Också en väg

Min farfars far var tråddragare. Han hette Louis, kom från fransk-tyska gränsen och var en erkänt skicklig yrkesman. Han fick erbjudande om arbete på Gunnebo Bruk och flyttade till Sverige. Han fick barn, jag minns Karl som kunde bygga klockor, Elsie som kunde baka äppelkaka med vin och min farfar Edward som gjorde barn med allehanda kvinnor förutom att han sög i sig råa ägg, hängde äggskalen på krokar över sängen och hade en kraftfull basröst.

Min far föddes i synd. Hans mor fick inte föda i Sverige utan fick vara så god att hålla sig undan, ty släkten ville inte skämmas. Undan fick hon hålla sig i Tyskland, där min far fick stanna kvar - undanhållen från omvärlden på det att ingen måtte skämmas. Till slut blev det för mycket för farfar, som gärna gjorde barn men som inte hade något emot att ta hand om en del heller. Han tog hem sin son och skaffade en hushållerska, som snart blev med barn. Denna gång blev det ett anständigt bröllop med godkänt avlad efterkomma. Hur stor den biologiska släkten är vet jag inte, häromåret dök det upp en till som resultat av farfars frustande manlighet.

Min fars del av släkten var väl inte riktigt lika fin som den genom farfars äktenskap legitimerade delen. Det var dugligt folk som blev överläkare och docenter. Far övertog farfars lilla firma i termometerbranchen istället. Han slet som småföretagare ofta gör, långt mer än facket skulle godkänna för anställda. Tidiga morgnar, sena kvällar och var dessutom så utplånande snäll när det gällde att ta hand om vinddrivna existenser. Många anställdes för det begränsade jobb som skulle göras, eftermiddagsfika med fralla med både ost och medvurst på, semlor till alla och glass när det var varmt. Varenda termometer som lämnade firman kontrollerade min far egenhändigt - de lades ut i kontrollrum på kvällarna och kontrollerades oftast innan de anställda dök upp på morgnarna. Far blev alltmer utkonkurrerad av de som inte hade en tanke på att varenda termometer skulle kontrolleras. Han fick låna en del pengar av sina vänliga och äktenskapslegitimerade bröder och lyckades betala tillbaka den stadiga skulden först efter oljekrisen då folk var som galna efter termometrar som kunde bekräfta rumstemperaturen - fastighetsägarna ville bevisa att det minsann inte var så kallt när folk gnällde medan hyresgästerna ville bevisa motsatsen. När skulden var betald tändes, för första och enda gången, stearinljusen i den magnifika ljuskronan i vardagsrummet.

Min mor kontrollerade febertermometrar genom att lägga ner knippen, med gummisnoddar om, i tempererat vatten, kontrollera att de visade exakt rätt och att de var lätta att slå ner för hand. Tiotusentals febertermometrar slog hon ner genom åren, sittande vid matbordet i vardagsrummet. Där låg det också burkar med kvicksilver som jag gärna lekte med. Mamma var egentligen utbildad sjuksköterska, hon längtade ofta tillbaka till sjukvården men som god hustru åt småföretagare var det inte att tänka på. Hon var född i Växjö.

Mina minnen av morfar är starka; en gammal man, lätt döv, rak rygg och en blick som var den hederligaste jag mött. Vi hälsade på honom i Växjö ibland. Mormor minns jag inte. Men i våningen över, i Ekalyckan där de bodde, fanns en tant som bjöd på hembakade polkagriskarameller.

Mina första år bodde jag i Norrby, söder om Stockholm. När min bror var liten hade familjen flyttat ut från Stockholm till det gula huset vid Drevviken. Kanske var det inte så lätt att ha ett tyskklingande namn de där åren. Jag avskydde skolan redan från första klass, även om fröken var både trevlig och snygg och man fick komma hem till henne och stöpa stearinljus. Man kunde drömma om att man låg med henne också, fast man inte riktigt förstod hur det där egentligen gick till.

