100 JAS-plan för käcka utlandsuppdrag - varför då?

Regeringen vill satsa över 4 miljarder på modernisering av 31 gamla JAS-plan för att dessa skall "kunna fungera i internationella sammanhang". Det betyder väl att samtliga svenska JAS-plan skall fungera på utlandsuppdrag. 100 stycken således.

Vad i h-e skall man göra med alla dessa plan?

Hur ser en insats ut där 100 JAS-plan bedriver "fredsarbete"?

Regering och försvarmakt har en del att förklara... Om någon tror att det är FN:s humanitära fredsinsatser försvarmakt och politiker riktar in sig på så lär man vara grundlurad. Bakom satsningen döljer sig förstås något helt annat: Full rulle på EU:s militära kapacitet och/eller ett framtida NATO-medlemskap med vidhängande matchouppdrag världen över...

På sin blogg ifrågasätter Annika Nordgren-Christensen, ledamot av Försvarsberedningen, kostnaderna för dessa hyss. Hon skriver:

"Argumentet om att man genom ombyggnaden av 31 plan till C/D-version förlänger livslängden i systemet till 2040, måste helt enkelt granskas. Det framstår som att man gör det genom de 4,1 miljarder som nu avsätts, vilket naturligtvis inte är fallet. Hela kostnaden för att upprätthålla JAS-systemet fram till 2040, där de nu aktuella 4,1 miljarderna enbart utgör en liten del, vore något att redovisa för skattebetalarna!"

Plus-Sverker - en riktig nöt...

I senaste Plus meddelade Sverker - min hjälte sedan första gången han kastade en pryl i tunnan - att vi ska äta mer nötter. Och att det bästa är att "käka nötterna med skalen på".

Undrar om han har aktier hos privattandläkarna. Eller om han kastar sitt eget råd i soptunnan i nästa program...

Förresten: Sverker ledde en valdebatt inför senaste valet till EU-parlamentet. Carl Schlyter var miljöpartiets representant. Jag var med för att coacha honom. Vi spånade fram att Carl skulle prata om EU-konstitutionen, vifta med pappershögen, plocka fram en Sverker-tunna, kasta ner konstitutionen i den och slamrande stänga locket. Innan sändningen berättade vi för Sverker att Carl skulle tamed sig en grej in i studion, dold under en handduk.

Okej, men jag vill inte veta vad det är, då kanske jag måste stoppa tilltaget, sa Sverker. Hur som: Carl gjorde som planerat, det blev lyckat.

I samband med eftersittningen, med supé som SVT i Umeå bjöd de inbjudna på, så tackade Sverker deltagarna, och sa att det var bra att han inte vetat att Carl skulle köra med en Sverkertunna för då hade han "tvingats stoppa det före sändning... Och det hade ju varit synd, för det blev ju bra teve...".

Andas rätt, Gudrun Schyman, på varenda stämma!

Vi pratar en stund om feministiska frågor när vi leter efter de där påskäggen som svärfar - inte svärmor - enligt traditionen skall gömma på tomten. Vi diskuterar Schymans besök på bolagsstämmor och varför det alltid är jag som diskar när påsklunchen är överstökad.

Jag är ingen absolut fan av Gudrun Schyman. Höll på att krevera då vi möttes på debatter eftersom hon andades mitt i meningarna, istället för vid punkt, och därmed lyckades hålla ordet hur länge som helst…

Men jag gillar starkt att hon återanvänt miljöpartiets gamla idé om att köpa aktier och härja på bolagsstämmor. Då var det miljöfrågorna som skulle upp till debatt. Nu är det jämställdhetsfrågorna.

Men det gillar inte Bam Björling, vd på Kvinnoforum. Hon tror att Schymans taktik är kontraproduktiv.

- Det går inte att vara besserwisser och aja-baja-sägare på barrikaderna, låter Bam Björling meddela till TV:s Finansnytt. Man måste använda de små stegens princip…

Är det inte de som använts bra länge? Då är Jacob Wallenberg mer positiv.

- Vi välkomnar att hon tar upp frågan, säger han. Ombytta roller på scenen. Jag säger bara: Heja Gudrun, andas rätt på fler bolagsstämmor!

Men jag är djupt besviken på att de mest aktiva och verbala feministerna i vårt land - inklusive Gudrun - allt som oftast tillhör någon sorts överklass som hellre pratar självupptaget om styrelseposter och karriär för välmående svenska kvinnor än närhet till vatten för världens fattiga kvinnor. Just den globala utgångspunkten har alltid varit miljöpartiets styrka - och tycks mig vara Fi:s svaghet. Hoppas man rättar till det nu när man ändå skall skaffa sig ett feministiskt miljöprogram...

