När försvarsminister Odenberg avgick så var det med kyliga reaktioner i nacken. När Karla Lopez lämnade både riksdagen och miljöpartiet så var reaktionerna inte svala från partiets ledning, de var iskalla. Nästan grymma.Miljöpartiets kvinnliga gruppledare i riksdagen, Mikaela Valtersson, säger: "Hon har inte bidragit till vårt arbete och för oss som parti blir det ingen större skillnad.". Hon slår vidare fast att Karla Lopez har "personliga problem".
Om detta vet jag intet. Däremot vågar jag med säkerhet påstå att en politiker som varit man inte kunnat såga en ung kvinna på det sättet utan att det skulle bli våldsamma protester. Ur miljöpartiets synpunkt var det därför strategiskt rätt att låta den kvinnliga gruppledaren - partiet har förtås även en manlig - stå för sågningen av både politikern och personen Lopez.
När jag var ung och fräsch som politiker - jag var i Karla Lopez ålder - så kunde jag drämma till äldre politiker av både han- och honkön utan att uppfattas som stöddig, utan tvärtom som offensiv och tuff. När medelåldern började göra sitt intåg så fanns det ingen värre debattsituation än att möta en ung kvinna: hur man än debatterade så kunde det lätt uppfattas som manlig härskarteknik och politikerfasoner. Jag klarade mig nog ganska bra, trots allt, men det gällde att tassa i filttofflor, vara överslätande vänlig och inte låta sig provoceras, om man skulle vinna debatten i åhörarnas öron.
Utifrån detta perspektiv hade det varit förödande för miljöpartiet om någon man från partiledningen sågat Karla på det kyliga och grymma sätt som man nu gjorde. Det är möjligt att Karlas bästa gren inte är att sitta i riksdagen - för hur många är det bästa gren? Det är möjligt att hon förr stigit av uppdrag i förtid, vilket påstås på en blogg. En tidigare riksdagsledamot, med ansvar för försvarsfrågor, skriver på sin blogg att hon inte sällan befann sig i minoritet i riksdagsgruppen, men att "om man vill ändra en partilinje och påverka politiken, handlar det som jag ser det om hängivet arbete". Men jag skulle nog tro att det är en viss skillnad om man har "partiledningen" mot sig eller med sig i de frågor man vill driva inom sitt sakområde...
En av de frågor där Karla Lopez haft konflikt med riksdagsgrupp och partiledning är frågan om svensk trupp i Afghanistan. Hon skriver på Politikerbloggen
När partiledningen gick med på att skicka soldater till Afghanistan blev jag mycket orolig. Bortförklaringarna den gången handlade om att en enskild ledamot satt igång en process som man inte kunde backa ifrån. Det såg dessutom bra ut för miljöpartiet, sade ledningen. Vi uppfattades som “seriösa”. Nu började jag ana att det låg en hund begraven någonstans. Därför engagerade jag mig allt mer i frågan.
Sägas skall att Karla Lopez drev en pacifistisk linje i valrörelsen, och tog sig in högt på riksdagslistan med det budskapet. Nu menar hon att det är högt i tak på kongressen "men sedan följer inte riksdagsgruppen kongressens beslut. De omtolkar massor."
Hennes efterträdare i riksdagen, Lage Rahm, menar också att man skall följa partiets politik. Frågan är då om det är kongresser eller partiledning som slår fast partiets poltik och strategi. Så vitt jag begriper har kongressens uppfattning varit att man inte skall samköra så hårt med sossarna som partiledningen ändå tycks göra.
Personligen förstår jag inte, om det nu är så, varför partiledningen skulle vilja motverka att några gröna riksdagsledamöter försöker driva en grönare linje än majoriteten. Där tror jag att man måste ha stor tolerans och närmast vara uppmuntrande. Det är på det sättet man kan värna sin identitet och hålla partiet levande.
