin fullkomning om man kommer in på DNdebatt och man har fått tycka till! Och sedan behövs det inte mer
med det och alla hoppas egentligen att det ska rulla vidare som det alltid gjort. Och det fanns nog många som trodde att påskuppropet skulle sluta med en rejäl manifestation. Någonstans kände vi också under resans gång att vi inför framtidens historieskrivning ville ändå nånstans säga att Sverige lät inte detta ske, utan att det fanns folk som protesterade.
Men så kom Miljöpartiet in. Eller Miljöpartiet fanns där i och för sig hela tiden, men ni gav inte upp! Och det är egentligen därför som jag är här för att säga att det är otroligt många som är väldigt tacksamma för det...(applåder)
Det var ju emot alla politiska spelregler, det förstod vi ju. Det var egentligen helt knäppt alltihop, att utnyttja det förhandlingsläget för att driva den här saken, som många tyckte var väldigt marginell ur politisk synpunkt. Det är ju bara att läsa olika politiska program för att se att det inte har så stor plats överallt. Men i ett väldigt viktigt läge, tack vare er politiska insats, så blev det klargjort att det inte var ok att odla en slags myndighetskultur, där det blev tolkat som att det här att avvisa det är det bästa sättet att reglera invandring. Att man egentligen gör en samhällstjänst varje gång man ser till att någon inte får stanna här. Vi var många i Sverige som glömt bort att det där med asyl är ingen snällhet, det är en rättighet som vi alla har ställt upp på, att under vissa lägen så SKA människor ha asyl i anständiga demokratiska länder. (applåder)
Alltså, jag vet att jag bara fått ett par minuter. Jag är inte van att bli avbruten. (skratt) Jag hoppas det räknas bort.
Det som skedde då var att ni gav nytt mod till många väldigt uttröttade sociala myror i vårt land, som är förutsättningen för att vi ska kunna ha ett samhälle. Det måste finnas människor som lokalt tycker det är viktigare med medmänniskans väl än sitt eget. Annars håller inte ett samhälle ihop. Det vi kände för ett och ett halvt år sedan det var att luften höll på att gå ur detta livsnödvändiga nätverk. Tack vare er politiska insats förra hösten så flöt liksom modet tillbaka. Och vi kommer att tåla rätt mycket framöver för den insatsen. Barnet kom i centrum. Ordet humanitet kämpade för att återvinna någonslags rimlig tolkning. Och dessutom så fick den här myten att Sveriges folk är ett latent främlingsfientligt folk en knäck. Vi kan inte lika enkelt hävda att om vi inte är restriktiva i alla lägen så kommer svensken att revoltera och rösta på främlingsfientliga partier. Det sätt på vilket den här frågan kom upp gjorde att hela den myten blev åtminstone delvis punkterad. Så tack ska ni ha för det, det blir ett bättre Sverige att leva i. (applåder)
Jag läste i Sveriges största tidning idag på vägen hit en krönika där experttyckaren ville bli befriad från människor som hade visioner. Han tyckte det var jättejobbigt. Plågsamt jobbigt. Jag vill säga precis tvärtom. Det ska bli väldigt intressant att läsa kommentaren på Aftonbladets ledarsida hur de i framtiden hanterar sin krönikör. Men jag vill säga precis tvärtom. Var väldigt rädda om era visioner! Det är viktigt för allt det här praktiska politiska slitet att vi andra ser varför vill ni göra den och den lilla förändringen av tillvaron. Vilket slags samhälle, vilket slags värld är det vi vill uppnå. För det är först när vi ser vart målet är som vi kan börja diskutera vilka medel och vilka vägar vi ska ta. Så glöm inte visionerna, de är jätteviktiga! Och ni får aldrig bli såna här byråkratiska mekanismpartier som bara diskuterar praktiska konkreta frågor och känner av vilka grupper kan vi nu få stöd av för just det här frågan. Fortsätt att kämpa för framtida generationer och allt levande på jorden. Och de fattiga, de som finns på den andra sidan av den växande klyftan mellan rika och fattiga.
Jag brukar ibland använda bilden av att i varje rum där man fattar beslut ska det finnas tre tomma stolar. På den ena stolen ska våra barnbarns barn tänkas in. På den andra stolen alla levande arter som finns. På den tredje stolen de fattiga som finns redan idag. (applåder)
Ni är väldigt bra på de två första stolarna. Ni kan bli bättre på den tredje! (applåder)
Nu vill jag säga, fastän jag vet att det är väldigt farligt att göra det i det svenska offentliga samhället, jag skulle vilja säga Gud välsigne Er!
Struntprat, Birger. Så här skrev Gustav Fridolin och Ulla Hoffmann i en gemensam debattartikel i GP den 22/9 -05:
SvaraRadera"Även om vi inte lyckades genomdriva en allmän amnesti fick vi igenom en rad krav som är livsavgörande för flera tusen gömda flyktingar.
Vi vill, mot bakgrund av hur det emellanåt sett ut i media, betona att våra partier drivit detta arbete gemensamt, lika hårt och in i det sista tillsammans försökt och lyckats få igenom förbättringar. Ingen av oss bär större skuld för att vi inte nått ända fram, och ingen större ära av det vi trots allt uppnått. "
Skulle aldrig falla mig in att påstå att Mp gjorde ett dåligt jobb i förhandlingarna om lagen. Vi gjorde från båda våra partier, så gott vi kunde. Låt oss gemensamt vara stolta över det istället för att kasta skit.
Birger Schlaugs inlägg om att vänstern fegade ur om amnestin är ett direkt referat ur min bok "Rödgrön reda". Där finns ett längre avsnitt om hur det gick till vid förhandlingarna om amnestin i samband med budgetförhandlingarna hösten 2005. Bland annat om hur Vänsterpartiet fortsatte att förhandla på finansdepartementet sedan förhandlingarna på den nivån avbrutits och Miljöpartiet helt koncentrerade sig på amnestifrågan på partiledarnivå. Intresserade kan läsa detta och bilda sig en egen uppfattning om Vänsterpartiets roll.
SvaraRaderaLennart Olsen
Kalle! Som Lennart Olsen skriver så är det citat hämtat från boken. Du får angripa den om du anser det vara fel. Själv har jag ingen aning, eftersom jag, som jag skriver, loggat ut från både förhandlingar och partipolitik. Bland annat av det skälet att jag ansåg att vänstern hanterat frågan om Afghanistan bättre än vad mitt De gröna gjort. Jag ger också vänstern en eloge för hur man, under min tid som rör, jobbade för mer pengar till kommunerna - och kan nu konstatera att genombrottet för högre löner kom under en borgerlgia regering. Snopet. Jag konstaterar att du inte hade något att andraga vad gäller Schymans agerande under partiledarsamtalen om biståndet. Hennes agerande gjorde mig förvånad, och jag tappade en hel del respekt.
SvaraRadera