Om att flytta ett kilo död kyckling med flyg från Thailand

Att flytta ett kilo död kyckling med flyg från Thailand till Sverige kräver nästan 100 gånger så mycket energi som att flytta ett hekto levande fågel samma väg med hjälp av sina vingar.

Och det tog vår planet nästan 500 år att producera den biomassa som förvandlats till den mängd olja vi förbrukar på ett år. Det har professor Jeffrey Dukes redovisat i några av sina spännande artiklar. Påminns om det när jag läser en artikel av Gunnar Lindgren i Miljömagasinet.

Hyggliga perspektiv att ha på saker och ting när man studerar FN:s senaste klimatrapport. Har läst valda delar av den i natt. Inget nytt, möjligen än mer bekräftat att vi människor är dumma som spån.

Skrev min första rapport om "Drivhuseffekten" för närmare 20 år sedan, var språkrör i miljöpartiet då. Vi hade presskonferens. Ingen jävel kom. Men på en ledarsida, minns inte vilken, hävdades att vi var dumma.

Läser nu i Kyrkans Tidning - där jag hade en debattartikel om C.S. Lewis önskan att kristna unga män skall få döda fiender med lust och häntryckning - att ”global uppvärmning har gått från ett problem som intresserat ett fåtal extremister till krisen på allas läppar”.

Extremister? Man tackar.

Svårt att sova. Vankar mellan arbetsrum, bibliotek och kök. Katten Nelsen, familjens mest filosofiska katt, följer mig på vandringen. Vi går in i skafferiet och slår upp ett glas maltwhiskey åt oss - nåja, till mig i alla fall. Vi går ut på altanen som vätter mot dalen. Solen är på väg att sakta och magnifikt rulla upp över horisonten. Där nere ligger sjön spegelblank, ännu mörk. Det är kyligt, lite under noll. Vi sätter oss på den gamla kyrkbänken. Nelson kryper tätt intill. Jag klappar henne lite och säger "Människor är fan i mig inte kloka".

Nelson suckar. Och jag hör hur hon tänker: "Insikt, husse. Insikt."

Snart är det dags att förbereda släktens påsklunch. Om någon kommer med en Gold Bunny - en påskhare i choklad tillverkad i Österrike, inslagen i guldpapper, försedd med ett litet rött band och nu till påsk även med en äkta guldfärgad liten pingla (påmonterad i Kina?) - så skriker jag.

Allsvenskan börjar - släpp fram Patrick Amoah!

Allsvenska börjar på långfredagen. Det är lite symptomatiskt. Svensk ligafotboll är ju ganska trist. Men kan bli roligare. Om Patrick Amoah får spela.

En verklig lirare som har plats i mitt fotbollshjärta sedan jag första gången såg honom ta emot en passning och snurra upp sin back. Nu är det upp till Djurgårdens nya ledning att visa killen förtroende.

Författaren till Narnia: Kristna bör få döda muntert och hängivet!

C. S. Lewis, som skrivit Narniaböckerna, är också ett stort namn inom den kristna rörelsen. I boken Kan man vara kristen? redovisar han att han anser att dödsstraff är okej och att kristna unga män bör få chansen att döda fiender på ett muntert och hängivet sätt. Så här skriver han:

”Idén om riddaren – den kristne väpnaren till försvar för en god sak – är en av de stora kristna idéerna. (-)Vad jag inte kan förstå är den sortens halvpacifism som förekommer i dag och som får folk att tycka att man visserligen måste slåss, men att man bör göra det motvilligt och som om man skämdes för det. Den känslan berövar mängder av beundransvärda unga kristna i väpnad tjänst något som de har rätt till, något som av naturen går hand i hand med att vara tapper – ett slags munterhet och hängivenhet.”
Och så fortsätter han:

”Tänk på att vi kristna tror att människor lever i evighet. Vi får döda om det är nödvändigt, men vi får inte hata eller gilla att hata. Till och med när vi dödar och straffar måste vi försöka känna på samma sätt för fienden som för oss själva – önska att han inte vore så hemsk, hoppas att han någon gång, i denna värld eller nästa, blir botad. Det är vad Bibeln menar med att älska honom: att önska honom väl, inte att tycka om honom eller att säga att han är hygglig när han inte är det.”

