Mellan hägg och björk, i snokens rike

Livet känns bra mycket bättre mellan hägg och syren än mellan hägg- och björklund.

Konstaterar jag sittande på bryggan efter ett tidigt morgondopp och en kort tur med kajaken för att kolla läget för häger och fiskgjuse borta vid öarna.

Vår brygga är förresten alltid fri från tvåbenta inkräktare, den vaktas nämligen flitigt av Eriksson - snoken som ligger och gottar sig på bryggan så fort vi inte är där. Namnet? Tja, den slingrar sig och struntar i partiprogram. Vad vi kallar den envisa sädesärlan som ständigt struttar omkring på bryggan får förbli en valhemlighet.

En roddbåt drar stillsamt över fjärden, och jag minns historien om när Jussi Björling en tidig morgon hade tagit roddbåten från sin brygga på Siarö, rott över till en gammal dam som fyllde 70 år, stolpat upp till hennes lilla hus och knackat på fönstret och med all sin kraft sjungit Morgon, av Ekelöf. Damen hade öppnat fönstret till sovrummen och ropat: "Vem fan är det som väsnas så här tidigt på morgonen?" Jussi tystnar häpet. "Jasså, är det den när Björling! Slut med oväsendet och kom in så får han en kopp kaffe."

"Min sämsta recension någonsin", berättade Jussi senare. Här finns en av de finaste versionerna av Nessum Dorma, inspelad i mars 1944. Hade man tur kunde man tydligen höra den sväva ut över havet från bryggan på Siarö. Jag önskar att jag varit där och kunnat uppleva det.

Något jag inte önskar är att vara partiledare/språkrör i dessa dagar. Minns hur jag - nätterna då DN och SvD kom från tryckeriet med sina senaste opinionsmätningar - satt och inväntade telefonsamtal för att få veta hur det låg till. Ibland med skräckblandad förtjusning, ibland med bara skräck... (Det var innan man kunde gå in på nätet och kolla,,,). I natt har Hägglund, Olofsson och de rödgröna haft all anledning att känna skräck, och Åkesson skräckblandat förtjusning. Sifo, som mätt senare än SCB, pekar på att inga sädesärlor i världen kan garantera någonting... Tar ett sista dopp i det löjligt kalla vattnet. Det sägs vara bra mot smärta om inte annat. Sen får Snoken ta över. Godmorgon.

Bilden föreställer Kung Hubertus, den stiliga paddan som bebor dammen därhemma.

Har du 3 minuter och 31 sekunder lediga?

Hej!

Det är lördag morgon, våren har kommit av sig. Och jag ska be dig om en sak. Jag har aldrig bett det dryga tusental - om det är något ruskigt bra/korkat blir det en bit över tretusen - som hänger på min blogg om något, men nu är det dags...

Ta 3 minuter och 31 sekunder av ditt liv och lyssna på den här. Även om du aldrig skulle komma på tanken, när du ser att det är Jussi Björling och en slagdänga från en opera. Den är inspelad 1944 och den går inte att göra bättre, ingenting i röstväg går att göra bättre. Eller?

Tack för att du tog dig tid!

24 karat guld, del 2

”Mr Björling, är ni död?

Det är scenmästaren som väcker upp honom med detta lustiga utrop. Han ligger utsträckt på den där soffan, det luktar puder och katten vet om inte scenmästaren luktar whiskey. Alla dofter är starka.

– Jag kan inte sjunga, jag är sjuk, en hjärtattack, skaffa fram en doktor.

Det är allt han får fram. Två tusen människor sitter därute och väntar på att han ska sjunga. Alltid sjunga, alltid sjunga dessa satans stycken. Dessa satans roller. Dessa underbara, satans roller.

Han hör springande steg. Han halvligger och känner att livet är på väg att ta slut. Någon satans doktor kommer inte. Och varför skulle det göra det. Tredje gången gillt heter det ju. Och det här är tredje hjärtattacken.

Han tänkte att han dragit sin sista gädda. Att det var förargligt att behöva dö just när sommaren närmar sig och gäddorna står i vassen utanför Siarö.

Två tusen män och kvinnor ur den förnäma societeten sitter därute och väntar. Men, ta sig fan, dom får vänta i evigheter. Dom har redan fått vänta i 21 år på honom. Så dom har vanan inne. Och igår fick dom ju premiären. Dom fick honom igår. Han fick stormande bifall. Så var det. Stormande bifall. Men de där satans kritikerna skrev sitt. Visst sjöng han vackert, fantastiskt vackert, men han gick inte på alla fyra.

