Visar inlägg med etikett Stig Claesson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stig Claesson. Visa alla inlägg

lördag 5 januari 2008

Tack för allt, Slas

Telefonen ringer, strax över midnatt. Då blir man ju orolig, att det hänt något. Med någon vän eller något av barnen. Det var Aftonbladet. Slas är död. Stig Claesson. Död. Och hjärtat stod stilla ett tag.

Ingen författare har gett mig så mycket glädje, skratt, tårar och vemod. Och bankat in så mycket klokskap i min skalle. Och dessutom fått mig att älska det skrivna ordet, formuleringarna. Han har varit ett ressällskap genom livet och när min tid är ute så är jag ganska övertygad om att någon av hans böcker kommer att ligga på nattduksbordet och gett mig ett sista vemodigt smil.

Jonas Thente skriver så här i DN: "Nu när han är död kan vi berätta om honom: att ingen svensk 1900-talsförfattare når honom ens till snapsvinkeln som skildrare av det gamla, det nya och det nygamla Sverige."

Så sant. Men inte bara skildrare av Sverige, storstad som landsbygd, även skildrare av själva livet. Men de där obeskrivliga formuleringarna, som vore livet sammanfattat där i hans rader.

Så synd att inte Kultursverige stod upp och hyllade honom utan förbehåll för länge sedan. När jag läste om hans sista bok, i vilket han tar avsked från sina läsare - det är svårt att tolka på något annat sätt - kändes det som om livet skulle mista några av de där saltkornen som ligger på vågskålen över livets stora glädjeämnen. Den 3 maj förra året skrev jag följande här på bloggen:

"… ingen författare har som Du underlättat min vandring på jorden. Du har gett inspiration, glädje, tankar och så oändligt många stunder av ren och befriande… lycka.

Mycken klokskap har Du dessutom slagit in i min skalle, som vore Du filosof, psykolog, historiker, författare, konstnär och livspoet i ett. Vilket Du ju är, i dess bästa mening. Du är inte bara en berättare. Du är Berättaren.

Du har fått mig att älska det skrivna ordet. Att formulera. Ibland har det blivit något skapligt av det. Ofta når det inte ens upp till Dina fotknölar. Men det är ganska hyggligt det också. När jag kört fast, så nog har jag gått till bokhyllan – eller väskan – och plockat fram någon av Dina femtio böcker och läst några sidor. Det har räckt för att komma igång igen. Du anar inte hur många debattartiklar, tal, boksidor, rapporter och noteringar som blivit slutförda tack vare den lust som Dina formuleringar återuppväckt. Ja, det kanske inte är så jäkla kul för Dig att veta att debattartiklar och tal, med åsikter som du kanske är lagom förtjust i, tillkommit med Din hjälp. Men det får Du ta.

När jag läste Din senaste bok förstod jag att det kanske blir Din sista. Den handlar, tycker jag mig förstå, om hur Du stänger skrivmaskinen efter alla år. Med all rätt. Det känns som vore det ett avsked till oss som sett fram mot varje ny bok med lustfylld nyfikenhet. Som vore vi barn inför julafton.

Ofta blir det väl så att man berättar hur mycket någon betytt först när det är så sent, att den som mer än alla andra borde få höra det, inte längre kan höra det. Eller också hinner man själv falla ifrån utan att få det sagt. Därför vill jag säga det nu. I bokhyllan står Dina böcker på hedersplatsen. När dom inte ligger på sängbordet, vid fåtöljen, på gräset under hängmattan eller i väskan.

Med detta vill jag bara säga en sak: Tack!"

Jag vill säga det en gång till: Tack.

torsdag 23 augusti 2007

Sorry, jag struntar i Annika... men sträckläser Dawkins och älskar Keynes barnbarn

Ursäkta, men jag struntar fullständigt i Annika Bengtzon. Jag kom inte ens igenom den fjärde boken i Liza Marklunds serie. Trots den feministiska insikten och vreden som jag uppskattar. Orkade inte med språket helt enkelt. Tycker det är platt. Och hon säljer ju bra utan att jag deltar i masskonsumtionen, även om recensionerna kan vara taskiga.