Är boken jag citerar udda skräp från någon kammare? Nej, inte alls. Boken trycks om och om igen. I USA förstås. Men även i Sverige. Av Libris förlag. Förlaget, som ägs av Evangeliska Frikyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Dagengruppen, väljer att på baksidan av boken slå fast att den innehåller författarens ”knivskarpa argumentation”... Boken är utgiven med stöd av Samfundet Pro Fide et Chrisianismo – en sammanslutning inom Svenska kyrkan.

När man läst denna bok, och ska svara på den fråga bokens titel utgör (Kan man vara kristen?) så vänder det sig i magen. Däremot förstår man hur lätt det är att få amerikanska unga män att fälla bomber, med munterhet och hängivenhet, efter att fått ett och annat ord på vägen…

Står den samlade svenska kyrkligheten för budskapet i C.S Lewis böcker?

Om inte, förekommer det någon som helst debatt om hans böcker? Hur kan man trycka boken utan att i ett förord diskutera huruvida det är kristen etik att döda muntert och hängivet eller inte?

Jag är nyfiken på ideologier och livsåskådning. Har varit i hela mitt liv. Kristendomen återtar inflytande i såväl USA som EU. Så jag gick nyss en sk Alphakurs för att förstå bättre - en kurs för sökare, troende och ateister om kristendomen, Gud och Jesus. Fast i omvänd ordning kanske. Spännande samtal, trevliga människor. Det var där jag fick boken som ett av lästipsen.

Är den kristna rörelsen i Sverige inte värd ett bättre öde än att i samlad tropp tiga inför den "knivskarpa argumentaion" som Lewis framför? Det är faktiskt en argumentaion - om dödandets lycka och hängivenhet - som hör hemma hos nazister eller den extremvänster som inte längre finns.

Var och en kan fundra över vad som hade hänt om arbetarrörelsen, näringslivet eller miljörörelsen gett ut en bok där dödandet glorifierades. För det första hade det blivit en starkt diskussion inom de egna leden, för det andra hade omgivningen reagerat, för det tredje hade man fått dra in den. Men nu, när Sveriges samlade kyrkor, står för utgivningen är det tyst - både inom kyrkorna (tiga och samtycka?) och i omvärlden (förstår man inte att det är denna bok som unga som gillar Narnia kommer att gå vidare med?) Varför är det så tyst?

Sägas skall att boken dessutom pläderar för dödsstraff. Utan att en enda kyrka eller biskop, vad jag vet, reagerat! Hur ska man då kunna svara ja på bokens titel?
Frågan ställde jag igår även i BT, där jag är krönikör, samt i Kyrkans Tidning

Fastighetsskatt, Svea Rikes Lag och lite whiskey

Förmögenhetsskatt bort. Fastighetsskatt bort. Arvsskatt bort. Gåvoskatt bort. Förstår nu varför det heter Svea Rikes Lag.

Solen lyser in sovrummet redan tidigt på morgonen. Tar en fika på altanen, fågelsången är nästan öronbedövande trots kylan. Ändå blir jag förbannad där jag sitter... På regeringen, på sossarna, på de gröna, på dem alla. Det är surt.

Först var det arvs- och gåvoskatterna som försvann. Genom den rödgröna majoritetens försorg. De gröna menade i ett pressmeddelande att detta var "en grön seger". Vänstern teg. Nu försvinner förmögenhetsskatten. Och fastighetsskatten. Pusselbit efter pusselbit läggs - var och en ganska harmlös. Men helheten blir förskräcklig.

Jag har ingenting emot att fastighetsskatten tas bort, det är en obegriplig skatt på boende som slår blint. Men sättet att avveckla är olyckligt. Och tillsammans med alla andra skatter som fördelar mellan rik och fattig blir det bara för mycket

Har förstått att såväl mp som s slirar om förmögenhetsskatten. Nej, förmögenhetskatt behöver nog inte införas i framtiden, säger man. Nähä.

Det jag trodde var gröna grundbultar är följande:

Frihet i kultur- och vardagssektorn (inklusive att välja skola och barnomsorg och få leva på det sätt man vill utan att skada andra eller våra gemensamma livsförutsättningar)

Syskonskap i ekonomin (utjämnande skatter och god ekonomisk trygghet för alla i egenskap av medmänniskor, inte i egenskap av lönearbetare, producent eller konsument - arvs-gåvo- och förmögenhetskatter är utjämnande!)

Absolut jämlikhet inom rättssystemet (i allt från avskaffande av ärvda titlar till nolltolerans mot diskriminering).

