Doft av äpplen

Månen hänger där den ska. Luften är ljum. Kajaken klyver vattenytan. Stilla. Tyst. Vingslagen från en uggla bryter tystnaden och det känns som om luftdraget från dess vingar, för ett ögonblick, lägger en kall trasa fuktig över mitt ansikte. Det faller en rysning från nacken och nedåt. En lång våg smyger fram över den annars dovt spegelblanka vattenytan. Den långa vägen till någon sorts inre harmoni bryts, och måsten och krav försöker kravla ombord.

Jag har paddlat i timmar, flytt från det som påstås vara min verklighet för att finna det som är min verklighet. Det är nödvändigt, en form av meditation, för att fortfarande kunna titta på det man håller på med från ett utanförperspektiv och för att kunna skala av det som synes vara för att se det som det är. Solen har fallit från sin molnfria himlen, lagt sig på vattenytan och sjunkit bakom synranden med ett rödskimrande avsked. De långa skuggorna har knaprat i sig allt mer och till slut har de slukat ljuset.

Mörker, ljus, ensamhet och gemenskap. Kylan drar in. Drar på en tröja till. Den svarta siluetten bryts sönder av enstaka ljus från fönster långt därborta. Stjärnorna kryper inpå som om himlen välver sig allt närmare vattenspegeln. Jag känner doft av äpplen som om medelåldern vill påkalla sin höstdoft. Jag vill inte bli gammal. Tiden lapar i sig den utmätta tiden och det är bråttom att älska, bråttom att ge och bråttom att få, bråttom att vara närvarande, bråttom att hitta det som måste vara mer än det som är. Tankarna och bilderna flyr in i längtans hav. Jag omsluts för ett ögonblick av hennes nakna armar, ser hennes ögon långt därute i mörkret och kan känna hennes lätta skratt mot min hud. Hon finns någonstans därute, kanske tittar hon på samma stjärnor, kanske möts våra blickar långt däruppe, dessa naiva tankar skriker ut sin längtan och för dem runt i mitt inre kosmos och dränker allt annat. Det är en verklighet som tränger djupare än någon annan, så enkelt och primitivt, behovet att älska och att älskas, få ge och ta, känna tillit och respekt.

Därute under stjärnorna, i tystnaden, i de monotona rörelserna öppnas alla sinnen, och sorgen, smärtan, glädjen och livslusten befrias från dimmor och töcken, de ligger där nakna och kan betraktas som om de vore objekt på en utställning av ett landskap. Den största och mest skrämmande klumpen som ligger där är rädslan för att bli sviken. Den växer för varje gång det sker. Den vackraste och mest skimrande kristallen som ligger där är tilliten. Hacken i den kristallen får den inte bara att skimra mindre än den borde, de gör så förbannat ont. Det är ett sårbart landskap som föga lämpar sig för den politiska världen. Jag kan tänka mig att de flesta människors landskap är ungefär likadant. Kanske de flesta av oss inte alls passar för den politiska världen, vilket rimligen borde innebär att den politiska världen måste förändras om vi vill ha en politik för människor istället för människor för politik.

Jag paddlar och timmarna rusar fram som vattnet kring fören, timmarnas malande rörelser väcker vågor av känslor som sveper genom medvetandet. Dofter, färger, ljud som lagrats i det inre återuppväcks.

