Nära-döden-upplevelse: Jag höll på att bli...

Har just lämnat SVT:s stora hus efter dagens medverkan i Nyhetspanelen. Domen kommer redan på Karlavägen. Glada tillrop, en och annan sur kommentar. Fattar inte att så många ser på teve på morgonen. Kikar in på Politikerbloggen, innan frukosten på hotellet. Där har man en märklig serie som handlar om politiker och döden. Bland annat skriver politiker under rubriken Jag lurade döden.

Man anar den där kryptiska formuleringen som medierna brukar använda när man skall förklara vad som händer om den namngivna gamlingen dör. Senast man koketterade på detta sätt var inför påvens död.

Vi har ett märkligt förhållningssätt till döden, tror allt som oftast att den inte har med oss att göra. Som ung är man morsk och tycker "att va fan, jag vill dö innan jag blir gammal - det vill säga över 40 bast - och trist". Som äldre upptäcker man att man var tristare som ung. Och att livet inte alls är en linjär linje från början till slut, utan en tratt som blir vidare och vidare ju äldre man blir.

Jag har också varit nära döden. Det är vi ju alla i princip varenda sekund, men bortsett från det, så har jag jag haft några nära-döden-upplevelser av klass. En nära-döden-upplevelse var när jag höll på att bli medlem i centerpartiet.

Jag bodde som ung i Stockholm och tyckte centerpartiet var det enda vettiga alternativet. Centerpartisterna i Stockholm var radikala, angrep sossarna, och stundom även kommunisterna, från vänster. Rune Lanestrand vill jag minnas var en av de riktigt härliga centerextremisterna. Tänkte väl bli medlem. Men 1971 flyttade jag till Vingåker. Gröna vågen, ni vet. Läste Land, odlade för självförsörjning, värnade utedasset och skaffade höns, och så småningom får. Skägget blev lurvigare. Och jag gick på centermöte i Vingåker. Återigen med tanke på att kanske bli medlem.

Det var en chock. Det var ett annat parti än det jag perifert närmat mig i Stockholm. PRO var väl snarast att likna vid en ungdomsklubb. Och kvinnor såg jag inte skymten av, de ägnade sig åt bullbak i kvinnoförbundet, helt i enlighet med alla fördomar man kunde ha. Att ens andas om förbud mot besprutning av kommunens skogar var detsamma som att begära en skriftlig idiotförklaring av de äldre herrarna med jord under naglarna och bekämpningsmedel i blick.

Efter några gånger så tyckte jag till. Och blev vänligt men bestämt påmind om att jag nog inte hade varit med tillräckligt många gånger för att kunna tycka något alls. Så skrev Per Gahrton i DN att det behövdes ett nytt miljö- och framtidsparti. Det tyckte jag också. Och kom ur nära-döden-upplevelsen med livet i behåll. För tänk om jag varit medlem i centern nu, när Maud är ordförande, hyllande Stureplanscentern och tillåtande uranbrytning.

Tack, Per Gahrton, du räddade min mentala hälsa! Om det är någon som anser tvärtom, så bjussar jag på det.

Federlys Stureplanspolare sänker Centern

Det går dåligt för centern i Stockholm. Rent av extremt dåligt. Bara 1,8 procent i senaste mätningen. Minus 1,3 procent. Istället för att lansera sig som ett borgerligt miljöengagerat parti i Stockholm har Fredrick Federley lanserat Stureplanscentern.

Det Federley inte begriper är att de bortskämda snorvalparna i champagnegettot är gigantiska sänken för sitt parti. Precis som de skulle vara för varje parti. Kanske borde miljöpartisterna, som det går extremt bra för i Stockholm (över tio procent), skicka blommor till Fredrick.

Varför bilden av överklassfjanten Herr Andreas Blek af Nosen från Shakespeares Trettondagsafton? Tja, han är väl en bra symbol för Stureplanscentern - och en god förklaring till varför det går så uselt för partiet i Stockholm. Och en av orsakerna till varför Mauds dröm om att bli ledarbäver i ett stort parti inte kommer att uppfyllas. En sak är klar: ivriga bävrar trivs inte bland nyrika fjun på Stureplan. Om dessa har jag för övrigt skrivit tidigare.

Efterskörd: Minsann har inte en vilsen centerpartist från landet skrivit i Expressen....

Åsa-Nissemarxister, fast tvärtom...

Jag sympatiserade lite grand med Åsa Nisse- marxisterna en gång i tiden. Det var centerns, unga radikala stormtrupper. I Stockholm angrep man sossarna från vänster. Jag flyttade i början av sjuttiotalet till Vingåker och mötte ett annat centerparti - ett konservativt parti som dominerades av äldre bönder. Jag gick på några möten, som utflyttad Stocholmare, och öppnade truten vid något tillfälle. Det resulterade i en suckande kommentar om att man borde vara med längre än jag varit för att lägga förslag.

Jag avvecklade intresset för medlemskap i centerpartiet. Röstade på vänstern i kommunalvalet, sossarna i landstingsvalet och centern i riksdagsvalet. I brist på annat. Jag var med vid bildandet av miljöpartiet 1981. Och hittade hem. Så egentligen är jag glad att de centerpartistiska äldre männen var som de var...