Om inte balans mellan dessa tre grundbultar finns, så blir friheten bara en frihet för oss som är ekonomiskt och socialt välmående och välanpassade.

Problemet är inte att några hundratusen får betala en marginell skatt på stora förmögenheter, arv eller gåvor - problemet är klyftorna mellan rik och fattig ökar. Klyftorna skapar ett samhälle där rädslan växer. Inte ens de rika kommer undan rädslan. Murarna blir högre, vaktbolagen fler och hundarna större.

Min dröm är ett samhälle som sjuder av olikhet och vilar i tryggheten av att de ekonomiska och sociala klyftorna är måttliga. Jag var en gång övertygad om att den drömmen var grön.

Nu vet jag inte vad den är. Naiv, kanske.

Whiskeyfabrikanten Lord Thomas Robert Dewar sa en gång: Det finns bara en sak som känns mer fel än att behöva betala förmögenhetsskatt, och det är att inte behöva betala förmögenhetsskatt. Men det var på den tiden när man betalade skatt efter bärkraft...

Tack, Stig "Slas" Claesson...

… ingen författare har som Du underlättat min vandring på jorden. Du har gett inspiration, glädje, tankar och så oändligt många stunder av ren och befriande… lycka.

Mycken klokskap har Du dessutom slagit in i min skalle, som vore Du filosof, psykolog, historiker, författare, konstnär och livspoet i ett. Vilket Du ju är, i dess bästa mening. Du är inte bara en berättare. Du är Berättaren.

Du har fått mig att älska det skrivna ordet. Att formulera. Ibland har det blivit något skapligt av det. Ofta når det inte ens upp till Dina fotknölar. Men det är ganska hyggligt det också. När jag kört fast, så nog har jag gått till bokhyllan – eller väskan – och plockat fram någon av Dina femtio böcker och läst några sidor. Det har räckt för att komma igång igen. Du anar inte hur många debattartiklar, tal, boksidor, rapporter och noteringar som blivit slutförda tack vare den lust som Dina formuleringar återuppväckt. Ja, det kanske inte är så jäkla kul för Dig att veta att debattartiklar och tal, med åsikter som du kanske är lagom förtjust i, tillkommit med Din hjälp. Men det får Du ta.

När jag läste Din senaste bok förstod jag att det kanske blir Din sista. Den handlar, tycker jag mig förstå, om hur Du stänger skrivmaskinen efter alla år. Med all rätt. Det känns som vore det ett avsked till oss som sett fram mot varje ny bok med lustfylld nyfikenhet. Som vore vi barn inför julafton.

Ofta blir det väl så att man berättar hur mycket någon betytt först när det är så sent, att den som mer än alla andra borde få höra det, inte längre kan höra det. Eller också hinner man själv falla ifrån utan att få det sagt. Därför vill jag säga det nu. I bokhyllan står Dina böcker på hedersplatsen. När dom inte ligger på sängbordet, vid fåtöljen, på gräset under hängmattan eller i väskan.

Med detta vill jag bara säga en sak: Tack!

Svensk trupp kräva avlyssnat folk

Kräftor kräva dessa drycker, hette det inför folkomröstningen om motbokens vara eller inte (1922).

Nu heter det: Svensk EU-trupp kräva ett avlyssnat folk (2007).

Det militära engagemanget i EU-trupp ökar nämligen behovet att avlyssna folkets data- och teletrafik. Det meddelar försvarsminister Odenberg i senaste numret av Fokus.

Försvaret, via FRA, skall således genom kontroll av medborgarnas mejl och sms öka skyddet för svenska soldater på mission i annat land. Självfallet utan domstolsprövning eller åklagares inblandning. Här handlar det om militär verksamhet. Inte om vanliga demokratiska spelregler.

Politiska partier av olika färger - tyvärr även det gröna partiet - har applåderat att svensk militär ingår i EU:s stridsgrupper i syfte att ge världen det man tror att den mest av allt behöver: vapen, kulor och (som nästa steg) ett och annat JAS-plan. Visserligen blev Per Gahrton så förbannad att han avgick som partiets talesman i försvarfrågor, men vad hjälpte det. Den gröna bastiljonen mot militarisering föll... Och sammanblandingen mellan svensk FN-trupp, EU:s stridsgrupper, amerikaner och Nato är bara en naturlig följd av den påbörjade strategin.