Det var så de skrev, de där satans tyckarna som älskar att sätta kniven i honom. Han gick inte på alla fyra, klagade dom jävlarna. London Times skrev att Björling ”inte ens brydde sig om att lägga sig på alla fyra för att leta efter nyckeln och Mimis lilla kalla hand”. En annan skrev att han påminde mer om en bekymrad minister utan portfölj än om en romantisk poet.

Daily Express hävdade att han såg ut mer som den rike farbrorn än som den fattige unge poethjälten. De hävdade att han bara hade två gester. Jojo, så skrev dom. Men dom skrev också att strålglansen från den tjusande och perfekta rösten. Så skrev de. Men Daily Mail var inte nådig. Hans röst verkade märkbart ansträngd, det var ingen stor sång skrev den där satans Percy Caxter. Sjung själv då, din lille jävel. Kryp på alla fyra.

Men folkets hyllning fick han. Trots att engelsmännen är lite stela. Sanningen är den att jublet var lika stort som på Metropolitan. Sanningen är att jublet aldrig ville upphöra.

Bara nu hjärtat vill slå ett tag till.

Doktorn kommer och konstaterar akuta hjärtbesvär, flimmer, infarkt och gud vet allt. Operachefen kommer in minsann.

”Hjärtat... jag har känt av det hela dagen”, säger Jussi.

”Jag ordinerar vila”, säger doktorn. ”Det här går inte. Herr Björling måste vila, det är allvarligt. Ni måste ställa in och ta en lång vila.”

”Lång vila?”

”Ni måste inse att ni kanske aldrig mer kan stå på en scen.”

”Drottningmodern är bland publiken”, säger operachefen.

”Jag ska försöka sjunga, bara jag får vila lite”, säger han. Operachefen drar en suck av lättnad, går ut och meddelar publiken att Jussi Björling känt sig dålig hela dagen.

”För fem minuter sedan var det tveksamt om han kunde sjunga ikväll. Det var till och med tveksamt om han någonsin mer skulle kunna sjunga”.

Publiken drar efter andan.

”Men har ni tålamod att vänta, herr Björling säger han att han skall försöka sjunga.”

Visst ska han försöka, bara han för vila lite.

Jussi Björling gick ut, han gav dem allt, fick stormande ovationer, överlevde ännu en tid.

En röst av 24 karat

Boxare kan vara de modigaste av män. De vet att bara en man kan vinna - och att den mannen är den störste. Medan den andre är världens störste förlorare.

Han vet uppriktigt sagt inte varför det är just detta han tänkte på när han kände att hjärtat inte ville längre.

Han var ju ingen boxare. Möjligen armbrytare. Men inte boxare.

Kanske tänkte han som han gjorde eftersom Ingemar Johansson knockat Floyd Petterson. Den svenske Ingemar hade blivit världsmästare i tungviktsboxning. Och nog hade han väl suttit vid ringside och känt sig storsvensk som man kunde göra på den tiden. Året var 1959. Det var boxning och något som hette rock´n´roll. Elvis hette den stora stjärnan. Heartbreak Hotel var musiken.

Nej, hjärtat vill inte längre. Och därute sitter publiken och väntar på att spektaklet skall börja. Det är i London, vädret har under dagen varit som det bara kan vara i London, fuktigt, dimmigt med en obestämbar kyla som letar sig in överallt. Kanske är det spänningen som öppnar hudens porer och släpper in fukt och kyla. Men vad vet han? Han är ju lika lite vetenskapsman som boxare.

Men jäklar vilken rysare det var. Fyrtifem sekunder in på tredje ronden slår Ingemar en rak höger, världsmästare Patterson går ner för räkning. Han kommer upp på nio, men Ingo träffar igen. Och igen och igen och igen. Efter sex nedslagningar bryter domaren matchen och Ingo är världsmästare. Ända tills det är dags för nästa match, och nästa, och nästa. För världsmästare är man bara tills dess någon annan tar över titeln.

Hjärtat. Detta förbaskade hjärta. Hjärta, smärta.

Bröstsmärta, det gör ont i bröstet, han känner en hård klump i bröstet som liksom som inte får plats. Han har andnöd, illamåendet stiger som ond sav från magen och drar ihop halsen, han känner kallsvett i pannan. Han känner kyla som om Londons fukt tränger in genom kläderna, dessa kläder han gömmer sig i.

Hjärta, smärta, ett riktigt fint operarim, tänker han.

