På dagens Brännpunkt (SvD) skriver professor Svante Linusson under rubriken "Nyfascism kring Downs syndrom". Han menar att landstingets marknadsföring av ett test som avslöjar kromosomavvikelser är motbjudande.Jo, det är det. Rashygien ligger och lurar. Det finns all anledning att varna för biologiska soldater. Förespråkarna finns mitt ibland oss. Och så har det varit länge.
Det är ett av skälen till att jag, under årens lopp, varit så förbannat på att debatten om gentekniken aldrig förts ut till människor för debatt. Fega politiker har alltid sagt att "gentekniken är vare sig god eller ond" istället för att fundera över det faktum att en teknik inte kan ligga i träda. Den kommer att användas.
När Hitler tog makten 1933 dröjde det bara 6 månader innan en lag om sterilisering på rashygienisk grund antogs. Förebilden var för övrigt de amerikanska lagar som antagits redan på tjugotalet. Men nu, under nazitiden, skulle lagen användas konsekvent. Läkarna ålades att rapportera vilka barn som fötts med defekter. Domstolarna avgjorde sedan om barnen skulle få leva eller dö. Läkarna förvandlades till biologiska soldater.
Rashygien i modern tappning är en direkt följd av genteknikens framgångar. Det är försent att ta debatten nu, det skulle vi gjort på 80-talet. Vi som då försökte idiotförklarades. Vi svartmålade. Var teknikfientliga. Trots att vårt syfte var att frågan åtminstone skulle diskuteras eftersom den mer än någon annan fråga skulle få konsekvenser för både miljö och samhälle. Inte ens i riksdagen blev det vettiga debatter, alla hukade, rädda för att verka "omoderna".
1953 lyckades James Watson och Francis Crick presentera en modell över DNA-molekylens uppbyggnad. Nio år senare fick de nobelpris.
Francis Crick, en på många sätt ärans man, har hävdat att barn som inte har tillräckligt goda arvsanlag mycket väl kan mördas:
"Inget nyfödd barn borde få kallas människa förrän det genomgått vissa tester när det gäller arvsanlag". James Watson förklarar närmare: "Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde föräldrarna beredas tillfälle att ta ställning medan bara ett fåtal har den möjligheten under nuvarande system. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville..."
För tio år sedan ansåg han att om det visar sig att homosexualitet är genetiskt betingat, vilket han trodde att det var, så borde alla gravida kvinnor ges rätt till abort. Så sent som för några månader sedan hävdade han att svarta hade gener som gjorde dem mindre intelligenta än vita, och att detta var förklaringen till varför Afrika var fattigt... Detta föranledde obskyra ogransiationer att jubla...
Nåja, dessa två nobelpristagare är inte ensamma. Joshua Lederberg fick nobelpris 1958 och menade att rashygien var mer än rimligt. Har man funnit en "överlägsen individ" ska denne kopieras direkt "hellre än att riskera störningar genom naturlig hybridisering, inkluderande den sexuella".
1978 skrev nobelpristagaren Macfarlane Burnet i sin bok The endurance of life:"Vi måste se till att alla barn faller under de accepterade gränserna för det normala. För a tt gå rakt på sak: det innebär att ta död på havandeskapets produkt så fort man säkert kan konstatera att det inte är tillräckligt välrustat för att klara livet. Det kan tänkas att man inom en inte alltför lång framtid kommer att testa alla nyfödda barn direkt vid födseln och endast återlämna dem till modern om man inte funnit några tecken på genetiska sjukdomar".
Men det är ju inte bara mer eller mindre galna nobelpristagare som drömt om en värd där rashygien är medel för att skapa den nya människan. I folkhemmets Sverige var det Alva och Gunnar Myrdal som gick i spetsen. I Kris i befolkningsfrågan skrev man: "Den profylaktiska socialpolitikens direkta uppgift är att framskapa ett bättre människomaterial".
De två hävdade att det krävdes karaktär och intelligens av "det mänskliga produktionsmedlet", de "lågvärda" människorna skulle steriliseras. 1941 hävdade den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller att samhällsvinsten var ett gott argument för rashygieniska åtgärder. Det var säkert inga onda människor, och det är just precis det som är så obehagligt. I det godas namn kan man ägna sig åt att genomföra Hitlers dröm om den perfekta människan, med A-barn och allt. I en debattartikel (8 juli 1989) skrev jag om detta på Brännpunkt i SvD, vilket resulterade i ett gäng med hatbrev. För övrigt passade man på att hota min då fyraårige son också.
