24 karat guld, del 2

”Mr Björling, är ni död?

Det är scenmästaren som väcker upp honom med detta lustiga utrop. Han ligger utsträckt på den där soffan, det luktar puder och katten vet om inte scenmästaren luktar whiskey. Alla dofter är starka.

– Jag kan inte sjunga, jag är sjuk, en hjärtattack, skaffa fram en doktor.

Det är allt han får fram. Två tusen människor sitter därute och väntar på att han ska sjunga. Alltid sjunga, alltid sjunga dessa satans stycken. Dessa satans roller. Dessa underbara, satans roller.

Han hör springande steg. Han halvligger och känner att livet är på väg att ta slut. Någon satans doktor kommer inte. Och varför skulle det göra det. Tredje gången gillt heter det ju. Och det här är tredje hjärtattacken.

Han tänkte att han dragit sin sista gädda. Att det var förargligt att behöva dö just när sommaren närmar sig och gäddorna står i vassen utanför Siarö.

Två tusen män och kvinnor ur den förnäma societeten sitter därute och väntar. Men, ta sig fan, dom får vänta i evigheter. Dom har redan fått vänta i 21 år på honom. Så dom har vanan inne. Och igår fick dom ju premiären. Dom fick honom igår. Han fick stormande bifall. Så var det. Stormande bifall. Men de där satans kritikerna skrev sitt. Visst sjöng han vackert, fantastiskt vackert, men han gick inte på alla fyra.

Det var så de skrev, de där satans tyckarna som älskar att sätta kniven i honom. Han gick inte på alla fyra, klagade dom jävlarna. London Times skrev att Björling ”inte ens brydde sig om att lägga sig på alla fyra för att leta efter nyckeln och Mimis lilla kalla hand”. En annan skrev att han påminde mer om en bekymrad minister utan portfölj än om en romantisk poet.

Daily Express hävdade att han såg ut mer som den rike farbrorn än som den fattige unge poethjälten. De hävdade att han bara hade två gester. Jojo, så skrev dom. Men dom skrev också att strålglansen från den tjusande och perfekta rösten. Så skrev de. Men Daily Mail var inte nådig. Hans röst verkade märkbart ansträngd, det var ingen stor sång skrev den där satans Percy Caxter. Sjung själv då, din lille jävel. Kryp på alla fyra.

Men folkets hyllning fick han. Trots att engelsmännen är lite stela. Sanningen är den att jublet var lika stort som på Metropolitan. Sanningen är att jublet aldrig ville upphöra.

Bara nu hjärtat vill slå ett tag till.

Doktorn kommer och konstaterar akuta hjärtbesvär, flimmer, infarkt och gud vet allt. Operachefen kommer in minsann.

”Hjärtat... jag har känt av det hela dagen”, säger Jussi.

”Jag ordinerar vila”, säger doktorn. ”Det här går inte. Herr Björling måste vila, det är allvarligt. Ni måste ställa in och ta en lång vila.”

”Lång vila?”

”Ni måste inse att ni kanske aldrig mer kan stå på en scen.”

”Drottningmodern är bland publiken”, säger operachefen.

”Jag ska försöka sjunga, bara jag får vila lite”, säger han. Operachefen drar en suck av lättnad, går ut och meddelar publiken att Jussi Björling känt sig dålig hela dagen.

”För fem minuter sedan var det tveksamt om han kunde sjunga ikväll. Det var till och med tveksamt om han någonsin mer skulle kunna sjunga”.

Publiken drar efter andan.

”Men har ni tålamod att vänta, herr Björling säger han att han skall försöka sjunga.”

Visst ska han försöka, bara han för vila lite.

Jussi Björling gick ut, han gav dem allt, fick stormande ovationer, överlevde ännu en tid.