Åsa-Nissemarxister höll som sagt till i Stockholm, de tilhörde ytterligheten i centern. Idag är det fortfarande ytterligheter av centern som finns i Stockholm. Nu i form av nyliberal höger, med Federleys Stureplansmaffia som gödning. Det är uppenbart svårt att vara riktig centerpartist i Stockholm, hur man än gör blir man liksom centerextremist...

Tillägg: Till och med Henrik Brors - mannen som fick mig att lämna DN till förmån för SvD - reagerar mot Centerns "idylliska" syn på hur puttenuttigt relationerna är mellan arbetsgivare och småföretagare. Jag tror att nuvarande regler för turordning i småföretag är helt rätt: småföretgaren har rätt att skydda en anställd innan turordningreglerna skall gälla - en reform som mp drev igenom och som är gediget avvägd. Både LO och Arbetgsgivarna är missnöjda - men de flesta småföretagare är ganska nöjda. Vilket tyder på god balans...

Och hur blir det med skatten på handelsgödsel, Maud?

- Vi måste använda skatteinstrumentet för att göra något åt klimatförändringen. Man ska beskatta det som skadar miljön och sänka skatten på det som gynnar miljön. Ge mer pengar till människor och höj skatten på det som är miljöskadligt, till exempel drivmedel och energi, säger Maud Olofsson.

Suck. Det är det som är principen för grön skatteväxling. Som borgarna motsatt sig, hånat och förlöjligat i tjugo år, så fort de fått tillfälle. Tänk om de istället för att vara fundamentalistiska nejsägare hade hjälpt till under alla dessa år. Problemet för Maud lär väl bli att miljöskatterna på konstgödsel och bekämpningsmdel snarast lär sänkas - i gammal god centeranda.... Och vad säger partiet som vilar på kristen etik om höjda bensinskatter...?

Grundtrygghet - ja, tack!

Några centerpartister har skrivit en debattartikel i DN om grundtrygghet.

Folkpartister har blivit upprörda. Och vänsterkritiker kallar det för ett uttryck av Stureplanscenterns nyliberala offensiv. Vilket är märkligt med tanke på att idén varit djupt förankrad i centerns ideologi innan man ens kommit på tanken att plantera sina fötter på Stureplan.

Vad mer: Grundtrygghet är en av de frågor som förenat De gröna och centern ända sedan mp bildades 1981. I takt med med att samarbetet med sossarna utvecklats så har De gröna emellertid valt att tona ner talet om grundtrygghet. Redan i Ekots partiledarintervju inför valet 2002 så tog Peter Eriksson avstånd från partiets förslag genom att säga något i stil med att "vi är på väg att titta över frågan". På följdfrågan om man inte längre skulle se partiprogrammet i denna fråga som partiets politik, så blev svaret svaret: Nej, det skulle man inte göra.

Jag tror att man kan hävda att De grönas partiledning - och kanske också andra i partiet - under senare år känt sig besvärade av att svara på konkreta frågor om utfallet av grundtrygghet. Några får ju mindre ersättning än idag.

Jag har lite svårt att förstå rädslan. Tal om grundtrygghet är väl utmärkta språngbrädor för att utveckla en grön syn på människors lika värde, syn på frihet och allas rätt att slippa stå med mössan i hand på socialkontoren för att få mat för dagen. En sympatisk balans mellan både ökad frihet och ökad solidaritet.

Men självfallet inser också jag att idén om grundtrygghet är något som belastar samarbetet med socialdemokraterna. Dessa har ju alltid utformat sin politik så att den mest gynnar de stora grupperna. När majoriteten tog steget från fattigdom och blev medelklass, så var det hos den nya majoriteten sossarna vill vinna väljare. Den strategin lade redan Hjalmar Branting fast. Strategiskt är det säkert rätt, ideologiskt kan man ha betänkligheter.

Tanken att staten skall behandla alla lika menar jag är en grön grundbult. Men jag sitter förstås inte inne med något facit över grön politik. Bara en övertygelse.

Dagens system där de som har det allra marigast hamnar utanför systemet är otillfredsställande. Inte ur ett över- eller medelklassperspektiv. Men ur ett underifrånperspektiv. Och det är det perspektivet man bör ha som grön politiker, tycker jag. Grundtrygghet medför att människor slipper söka socialbidrag, vilket i sig är befriande. Att det sedan minskar kommunernas kostnader är en bonus.

Vänstern anser att grundtrygghet är ett högerförslag. Man hävdar att det inte går att få acceptans för rimligt höga skatter om inte också de mer välbeställda får rimlig del av välfärdssystemen. Men, vitsen med grundtrygghet är alla - allt från de mest välbeställda till de med sämsta levnadsförhållanden - får just rimlig del av samma system, och att alla behandlas lika (bortsett från de som verkligen behöver mer hjälp för att klara sina grundläggande behov - t ex funktionshindrade - som får stöd utöver grundtryggheten).

Den som vill skaffa försäkringar utöver grundtryggheten bör stå för detta själva - eller som De gröna hävdat: Guldkanten får man stå för själv. Att det bör finnas statliga frivilliga försäkringar som kan konkurrera med privata försäkringsbolag är väl självklart ur ett grönt perspektiv - mångfald är grönt, och staten bör vara en aktör på samma villkor som de privata.

Även om denna senare tanke säker inte faller de nya centerpartisterna i smaken - de som gruppar sig bland fina folket kring Stureplan för att ersätta hederlig kodynga med annan, mindre nyttig, dynga