Fatima Bremmer skrev Ett jävla solsken. Den Augustvinnande berättelsen om Ester Blenda Nordström.
Innan dess skrev hon en bok om svenska tanter. Jag samtalade med henne om den boken i SVT:s programserie En bok, en författare. En del författare är det lätt att gilla, Fatima Bremmer är en sådan.
Nu har hon kommit ut med boken Ligan. Självfallet kastade jag mig över den, scannade av den för att se vad som var skrivit om Elin Wägner, som var med i ligan.
Och ta mig sjutton, där fanns sådant som jag inte visste om min guru...
Efter scanningen läste jag boken från början och fick mig till livs en historia som är väl värd att berätta. Om modiga kvinnor som gav sig in i journalistbranschen och intog storstan som vore de män. Bortsett från att de, inte minst efter kvällsarbete, ansågs vara lovligt byte för män.
Kvinnor hade ännu inte rösträtt på samma sätt som män, men skriva kunde de ju får göra. I vart fall inom vissa ramar. Som blev allt större. Det gällde att vara envis och jobba hårt för en liten inkomst.
TIDNINGSHUSEN, VÄRLDSKRIGEN OCH HJÄLTEDÅD
Deras arbete i tidningshusen i Klarakvarteren beskrivs på ett levande sätt, notisskrivande, letande efter nyheter, fnysande från manliga journalistkollegor.
De flesta kom från burgna förhållanden, så arbetarklassens hjältar var de inte. Men de plogade för kvinnor ur alla samhällsklasser genom att inte vilja bli någons tillbehör.
Vi får följa starka, modiga kvinnor genom två världskrig, sorger, glädjeämnen och hjältedåd. Fatima Bremmer har formulerat en rejäl, ganska okänd, pusselbit till vår samtids- och kulturhistoria.
En av bokens stora förtjänster är att författaren inte hänger sig åt vare sig klyschor eller förenklade - med i tiden politiskt lämpliga - förklaringar till hur det var. Fatima Bremmer har ett ärligt uppsåt. Ligan är välresearchad.
ESTER BLENDA OCH DE ANDRA
Fatima Bremmers "Ett jävla solsken" gjorde att många för första gången hörde talas om Ester Blenda Nordström och hennes minst sagt vådliga liv. Hon finns med här också.
Den som läser Ligan får porträtt av andra kvinnor som på många sätt fallit i glömska.
Ellen Rydelius, Ellen Landquist och Elin Brandell och andra får en synlig och berättigad plats i den samhällsförändring som trots allt skett. Det är på tiden.
För det är ju så att när historien berättats så har den berättats om män. Som Elin Wägner skrev: "Mäns och kvinnors historia är sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget"
PS! Själv började jag skriva och hålla föredrag om Elin Wägner av ren ilska för att hon var så okänd för 25 år sedan. Sonens svenskläraren frågat vem Wägner var när han sa att han ville skriva en uppsats om henne. Ska bli intressant att se om den kommande Kulturkanonen har tagit sig ur det patriarkala skådandet...
