Nära-döden-upplevelse: Jag höll på att bli...

Har just lämnat SVT:s stora hus efter dagens medverkan i Nyhetspanelen. Domen kommer redan på Karlavägen. Glada tillrop, en och annan sur kommentar. Fattar inte att så många ser på teve på morgonen. Kikar in på Politikerbloggen, innan frukosten på hotellet. Där har man en märklig serie som handlar om politiker och döden. Bland annat skriver politiker under rubriken Jag lurade döden.

Man anar den där kryptiska formuleringen som medierna brukar använda när man skall förklara vad som händer om den namngivna gamlingen dör. Senast man koketterade på detta sätt var inför påvens död.

Vi har ett märkligt förhållningssätt till döden, tror allt som oftast att den inte har med oss att göra. Som ung är man morsk och tycker "att va fan, jag vill dö innan jag blir gammal - det vill säga över 40 bast - och trist". Som äldre upptäcker man att man var tristare som ung. Och att livet inte alls är en linjär linje från början till slut, utan en tratt som blir vidare och vidare ju äldre man blir.

Jag har också varit nära döden. Det är vi ju alla i princip varenda sekund, men bortsett från det, så har jag jag haft några nära-döden-upplevelser av klass. En nära-döden-upplevelse var när jag höll på att bli medlem i centerpartiet.

Jag bodde som ung i Stockholm och tyckte centerpartiet var det enda vettiga alternativet. Centerpartisterna i Stockholm var radikala, angrep sossarna, och stundom även kommunisterna, från vänster. Rune Lanestrand vill jag minnas var en av de riktigt härliga centerextremisterna. Tänkte väl bli medlem. Men 1971 flyttade jag till Vingåker. Gröna vågen, ni vet. Läste Land, odlade för självförsörjning, värnade utedasset och skaffade höns, och så småningom får. Skägget blev lurvigare. Och jag gick på centermöte i Vingåker. Återigen med tanke på att kanske bli medlem.

Det var en chock. Det var ett annat parti än det jag perifert närmat mig i Stockholm. PRO var väl snarast att likna vid en ungdomsklubb. Och kvinnor såg jag inte skymten av, de ägnade sig åt bullbak i kvinnoförbundet, helt i enlighet med alla fördomar man kunde ha. Att ens andas om förbud mot besprutning av kommunens skogar var detsamma som att begära en skriftlig idiotförklaring av de äldre herrarna med jord under naglarna och bekämpningsmedel i blick.

Efter några gånger så tyckte jag till. Och blev vänligt men bestämt påmind om att jag nog inte hade varit med tillräckligt många gånger för att kunna tycka något alls. Så skrev Per Gahrton i DN att det behövdes ett nytt miljö- och framtidsparti. Det tyckte jag också. Och kom ur nära-döden-upplevelsen med livet i behåll. För tänk om jag varit medlem i centern nu, när Maud är ordförande, hyllande Stureplanscentern och tillåtande uranbrytning.

Tack, Per Gahrton, du räddade min mentala hälsa! Om det är någon som anser tvärtom, så bjussar jag på det.