Och nu vill Storebror Odenberg således titta rakt in i dina mejl - med motiveringen att skydda svenska flickor och pojkar på mission. Ironiskt. Men logiskt, ty det ena leder alltid till det andra.
Hur gröna debatterar kan du se här.
PS! Motboken föll.

Jag har tackat ja till att bli hovmarskalk

Jag har, efter att noga övervägt det, nu tackat ja till att bli förste hovmarskalk.

Mina närmaste medarbetare kommer att bli hovstallmästare Mertil Melin, statsfru Kirstine von Blien-Finecke, andre hovmarskalk Elisabeth Tarras-Wahlberg samt kunungslige ståthållaren Frank Rosenius.

Jag kommer att ägna mig åt de ärofyllda, och synnerligen viktiga uppgifter, som åligger chefen för den inre administrationen vid konungens hovstat, det vill säga förbereda och ansvara för kungafamiljens offentliga framträdanden i vårt land såväl som i främmande land. Ämbetet ansvarar även för högtidliga audienser, officiella middagar, jubiléer, inoficiella tillställningar mm.

De traditionella uppgifter som åligger förste hovmarskalk kommer att utökas för att ligga mer i tiden. Sålunda kommer ämbetet från och med tillträdet även att omfatta familjen Bernadottes framtida väl och ve så tillvida att framförskaffa lämplig partner till kronpinsessan - med rätt religion, goda genetiska anlag samt förmåga att bidra till släktens fortsatta möjlighet att framföda lämpligt ämne till framtida statschef. I uppdraget ingår även att upprätthålla hovets inofficiella kontakter med statschefer i såväl demokratier som goda diktaturer, särskilt sådana där diktatorn vid högtidliga tillfällen hälsar tiotusende undersåtar medelst handskakning.

Jag tillträder idag, 1 april 2007, och har för avsikt att sälja ut hovets samtliga fossildrivna limosiner och vräkiga båtar för att istället införskaffa ett smärre antal miljövänliga hybridbilar samt en roddeka. Den sistnämnda i akt och mening att såväl gynna miljön som konungens hälsa.

PS! Tidigare statsminister Göran Persson kommer den 1 juli att tillträda som förste trädgårds- och skogsmästare med uppgift att handha blomsterarrangemangen vid drottningens traditionella tebjudning som årligen inträffar 1 maj. Göran Persson har tackat ja till tjänsten för att därmed legitimt kunna undslippa socialdemokraternas traditionella första majfirande.

Äntligen vätgas...

Skall sälja min motorcykel, en läcker Honda från 1983. Det känns inte vare sig kul eller rätt längre, att kajka omkring i onödan, planeten tål inte vad som helst. Och för min del blir det en långflygning i år (skriver en bok tillsammans med en kinesisk kvinna), så det är bara att dra in på annat. Den som vårdar den omsorgsfull och inte kör mer än 50 mil per år får köpa den till hyggligt pris...

Samtidigt ser min mc-nerv framtiden an med viss tillförsikt. Den första hojjen som går på vätgas har sett dagens ljus. Motorcyklen heter ENV, tillverkas av det brittiska företaget Intelligent Energy och finns att köpa redan i sommar. Den drivs med en bränslecell, går tyst och de första exemplaren kommer upp i 80 km i timmen. Jag väntar till den klarar det dubbla, vilket lär bli inom några år.

Förresten har Fritidsresor tagit inititativ till charterresor med tåg. Snyggt jobbat!

Sverige sämst på redovisning av hållbarhet

Sverige hamnar i botten när det gäller att ha oberoende granskningar av hur företagen arbetar med miljö och socialt ansvar.

Bara 8 procent av bolagen vågar använda sig av oberoende granskare! Resten struntar i det. Det gäller allt från Volvo och Cloetta till Swedbank och Folksam.

Därmed hamnar Sverige sist i den redovisning som European Sustainability Reporting Association (ESRA) nu presenterat. Sämre än Ryssland. Så när svenska företag lämnar sina smaksiga miljöredovisningar kan man lugnt utelämna obehagliga fakta och känsliga uppgifter.

Bilden av Sverige som ett föredöme när det gäller hållbar utveckling får sig en ordentlig törn. Istället för oberoende granskning ägnar sig företagen åt rena rama reklamkatalogerna över sitt engagemang när det gäller miljö och socialt ansvar.

Eller som Emma Ihre på Amnesty Buisness Group säger i SvD: Har företagen bara en duktig pr-konsult kan de i princip skriva vad de vill...