Nu ska ingen tro att jag är så märkvärdig att jag ställer mig på Björn Ranelids sida så där rakt av. Han, eller åtminstonde den rollfigur han spelar, har ju spytt sin beska galla över Marklund. Förresten samåkte Ranelid och jag i en taxi en gång i tiden. Han berättade att han bott i Stockholm flera år. "Bor du i Stockholm med den skånskan?", frågade jag. Jag tror han blev sur. I någon av morgontidningarna skvallrades det om mitt spontana utlåtande om hans rotvälska. Har alltid undrat om det var taxichauffören eller Björn som ringde upp skvallerredaktionen...

Någon gång vart femte år känner jag behov av ett par Ranelid, men i tätare doser kan jag inte med honom. Han skriver så vackert och formulerar sig så medvetet konstruerat att det pöser över av illa dold självbelåtenhet. Eller nåt sånt. Marklund blir för mycket av det ena, och Ranelid blir för mycket av det andra. Så att säga. Med ålderns rätt ger jag mig numera rätten att slå ihop även en bok som inte är färdigläst. Den sista av Jan Guillus Arnböcker blev en sådan.

Annars läser jag mycket. Och förmodligen alltför fort. Favoriter under åren har varit Yasar Kemal, Per Gunnar Evander, Stig Claesson och Elin Wägner.

Just nu läser jag Richard Dawkins "The God Illusion", en ganska sluggerbetonad vidräkning med religioner. Religioner är så fantastiska, oavsett om man tycker att de är sagor eller inte. Bara det faktum att majoriteten av jordens befolkning på fullt allvar tror på en, eller flera, gudar är ganska omtumlande. Eller att man ännu på 2000-talet ägnar kraft åt att disktuera huruvida man får byta religion eller inte... Själv tillhör jag således en ynka minoritet, som med viss ödmjukhet inser just detta: att jag, liksom de flesta svenskar, tillhör en ynka liten minoritet. Ända sedan barnsben har jag funderat över hur det kommer sig att jag, som tillhör världens minoritet, har mage att uppfatta mig som bättre vetande, och alla de andra som vidskepliga och sagoberoende.

Omläsning blir det snart av Christer Sannes bok Keynes barnbarn - när jag snabbläste den, härom månaden, kändes det som att den var en av de mest angelägna böcker som skrivits det här årtiondet. Har du inte läst den, så samla mod och läs! Du kan nog få en hygglig synvidga.

tisdag 3 april 2007

Tack, Stig "Slas" Claesson...

… ingen författare har som Du underlättat min vandring på jorden. Du har gett inspiration, glädje, tankar och så oändligt många stunder av ren och befriande… lycka.

Mycken klokskap har Du dessutom slagit in i min skalle, som vore Du filosof, psykolog, historiker, författare, konstnär och livspoet i ett. Vilket Du ju är, i dess bästa mening. Du är inte bara en berättare. Du är Berättaren.

Du har fått mig att älska det skrivna ordet. Att formulera. Ibland har det blivit något skapligt av det. Ofta når det inte ens upp till Dina fotknölar. Men det är ganska hyggligt det också. När jag kört fast, så nog har jag gått till bokhyllan – eller väskan – och plockat fram någon av Dina femtio böcker och läst några sidor. Det har räckt för att komma igång igen. Du anar inte hur många debattartiklar, tal, boksidor, rapporter och noteringar som blivit slutförda tack vare den lust som Dina formuleringar återuppväckt. Ja, det kanske inte är så jäkla kul för Dig att veta att debattartiklar och tal, med åsikter som du kanske är lagom förtjust i, tillkommit med Din hjälp. Men det får Du ta.

När jag läste Din senaste bok förstod jag att det kanske blir Din sista. Den handlar, tycker jag mig förstå, om hur Du stänger skrivmaskinen efter alla år. Med all rätt. Det känns som vore det ett avsked till oss som sett fram mot varje ny bok med lustfylld nyfikenhet. Som vore vi barn inför julafton.

Ofta blir det väl så att man berättar hur mycket någon betytt först när det är så sent, att den som mer än alla andra borde få höra det, inte längre kan höra det. Eller också hinner man själv falla ifrån utan att få det sagt. Därför vill jag säga det nu. I bokhyllan står Dina böcker på hedersplatsen. När dom inte ligger på sängbordet, vid fåtöljen, på gräset under hängmattan eller i väskan.
Med detta vill jag bara säga en sak: Tack!