Ska han dö nu? Nu när publiken väntar? Väntar på att granska, bedöma och kritisera. Hans händer är klumpiga har det sagts, hans rörelser stela, hans kropp av en konstruktion som gör älskarrollen patetisk. Själva då? Hur ser ni ut, ni kritiker som vet hur allt skall göras utan att kunna göra det?

Han har några få steg kvar på den förbaskade trappan upp till scenen, men han orkar inte. Stannar upp, känner hur trappstegen ger efter, ser sig om som i en främmande värld. Han ser farsan. Han ser sig själv, från en annan tid, som bakom ett disigt handblåst fönster. Han har boxhandskar på sig. Han ser hur farsan jabbar, han är liten, kanske fem-sex år, är utspökad i folkdräkt. Farsan får in en vänster, men han står upp. Han gråter.

Så är han tillbaka på den förbaskade trappan. Tar ett djupt, men försiktigt, andetag. Han minns hur farsan pratade om hur nära det var att han blivit proffsboxare i Amerika. Han gick några matcher som amatör, hade en bra vänsterkrok och var stryktålig. Men det blev ingenting av med proffsplanerna. Det blev aldrig någonting av.

Bröstsmärtor. Han vänder, tar trappstegen ner, han hinner gå tillbaka till logen inte det är dags, hinner sitta en stund, det finns tid.

Plötsligt ser han nyutslagna björkar. Det är försommar någon gång i mitten av tjugotalet. Herregud, han är bara barnet. Kanske femton år eller så. Det i Västervik. De bor på Centalhotellet, mitt emot kyrkan. Alltid dessa hotell. Hans barndom består av hotell. Inte av hem. Utan av hotell.

Hem? Vad är hem för något? Ett rum med brutet tak? Herregud, ett rum med brutet tak över Paris takåsar. Där bor Rodulfo, poet skapad av Puccini. Det är Rudolofs roll han skall spela. När hjärtat orkar. Det är grannflickan Mimi han skall ta i handen, för hon behöver värme och ljus, hon hostar så förskräckligt. Rudolfo ska beröra hennes hand och känna att den är så kall. Deras ögon ska mötas. Han tar hennes hand, värmer den i sin. Och jävlar vad han skall sjunga!

Han vaknar upp, finner sig själv i logen. Sittande på sin pall. Hur han kommit dit vet han inte. Han är ensam. Han tittar in i spegeln och ser sitt sminkande ansikte. Det är askgrått. Ser svetten i pannan. Publiken där ute sorlar, han hör dem genom väggarna. De sorlar och kräver mer av honom än han någonsin förut har gett. De kräver att han skall vara bättre än han någonsin varit. Alltid bättre, alltid bättre. Ingen ro, ingen stillhet, bara bättre. Man säger att han har en strupe av guld, men kräver ständigt högre karat.

En karat innebär att guldets vikt är en tjugofjärdedel av legeringens vikt. Tjugofyra karat är så mycket det kan bli. Men sedan då? När man kräver mer än vad som kan existera?

Det var tjugoett år sedan han var i London för detta ärende. Att sjunga opera. Att ge publiken vad den betalt för att få, att visa att han ännu är den bäste tenoren, den bäste.

Tjugoett år sedan. Herregud var har de tagit vägen? Andnöden tränger på. Om Mamma varit här hade hon tröstat, lugnat, men hon är i kvar i Stockholm. Mamma, hans ståtliga hustru, hans mentor in i den fina världen, den där världen som älskar och respekterar hans röst, hans frasering, hans timbre.

Den där världen han inte begriper sig på. Den där världen som behöver hans röst för att känna doften av kultur bakom pladder och kall kristall.

Hjärtsvikt, är det så det kallas? Infarkt? Han tar sig till soffan, lägger sig ner och blundar. Är det så här det känns att dö? Väggarna böljar och han hör sorlet därutanför som om han befann sig under vatten.


”Mr Björling, är ni död?

Det är scenmästaren som väcker upp honom med detta lustiga utrop. Han ligger utsträckt på den där soffan, det luktar puder och katten vet om inte scenmästaren luktar whiskey. Alla dofter är starka.

– Jag kan inte sjunga, jag är sjuk, en hjärtattack, skaffa fram en doktor.

Det är allt han får fram. Två tusen människor sitter därute och väntar på att han ska sjunga. Alltid sjunga, alltid sjunga dessa satans stycken. Dessa satans roller. Dessa underbara, satans roller.

Han hör springande steg. Han halvligger och känner att livet är på väg att ta slut. Någon satans doktor kommer inte. Och varför skulle det göra det. Tredje gången gillt heter det ju. Och det här är tredje hjärtattacken.

