August Strindberg, ekorevolutionären....

Vet ni om att August Strindberg visade upp en del gröna sidor på 1880-talet? Det gick så långt att Hjalmar Branting blev förbannad och stämplade Strindbergs åsikter som reaktionära och något som var värre än till och med den konservativa bondefalangen i riksdagen. Strindberg ville, enligt Branting se "en återgång till något, liknande tillståndet i landet för mer än tusen år sedan". Sossar har alltid varit sig lika...

Låt mig säga att jag känner igen det: de debatter jag, som rör för mp, hade hundra år senare med företrädare för pappers- och massaindustrin när det gällde blekning av papper, och med företrädare för LRF när det gällde ekologiska livsmedel slutade ofta med att man hävdade att "mp vill att vi skall gå tillbaka till grottorna".

Vad var det då som Strindberg hävdat? Jo, följande:

• Förbjud reklam och affischering så kommer inte ens hälften av alla produkterna att efterfrågas eftersom människor inte har behov av prylarna. "Vore det verkliga behov skulle köparen uppsöka dem", skriver Strindberg i Om det allmänna missnöjet från 1884.

• Tillväxten, hade enligt Strindberg à la 1880-tal, en gräns som sattes av naturresurserna. "Vi skövlar naturen för kortsiktiga vinsters skull! Ju fler ångmaskiner, ju mer sten och träkol går åt."

• Det gäller att satsa på "naturens gratiskrafter" istället - vattenkraft, vindkraft och solenergi. Han skriver: "Grundtanken är den... att där man har naturkrafter, där är användandet av dyrbarare mekaniska medel slöseri".

• "Varhelst man ser en skorsten resa sig upp mot skyn och bolma stenkolsrök, var helst 'kulturen' bygger sina offerplatser, skall man se bedrövade blickar, bleka kinder och granna strumpor!" skrev Strindberg ilsket.

Orsaken till att sossarnas förste partiordförande och blivande statsminister Hjalmar Branting blev förbannad var, enligt Martin Kylhammars artikel Civilisationskritiker i politisk hetluft, att Strindbergs kulturella kapital hos radikaler var mycket stor efter samhällskritiken i Röda rummet och Det nya riket. Trovärdigheten i Strindbergs kritik växte dessutom i takt med att den ekonomiska krisen växte. Strindbergs analys av den sårbara moderniteten kunde framträda som allt rimligare. "Tänk om han vann striden om det moderna, och det politiskt korrekta blev grönt!", skriver Kylhammar i sin essä.

Branting var allt annat än grön och han oroade sig således för att Strindbergs värderingar skulle sprida sig i radikala kretsar. Strindberg kunde bli ett verkligt hot mot den industrisocialistiska storskaligheten...

Men August Strindberg gav sig inte. Under 90-talet hade han den aningen pompösa iden att pumpa ut kontgjort, alkemiskt framställt guld på marknaden för att krossa både guldmyntfoten och industrikapitalismen så att ett nytt bättre samhälle, i samklang med både natur och högre värden, skulle kunna växa fram. Ja, jäklar vilken fröjd det varit!

Nu vet vi hur det gick, med både miljön och Strindberg. Ja, Strindberg repade sig väl efter 90-talets kaos, med miljön har det mest gått utför...

Tack Susanne för att du tipsade om Martin Kylhammars artikel från 2001 i den alltid lika spännande Tvärsnitt.