Den gamla, gula skolbyggnaden i trä ligger kvar, mindre än ett stenkast från Haninge Centrum. Jag blev förälskad i Birgitta, men min familj flyttade till Stockholm när jag gick i trean och jag hamnade i en skola på Hälsingegatan där skolgården låg på taket och där Roger balanserade på staketet en gång. Det första som hände den första dagen i den nya skolan var att jag råkade vinna en tävling i matematik. Det var inte så populärt. Det var en så god grund som någon för mobbing - komma hit och vara märkvärdig... Jag fick en kompis som heter Peter, vi kastade potatis på folk när vi inte hade något vettigare för oss. Vi hade syslöjd hos en elak fröken, i övrigt var klassföreståndaren religiös, vilket var en konstig upplevelse. En vacker dag började en grabb från Polen i klassen. Det var spännande och nytt och hans föräldrar lovade mig en David Crocketmössa från den lilla skinnaffären som de hade - det blev ingen mössa, vilket jag uppskattade eftersom deras löfte byggde på tanken att jag var snäll som var kompis med deras son som ju bara var polack. Men vi var kompisar utan David Crocketmössa, så småningom flyttade han. När det var dags för sjuan hamnade jag i Norra Latin och avskyn för skolan växte till gigantiska former. Betygen blev väl hyggliga, men det var inte skolans förtjänst. Jag hatade en del av lärarna. De var avskyvärda, misslyckade individer som hamnat på helt fel plats i tillvaron. Sådan var min åsikt i alla fall. Jag blev förälskad i Elisabeth, som liksom jag gillade Elvis, men hon var så ouppnåbar att det aldrig kändes rimligt att försöka ens. Träffade en äldre kvinna - ja, drygt trettio i alla fall - som lärde mig en del om kärlekens mysterier. Men det var vansinnigt hemligt för hennes man var stor, full och våldsam. Så småningom blev jag befriad genom studenten, vägrade sätta på studentmössa men såg med förvåning på hur de äldre studenterna, med Carlberg i spetsen, lyckades göra det till något märkvärdigt att man lyckats ockupera sitt eget kårhus.

Efter skolan blev det lumpen - ett totalt misslyckande, i traditionell mening, som slutade med omplacering till kryptobiträde där jag slapp marschera, putsa vapen, göra honnör och skjuta på pappfigurer föreställande ryssar och kineser. Träffade Lena när jag sorterade post som extraknäck på kvällarna, vi gick på restaurang Bam Bam, diskuterade Baskien och Vietnam, älskade i hennes kalla lägenhet på Sigtunagatan, som ägdes av någon som stod som lägenhetsinnehavare i telefonkatalogen, och flyttade så småningom till Sollentuna Centrum. Malmvägen 4 A. Högst upp i hörnlägenheten. Nytt, rent, anonymt och sterilt. Läste på universitet, fyllde av en slump i en ansökan om administrativ utbildning inom statsförvaltningen och kom, efter intervjuer och märkliga psykologiserande inträdesprov, in som en av 30 bland nästan tusen sökande. Hur skulle man kunna tacka nej till det? Höll ut byråkratspåret ett halvår, flyttade ut på landet med gröna drömmar, odlade, levde fattigt och lyckligt, fick barn och året hade blivit 1974.

Lena och jag hade haft några bra år, vi hade brutit upp från Stockholm och gett oss ut i äventyret. Vi hade brutit mönster. Vi hade varit en del av gröna vågen, grävt upp land, odlat, svurit åt knäpparlarver som käkade upp potatisen innan vi hann få upp den, planerat buskar och träd och sågat ner ett fågelbärsträd utan att veta det krävdes två för att det skulle bli bär. Vi hade plockat lingon och sålt, gjort blåbärssylt, marmelad och stuvat in grönsaker i jordkällaren. Vi hade burit vatten från brunnen, frusit på utedasset när vinterkylan slog till, vänt på varje krona och varit lyckliga ända tills vi plötsligt märker att lyckan runnit ut och vi bestämmer oss för att skiljas men ändå leva ihop så länge vår dotter är liten. Det var några fina år, saknade utan bitterhet, på väg mot nya erfarenheter, nya relationer och nya vänskaper som skulle väva livets innehåll.

Så småningom skrev Per Gahrton en debattartikel i Dagens Nyheter om att det behövdes ett nytt politiskt parti, Lena sökte sig till ett länsmöte där bildandet av det nya partiet skulle förberedas, hon blev vald att representera Sörmland, med en annan Lena som ersättare. Ersättaren fick åka p.g.a. olika orsaker. Jag åkte också. För att se vad det var frågan om. Ersättaren och jag träffades på parkeringsplatsen där vi steg ur varsin bil och plötsligt förstod att det hänt något i samma ögonblick. Vi älskade, vi flyttade ihop, fick barn en kall och klar vinterdag och fick barn igen - vi korrekturläste miljöpartiets ekonomiprogram på förlossningsavdelningen. På den vägen är det. Jag hamnade i politiken och har, till och från, varit språkrör för miljöpartiet sedan 1985. Avgår Johansson och Svensson så är jag den av partiledarna som varit med längst. En märklig känsla för en som inte känner sig som politiker och som nog aldrig kommer att göra det.

Jag har lärt mig en del under åren. Bland annat att den ”fina världen” inte är så vacker bakom kulisserna. Där finns också ensamhet, rädsla, tvivel och desperat jakt efter bekräftelse. Där finns välklistrade miner och avundsjuka blickar mitt bland tröstätandet av småvarmt, något exotiskt och svarta oliver. Men mest av allt har jag lärt att det största som finns är något helt annat, något som vida överskrider kungamiddagar, premiärer och gratisdrickande. Det är något så ursprungligt som att vakna en varm sommarmorgon, öppna fönstret, älska utan förbehåll och känna den absoluta tilliten till en annan människa. Och Bindefeld är inte ens inblandad.