På spåret har jag förbigått under 35 år. Hustru har varit av annat virke. Som språkrör hade jag helt enkelt inte tid, var alltid något annat som måste prioriteras. Efter språkrörstiden hade det blivit en vana att förkasta programmet. Först för några år sedan fastnade jag och det visades sig att Lena och jag nästan var baddare på det där. Huruvida det är det ordvitsarna eller sakkunskapen som hjälper till är oklart... och möjligen något genant. Men att en snofsig första bokstav i ett kapitel heter Anfang och att den yttersta elektronen är en valenselektron är mitt gebit. Konst och arkitektur är Lenas.
Nu till saken: det är final ikväll. Och inte en enda gubbe är med, famlande och utslagna är de. Intressant att de som fördomarna säger skulle vara mindre vetande visat sig vara mycket vetande om allt möjligt. Medan en och annan högprofilerad journalist och vanligen aktningsvärd kultursnubbe visat sig vara rent uselt allmänbildade. Fallet från piedestalerna är nyttigt.
Och nu sitter de som nog de som många uppfattat som pladdriga och/eller ganska fånig humorister i final efter att visat sig vara allmänbildade, kluriga och snabbtänkta. Kring detta bör både jag och säkert också andra fundera. Och glädjas åt att fördomar faller.
Det sistnämnda skriver jag förresten om i de memoarer som kommer ut i höst. Så här:
Många som samlat på sig ett sjuttiotal årsringar minns vad de gjorde natten till den 26 juni 1959. Det var då Sverige fick en världsmästare i tungviktsboxning. Jag var tio år och satt tillsammans med resten av familjen vid det franska fönstret en trappa upp på Dalagatan 40. Vi hade rattat in Radio Luxembourg redan vid midnatt och sett gryningen komma smygande in över Vasaparken. Morsan hade gjort varma mackor med sparris och ost. De vuxna drack kaffe. Brorsan och jag drack Pommac, nästan som på julafton alltså. Ingemar Johansson skulle boxas mot Floyd Patterson.
Ingemar vann. Det var stort. En svensk världsmästare i boxning! Jag tyckte att morsan var konstig som var mer begeistrad över att ha hört Jussi Björling bli intervjuad inför matchen än av Ingemars raka höger.
Då kunde jag inte ana att jag ett halvt sekel senare skulle föreläsa på Jussi Björlingsmuseet. Om Jussi Björling och Elvis. På temat trovärdiga röster[PL1] och kravfyllda liv. Det kom äldre operavänner för att lyssna. Och gamla raggare. De betraktade varandra med visst avståndstagande. I pausen möttes de. Och pratade för första gången med varandra. Jag såg till att pausen blev lång, de tycktes ha trevligt, fördomar föll som spön i backen. Det är politik när den är som bäst... Vi lyssnade på Che Gelida Manina, Nessun Dorma, It´s now or never och If I can dream. En och annan tår föll. Det blev en av de roligaste föreläsningar jag hållit – och det har ändå blivit fler än tusen stycken under de senaste 40 åren.
Då, när jag var tio år och Ingo golvat Floyd och nyss själv blivit tvångsförflyttad till Stockholm från det fria livet på landet, kunde jag förstås inte heller ana att jag på dagen 30 år senare skulle stiga upp tidigt för att...
