Öl och macka inledde samarbetet mellan mp och s

Göran Persson har intagit ett nytt rum, med buller och bång. Denna gång som författare till sina memoarer. Det föranleder mig att ge min version av hur det gick till när sossarna och mp började samarbeta.

Men först en tillbakablick:

Vid ett tillfälle under Persons tid som riksdagsledamot hade vi sällskap på tåget från Katrineholm till Stockholm. Han berättade att det bara fanns ”två riktiga partier”: sossarna och centern. Han sa att det var samarbete mellan dessa han önskade efter valet 1994. Så det blev också.

Men inför valet 1998 var centern ointresserade av fortsatt samarbete. Så Perssons hopp stod till de gröna. Det räckte inte med stöd av Schyman. Redan på valnatten bestämde vi att ta kontakt i början av veckan.

Så skedde. Han ringde och föreslog att vi skulle ses över en kvällsmacka. Jag tackade för inviten men ställde några krav för att dyka upp: Att sossarna inte, med borgarnas hjälp i riksdagen, skulle ta in Sverige i EMU, att Natomedlemskap inte skulle tas upp och att vänsterns krav på stora utgiftsökningar, som åter skulle driva in staten i stora underskott, skulle avslås.

Vi blev överens. Några kvällar senare sitter vi vid köksbordet i Sagerska Palatset med varsin folköl. Vi brer några mackor. Det är avspänt och Persson berättar, med uppriktigt sorgsen min, att han inte alls ville bli statsminister och ser fram mot att köpa ”en liten skogsgård i Sörmland”.

Persson förstod mer än väl att grön skatteväxling skulle vara en förutsättning för samarbete om mp skulle hålla ut. Vi noterade ett antal frågor som nog Persson tyckte var udda, men som var viktiga för mp; t ex införande av djurskyddsmyndighet.

Vi slog fast ramar för samarbetet: vi skall börja med budgeten och sedan utöka till de propositioner som något våra partier önskar förhandla om. Vi skrev ihop några rader om att utrikespolitik, försvar och EU-frågor låg utanför samarbetet. Men båda insåg förstås att också dessa frågor hade med budget att göra – och därmed till stora delar ingick i samarbetet vad som än sades utåt. I realiteten innebar uppgörelsen att militären inte skulle kunna få extra pengar för att täppa till sina ”svarta hål”.

Så gick det till när samarbetet inleddes. I en kvällstidning har det framförts ett teori om att Persson och jag badade bastu och att han fick med mp på vagnen tack vare detta. När jag mejlade och frågade vad journalisten fått det ifrån svarade hon att Persson sagt det under en av deras gemensamma luncher. Någon av dem har dåligt minne.

"Vänstern fegade ur i flyktingfrågan..."

Oj, vad mycket mejl som ramlat in från gröna, röda och blå efter tisdagens blogg om Lennart Olsens bok Rödgrön röra.

Mest har man frågat om jag uppfattat det grönblå försöket att bilda regering på samma sätt som Olsen gjort. Men jag upplevde det inte personligen eftersom jag loggat ut från både förhandlingsgrupp och parti vid den tiden. I en folkpartinära blogg hävdas för övrigt att den nu tilltänkta partiledaren Björklund var stark förespråkare för ett samarbete med miljöpartiet. Aldrig slutar man förvånas.

En röd ringde och beklagade att det bara varit vänsterpartiet som stått rakryggat i det rödgröna samarbetet... Den uppfattningen delar jag inte. Förutom att vänstern var ostrukturerade när det gällde förhandlingar så upplevde jag att de svek i frågor som inte gav poäng hos opinionen. Och det var jag inte ensam om.

"De spelade en ganska trist roll i det här dramat", skriver Lennart Olsen om hur vänstern hanterade frågan om asyl för flyktingar. "Utåt stod de helt på på samma linje som Miljöpartiet. Men i själva förhandlingarna fegade de ur... Vänstern satte aldrig hårt mot hårt... Lars Ohly berömde vänsterns insatser vid ett möte på Sergels torg och man kan fortfarande läsa på Vänsterpartiets hemsida om den 'tillfälliga asyllag som vänsterpartiet förhandlade fram med miljöpartiet och socialdemokraterna'. Detta lämnade en bitter eftersmak..."

Jag känner igen denna bittra känsla från vänsterns agerande när det gällde biståndet. I en av de sista partiledaröverläggningar jag var med på, så försökte vi lösa frågan om biståndet. Från miljöpartiets sida krävde vi en klar plan för att nå upp till enprocentmålet. Vi struntade fullständigt i att det inte var en kioskvältare som skulle dra röster - krav på generös flyktingpolitik och ökat bistånd drar inga röster. Snarare tvärtom. Så är det. Men det har aldrig spelat någon roll för De gröna. Det är en av de saker som jag alltid varit imponerad av hos mina forna partikamrater.

När jag, och det kvinnliga röret Lotta Hedström, uttryckte att vi verkligen prioriterade denna fråga visade Gudrun Schyman upp ett mycket svalt intresse, och hakade på Ringholms ifrågasättande av både biståndets storlek och innehåll. Jag upplevde att hon viftade bort frågan. Det gav en märklig känsla i magtrakten eftersom vänstern utåt drev linjen om höjt bistånd.

Jag upplever att den formaliserade vänstersfären, inklusive LO, aldrig har brytt sig om denna typ av frågor annat än i den utåtriktade retoriken. Däremot var man trovärdig när det gällde kampen för mer pengar till kommunerna. Men när det gällde bistånds- och flyktingfrågor var det snarare delar av den kristna rörelsen som drev på. Jag var under mina år i politiken djupt besviken på socialisterna i dessa frågor - retoriken var alltid betydligt större än hantverket. Nog om detta.