Det här är förstås ingenting nytt i sak. Greenwash har alltid varit näringslivets sätt att smyga undan. Man låter sitt legitimerande system träda in för att svara upp på berättigade krav när det gäller miljö och socialt ansvar - man har i årtionden använt sig av jippon, miljödagar, miljöambassadörer, miljöpriser, slagord och reklam medan det operativa systemet legat hästlängder efter.

Andnöd

Och plötsligt var det vårt fel,
och inte den ökande arbetsbördans,
att vi inte orkade mer,
att vi inte var flexibla nog
eller tillräckligt stryktåliga,
när arbetstiden var skyddad av lag,
men arbetsmomenten fördubblades.

Och man satte självhjälpsböcker
i psykologi
i händerna på oss,
när vi inte kunde sova längre
om natten.
Maria Björkman.
Lånat från ETC.

För första gången på moderat årsmöte...

För första gången har jag varit på ett moderat årsmöte. Detta hände sig i går.

Smörgåstårtan var god, stämningen hög och jag kunde berömma Fredrik Reinfeldt för att han norpat flera gamla miljöpartiförslag och gjort de till sina... Bilskatten bör ersättas med högre bensinskatt, vårdkostnader efter trafikolyckor bör bekostas av trafikförsäkringen... En liten lektion i grön skatteväxling kunde jag förstås inte låta bli.

Jag kunde dessutom läsa högt ur Anders Björcks tal från 1968. Det var ord och inga visor! I Gimo dundrade han så här:

"Är det inte så numera att alla tekniska framsteg har en allvarlig baksida? Vad har jag för glädje av att kunna skaffa mig en sommarstuga och fiska, när de gäddor jag får upp är kvicksilverförgiftade och oätbara? Vad har jag för glädje av att kunna köra bil när jag i stigande utsträckning tvingas sitta i milslånga köer, omvärvd av illaluktande och giftiga gaser? Och vad har jag för glädje av arbetstidsförkortningar som äts upp av ökat avstånd och restid mellan arbete och bostad?"

Och i Skellefteå gick han till offensiv: "Vi måste angripa miljöfrågorna på bred front. För dagens människor framstår miljöfrågorna som lika viktiga som de stora sociala reformerna på 40- och 50-talet."

Jag vet inte om årsmötetesdeltagarna blev så lyckliga över dessa citat. Men att bjuda in en miljömupp som talare visar ändå viss tillnyktring... Och nog är det bra att veta att miljö- och naturfrågor en gång i tiden var förknippat med högern, inte med vänstern som ju gillade bolmande skorstenar och långa bilköer, eftersom det var tecken på att välståndet också nått arbetarklassen.

För säkerhets skull vill jag nämna att jag var gästtalare, inte medlem. Inbjudningen stod Jim och Björn för.

Agneta skall stoppa Karin Jansson från att bli miljöpartiets nya partisekreterare

Valberedningen i miljöpartiet har lagt sitt - och partiledningens får man förmoda - förslag till ny partisekreterare. Det blev som väntat Agneta Börjesson, som redan är en del av den inre kretsen i partiet. Hon var samordnare för de grönas folk i regeringskansliet.

Hennes första uppdrag blir att förhindra att den oppositionella Karin Jansson blir vald på kongressen i maj. Karin Jansson har varit snubblande nära att vid tidigare kongresser slå ut nuvarnade partisekreterare Håkan Wåhlstedt. Wåhlstedt går frivilligt, men risken att bli utslagen skulle vara ganska stor.

Karin Jansson har ifrågasatt det intima samarbetet med socialdemokraterna och kritiserat partiledningens jakt på statsrådsposter. Skulle hon väljas till partisekreterare skulle det innebära att partiledningen får en ordentlig politisk smäll på fingrarna.

Blir Agneta Börjesson däremot vald innebär det att partiledningen stärker sitt grepp över partiet - man har redan tidigare, i tysthet, sparkat kanslichefen Mikael Nyberg för att istället tillsätta sin egen man, också han hämtat från regeringskansliet: Pär Ängqvist. Man har också beslutat att man vill lägga ner rikskansliet i Lund, som alltid varit ett mer ideologiskt kansli, för att centralisera till Stockholm och därmed till dagspolitikens centrum. Man vill öka "effektiviteten".