Han tänkte att han dragit sin sista gädda. Att det var förargligt att behöva dö just när sommaren närmar sig och gäddorna står i vassen utanför Siarö.

Två tusen män och kvinnor ur den förnäma societeten sitter därute och väntar. Men, ta sig fan, dom får vänta i evigheter. Dom har redan fått vänta i 21 år på honom. Så dom har vanan inne. Och igår fick dom ju premiären. Dom fick honom igår. Han fick stormande bifall. Så var det. Stormande bifall. Men de där satans kritikerna skrev sitt. Visst sjöng han vackert, fantastiskt vackert, men han gick inte på alla fyra.

Det var så de skrev, de där satans tyckarna som älskar att sätta kniven i honom. Han gick inte på alla fyra, klagade dom jävlarna. London Times skrev att Björling ”inte ens brydde sig om att lägga sig på alla fyra för att leta efter nyckeln och Mimis lilla kalla hand”. En annan skrev att han påminde mer om en bekymrad minister utan portfölj än om en romantisk poet.

Daily Express hävdade att han såg ut mer som den rike farbrorn än som den fattige unge poethjälten. De hävdade att han bara hade två gester. Jojo, så skrev dom. Men dom skrev också att strålglansen från den tjusande och perfekta rösten. Så skrev de. Men Daily Mail var inte nådig. Hans röst verkade märkbart ansträngd, det var ingen stor sång skrev den där satans Percy Caxter. Sjung själv då, din lille jävel. Kryp på alla fyra.

Men folkets hyllning fick han. Trots att engelsmännen är lite stela. Sanningen är den att jublet var lika stort som på Metropolitan. Sanningen är att jublet aldrig ville upphöra.

Bara nu hjärtat vill slå ett tag till.

Doktorn kommer och konstaterar akuta hjärtbesvär, flimmer, infarkt och gud vet allt. Operachefen kommer in minsann.

”Hjärtat... jag har känt av det hela dagen”, säger Jussi.

”Jag ordinerar vila”, säger doktorn. ”Det här går inte. Herr Björling måste vila, det är allvarligt. Ni måste ställa in och ta en lång vila.”

”Lång vila?”

”Ni måste inse att ni kanske aldrig mer kan stå på en scen.”

”Drottningmodern är bland publiken”, säger operachefen.

”Jag ska försöka sjunga, bara jag får vila lite”, säger han. Operachefen drar en suck av lättnad, går ut och meddelar publiken att Jussi Björling känt sig dålig hela dagen.

”För fem minuter sedan var det tveksamt om han kunde sjunga ikväll. Det var till och med tveksamt om han någonsin mer skulle kunna sjunga”.

Publiken drar efter andan.

”Men har ni tålamod att vänta, herr Björling säger han att han skall försöka sjunga.”

Visst ska han försöka, bara han för vila lite.

Jussi Björling gick ut, han gav dem allt, fick stormande ovationer, överlevde ännu en tid.

(Utdrag ur en text om Jussi Björling, forts här!).

Röster

En gudomlig sångröst har ett eget språk, ett språk alla kan förstå utan att förstå ett enda ord. En gudomlig röst litar man på oavsett om den sjunger jazz, gospel, blues, soul, opera eller rock.

Den bär med sig drömmar, smärta och längtan. Kärlek, vrede och saknad. Den kan bära allt. Mahalia Jackson, Édith Piaf, Aretha Franklin …

Eller varför inte Lucinda Williams som med sin spruckna röst låter spänningen mellan rock, country och blues förvandlas till något nästan heligt. Eller mannen på terrassen som fick blodet att sjuda och tårarna att rinna.

Det här var ett utdrag ur boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac. Mannen på terassen låter så här i en kortversion för dig som inte pallar operasångare mer än 28 sekunder, klicka här.

För dig som blev tagen är det bara att gå vidare:



Om Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac kan du läsa här.
Jussi Björlingmuseet hittar du här.

Sorry, Pavarotti - så här ska det låta!

Pavarotti var säkert en stor personlighet, men i jämförelse med den här rösten kom han inte långt. 29 sekunder som säger allt... Sen får man säga vad man vill i Modena.

Pavarotti fick mig att förstå hur stor Jussi var

Pavarotti är död. Lyssnade en del på honom. Men så fick jag höra Jussi Björling sjunga samma slagdängor från operans värld. Och insåg hur enormt stor Björling var. Att höra honom sjunga Nessun Dorma från 1944 är överväldigande. Eller Che gelida manina ur Puccinis Bohème.

Dessutom var Björling en spännande person, arbetargrabben som blev ingift i överklassen och som aldrig fann sig tillrätta.