Tack för allt, Slas

Telefonen ringer, strax över midnatt. Då blir man ju orolig, att det hänt något. Med någon vän eller något av barnen. Det var Aftonbladet. Slas är död. Stig Claesson. Död. Och hjärtat stod stilla ett tag.

Ingen författare har gett mig så mycket glädje, skratt, tårar och vemod. Och bankat in så mycket klokskap i min skalle. Och dessutom fått mig att älska det skrivna ordet, formuleringarna. Han har varit ett ressällskap genom livet och när min tid är ute så är jag ganska övertygad om att någon av hans böcker kommer att ligga på nattduksbordet och gett mig ett sista vemodigt smil.

Jonas Thente skriver så här i DN: "Nu när han är död kan vi berätta om honom: att ingen svensk 1900-talsförfattare når honom ens till snapsvinkeln som skildrare av det gamla, det nya och det nygamla Sverige."

Så sant. Men inte bara skildrare av Sverige, storstad som landsbygd, även skildrare av själva livet. Men de där obeskrivliga formuleringarna, som vore livet sammanfattat där i hans rader.

Så synd att inte Kultursverige stod upp och hyllade honom utan förbehåll för länge sedan. När jag läste om hans sista bok, i vilket han tar avsked från sina läsare - det är svårt att tolka på något annat sätt - kändes det som om livet skulle mista några av de där saltkornen som ligger på vågskålen över livets stora glädjeämnen. Den 3 maj förra året skrev jag följande här på bloggen:

"… ingen författare har som Du underlättat min vandring på jorden. Du har gett inspiration, glädje, tankar och så oändligt många stunder av ren och befriande… lycka.

Mycken klokskap har Du dessutom slagit in i min skalle, som vore Du filosof, psykolog, historiker, författare, konstnär och livspoet i ett. Vilket Du ju är, i dess bästa mening. Du är inte bara en berättare. Du är Berättaren.

Du har fått mig att älska det skrivna ordet. Att formulera. Ibland har det blivit något skapligt av det. Ofta når det inte ens upp till Dina fotknölar. Men det är ganska hyggligt det också. När jag kört fast, så nog har jag gått till bokhyllan – eller väskan – och plockat fram någon av Dina femtio böcker och läst några sidor. Det har räckt för att komma igång igen. Du anar inte hur många debattartiklar, tal, boksidor, rapporter och noteringar som blivit slutförda tack vare den lust som Dina formuleringar återuppväckt. Ja, det kanske inte är så jäkla kul för Dig att veta att debattartiklar och tal, med åsikter som du kanske är lagom förtjust i, tillkommit med Din hjälp. Men det får Du ta.

När jag läste Din senaste bok förstod jag att det kanske blir Din sista. Den handlar, tycker jag mig förstå, om hur Du stänger skrivmaskinen efter alla år. Med all rätt. Det känns som vore det ett avsked till oss som sett fram mot varje ny bok med lustfylld nyfikenhet. Som vore vi barn inför julafton.

Ofta blir det väl så att man berättar hur mycket någon betytt först när det är så sent, att den som mer än alla andra borde få höra det, inte längre kan höra det. Eller också hinner man själv falla ifrån utan att få det sagt. Därför vill jag säga det nu. I bokhyllan står Dina böcker på hedersplatsen. När dom inte ligger på sängbordet, vid fåtöljen, på gräset under hängmattan eller i väskan.

Med detta vill jag bara säga en sak: Tack!"

Jag vill säga det en gång till: Tack.