Partiledningens strategi är uppenbart att se till att miljöpartister med starkt känsla för - och erfarenhet av - regeringssamverkan besätter centrala poster för att på det sättet underlätta en regeringsbildning efter nästa val. Några snubbeltrådar vill man inte ha. Kritikerna av anpassningen ges än mindre utrymme. Man hoppas att "effektiviteten" skall öka. Vad nu det kan innebära för att hålla ihop ett parti som rymmer såväl starka systemkritiker som dem som vill anpassa sig till vad de anser vara "realistiskt" för att ingå i en regering ledd av Mona Sahlin. Hur som: strategin är tydlig och viljan uttalad.

Och när kommer dokumentären, Fichtelius?

Fyra timmar har visats. En del snuttar ligger på SVT:s hemsida. Förvånansvärt snaskigt. Persson bjöd på det, och Figge slickade hungrigt i sig. Förvånansvärt lite politik. Förvånansvärt lite.

Men Persson har rimligen pratat mest om politik, om sakfrågor, om vägval, om politiska dilemman, om strategin att legitimera miljöpartiet och släppa in vänsterpartiet i värmen.

När kommer den riktiga dokumentären som handlar om de viktiga och spännande frågorna, Erik Fichtelius?

Rock´n´roll t/r Kinshasa - Memphis

Kongofloden flyter stilla, vacker, skitig, himmelsk och jävlig mellan Brazzaville och Kinshasa. Den här floden födde den afrikanska musik som kokade av kolonialväldets förtryck och slavskeppens stinkande ångest. Men också av spirande hopp och frustande längtan.

Här, i den skitiga Kongofloden, växte rytmen som bar hoppet, sorgen, förtvivlan och längtan långt över havet till Mississippis stränder, där den förädlades till blues och gospel bland slavarna på bomullsfälten.

Av detta föddes klassisk rock´n´roll, det största steget togs när Presley gjorde cover på svart musik. Han älskade musiken som pumpade på Beale Street i Memphis. Mr Blues sjöng That´s All right, Willie Mae Thornton slungade ut Hound Dog, Clyde McPhatters stönade fram Money Honey och Lloyd Price hittade hem med Lawdy Miss Clawdy. Han gjorde cover på dem alla.

Det var djungelmusik, det var så den kallades i Södern på 50-talet. Och Presley lade till och drog ifrån. Och förde in den i de vita glinas vardag, globaliseringen växte fram.

Sen studsade musiken tillbaka, via latinoland, och blandades åter med Kongoflodens hopp och förtvivlan till kongopop, soukous, kwasa-kwasa med texter om allt från Gud och kärlek till svek och kneg. Det handlar om musik som inte bryr sig om etniska skillnader. Här i Kinshasas fattigaste kvarter sjuder det av rytmer. Livets rytm, dödens rytm. Kärlekens rytm, hatets rytm.

Här, vid Kongofloden, tillverkar man fortfarande gitarrer av bråte, lastpallar och plåtbitar. Stämskruvarna gör man av armeringsjärn och strängarna av koppartråd från övergivna kylskåpsaggregat. På dom här gurorna lirar gatuglin som sett mer av livet än de flesta riksdagsmän, aktiemäklare och styrelseproffs.

Plötsligt hör jag Presley sjunga Lawdy Miss Clawdy, och det är lika bedövande vackert nu som då.

Ge EU chansen!

EU fyller 50 år. Det firas med gemensamt inlägg av Fredrik Reinfeldt och Margot Wallström på DN-debatt. Man skriver att EU är ett bra medel för att lösa dagens stora problem - som miljö, ekonomi, demokrati och säkerhet.

Men några av de mest centrala delarna för att EU skall utvecklas på just dessa områden motverkas aktivt av just moderater och socialdemokrater. EU-motståndare är ofta mer positiva till goda beslut.

Ekonomi: Båda partierna motsätter sig överstatliga beslut om en gemensam lägsta kapitalskatt inom EU. Trots att detta är ett naturligt inslag på en marknad med frihet för kapital.

Miljö: Båda partierna motsätter sig överstatliga beslut om en gemensam lägsta koldioxidskatt inom EU. De motsätter sig också det mest centrala inom all miljöpolitik: en miljögaranti som medför att varje land ges rätt att ställa högre miljökrav än de minimikrav som unionen beslutat.

Demokrati: Båda partierna applåderar att EU alltmer agerar med en röst på den internationella arenan. Men detta är inte självklart förenligt med ökad demokrati. Tvärtom ökar kraven på en "effektiv" beslutsordning. Men en fokusering på effektivitet leder till att demokrativärdena nedprioriteras (Sydsvenskan).