Långt borta är den andra verkligheten, den yttre verkligheten där maskerna, som döljer tvekan, tvivel och längtan, byggs upp. De där maskerna som så lätt växer in i huden och förvandlar oss till något sämre än vi egentligen är. Vi putsar på de där förbannade maskerna, hivar upp dem till segel och gör dem till roder för våra liv. Maskerna reducerar oss, gör att vi ägnar oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp, mer åt att glädjas åt andras fall än åt andras framgång, mer åt att sätta oss själva i centrum än de mål vi påstår oss arbeta för. Vi intar våra roller och glömmer att den enda riktiga rollen vi har är rollen som människa på den här lilla planeten i det stora kosmos. Vi försvarar det vi vet är fel, i byråkratins eller företagets eller organisationens tjänst förvandlas vi till rollspelande pajasar vars uppgift blir att leverera argument, svar och åsikter som vi har betalt för att leverera. Den som vägrar är olydig. I rollen förväntas vi försvara vapensmuggling, bedrägerier, manipulation, den politiska lögnen, vad som helst. För den goda sakens skull, för jobbens skull, för vinsternas skull, för hederns skull - ja, inte den egna hedern utan för den heder som kan kopplas till Bofors, Nordbanken, BT Kemi, SSU i Uppsala eller nationen Sverige. Kanske blir vi så uppvarvade av våra roller att vi jagar själen ur våra kroppar.

Himlen är nästan afrikanskt svart när man ser den långt bort från städer och ljus. Det är som den vill dra bort mina tankar från morgondagen. Vart tar alla känslor vägen? Var tar alla minnen vägen? I Harry Martinssons universum överlever alla minnen, överförs till det kosmiska minnet. Kanske är det så i vårt verkliga universum också? Varför skulle det inte vara så? Tar rädslor också vägen någonstans - överförs de till den stora kosmiska rädslan? Tar kärlek vägen någonstans - överförs den till den kosmiska kärleken? Kanske är det det som är Gud? Vem vet? Biologen B.S.Haldane var kanske nära när han sa att universum inte bara är underligare än vi föreställer oss, det är underligare än vi kan föreställa oss. Kanske är människans inre också underligare än vi kan föreställa oss.

Jag växte upp i en värld som var ganska liten, ganska trång men välmenande. Det var ont om visade känslor. Småföretagare som ständigt arbetade för att få det att gå ihop. Skolan tog ifrån mig mer än den gav, åren gick, fyllda av förtvivlad sorg, sjudande livslust och bara ingenting, jagande bekräftelse och flyende från varje steg som kan såra, hittande ett liv i svepet av gröna-vågen och finner mig plötsligt paddlande under en mörk hösthimmel på en stor dov vattenspegel medan krav och måsten försöker klänga ombord. På den långa vägen till det som kan kallas medelålder, och vars äppeldoft skrämmer mig, har jag hittat någon sorts förklaring i evolutionen och vågat släppa taget i det rationella och förnuftiga, seglat iväg och funnit rum att fylla utanför det materiella och det synliga. Men rummen blev så stora att de gång på gång ekade nästan tomma. Stunder då rummen var varma och ljusa hade så litet att göra med den där vandringen genom dagar som färgas av overklighet, av liv som inte var mitt eget och kanske ingen annans heller.

Att paddla under stjärnorna ger perspektiv på tillvaron, krymper det uppblåsta och förstärker det verkliga, det viktiga, det som betyder något den dag man måste ta farväl. Jag paddlar under stjärnorna timme efter timme, mil efter mil, för att nå runt och återkomma till utgångspunkten, och ser på mig själv som en främmande figur i den där verkligheten som jag påstås vara en del av. Solen börjar försiktigt flyta upp igen, skuggspelet börjar, jag når fram till stranden där bilen är parkerad, bär upp kajaken och känner mig åter fångad av den där overkliga verkligheten man kan ta del av i teve. Fåglarna har kommit igång igen och i en glänta i skogen, på andra sidan sjön, ser jag, som i ett exakt inställt teleobjektiv, hur hon många mil därifrån vaknar, öppnar fönstret och tittar ut på samma sol som bländar mig när jag kisar in i den där gläntan. Vattnet ligger fortfarande stilla, men jag anar början av små krusningar. Och den söta doften av höstens äpplen målar en rispa i hjärtat och påminner än en gång om att det till slut blir för sent att ta tillvara på det som är viktigare än något annat.

(Utdrag ur boken Svarta oliver och gröna drömmar, som finns att köpa här.)