Säkerhet: Socialdemokrater och moderater ställer sig bakom att EU-trupp, inkl svensk trupp, ingår i den USA-ledda International Security Assistance Force. Det ökar inte med automatik säkerheten för EU. Tvärtom likställs EU, och därmed också Sverige, i betraktarens ögon med det USA som är huvudfiende.

Att Reinfeldt och Wallström skriver en gemensam artikel om EU är inte bara tecken på deras gemensamma EU-politik, utan än mer på de låsningar som finns i deras partier när det gälle att göra det bästa möjliga av den Union som finns. Det blir nästan patetiskt att det ofta är EU-motståndare som driver krav - t ex verklig miljögaranti och majoritetsbeslut för lägsta miljöskatter - som faktisk skulle utnytta Unionens kraft på ett hållbart sätt.

Minne från politiken (2): Alf Svensson vägrar ha dator: "Jag är humanist!"

"Har du en liten dator hemma?"
"Nej, jag är humanist!" svarar Alf Svensson.

Det kan man läsa i intervjuboken Hos Hagge, som utkom 1985. Och Alf Svensson fortsätter:

"Allvarligt talat - det finns säkert områden där en partiledare skulle kunna utnyttja en dator. Men jag är inte den typen."

Undrar vilken typ Alf egentligen är. Dimman ligger förresten tung utanför fönstret, borde stuckit ut med kajaken men kylan kröp genom kläderna så jag fegade. Det blev rotande i bokhyllan istället. Där jag hittade broder Alf. Och kan konstatera att utvecklingen går fort.

Annars är mitt främsta minne av Alf Svensson ett möte vi hade med ärkebiskopen i Stockholm, vi skulle tala om ekonomi och miljö. Medan jag glatt duade ärkebiskopen så sa Alf under hela kvällen "Ärkebiskopen" till honom. Jag tror faktiskt att ärkebiskopen var mer bekväm med min attityd. Dessutom var vi rörande överens i sakfrågorna...

Stureplan - vår tids Kiviks marknad...

Det finns ställen på jorden där man inte vet om man skall skratta eller gråta. Stureplan i Stockholm är ett sådant ställe.

Att slå sig ner på ett fik på den platsen, hålla ögon och öron öppna, är en stor tragikomisk upplevelse. Här, i champagnegettot, finns nämligen de mest osannolika figurer som kan beskådas i detta land. Snorvalpar och nyrika glin som med föraktfull min uttalar sig om bönder, hemvårdare, kassörskor, småföretagare och andra som utgör grund för att samhället skall fungera.

Begåvade? Det vete sjutton. Nog bara begåvade med ett tillgjort överklassflin som gör att de påminner om herr Andreas Blek af Nosen i Shakespeares Trettondagsafton. Eller så. Samtidigt är de ganska näpna. Förhållandevis ofta är de finans- och aktieanalytiker. De tjänar miljoner på att låtsas begripa sådant som de flesta inser är rena rama hokuspokus.

Vad är då en finans- och aktieanalytiker? Jo, det är en sorts mäklare. Inte sådan som kränger hus med sjöutsikt (om man lutar sig ut från fönstret) och charmig veranda (som behöver totalrenoveras) utan sådana som kränger aktier och fonder. De tillhör finanseliten. Och har ofta miljonlöner. Bara i Stockholm finns det nästan 250 stycken av denna art. Jo, ni läste rätt. Det finns nästan 250 personer som ägnar sig på heltid åt detta bisarre yrke. För 20 år sedan fanns inte yrket. Deras huvuduppgift är att tala om huruvida man skall sälja eller köpa aktier. Hur ofta har analytikerna rätt i sina prognoser om aktiers uppgång och nedgång? Ungefär hälften, säger en av analytikerna på ett av de större analyshusen. Jaha. Lite bättre än att spela tärning eller singla slant, betydligt sämre än meteorologernas väderprognoser.

Ofta rekommenderar analytikerna att man skall köpa. Varför? Jo, de analytiker som rekommenderar att man skall sälja en aktie från ett företag riskerar att inte få några framtida uppdrag från det företaget. De riskerar också att inte få någon underhandsinformation från det företag man skriver ner. Förtal?

Knappast det berättas ju i Svenska Dagbladet… Finansmarknadens analytiker saknar intresse för moraliska frågor, berättar man vidare. Detta är ett visst problem. Man kan beskåda detta problem om man strövar runt en stund kring Stureplan. En teaterscen där åtskilliga nollor placerar en etta framför sig och ger sken av att vara värdefulla. Förr kunde man åka till Kivik marknad för att se gycklarna - nu räcker det med att ta en tur till Stureplan.