Ursäkta, men jag struntar fullständigt i Annika Bengtzon. Jag kom inte ens igenom den fjärde boken i Liza Marklunds serie. Trots den feministiska insikten och vreden som jag uppskattar. Orkade inte med språket helt enkelt. Tycker det är platt. Och hon säljer ju bra utan att jag deltar i masskonsumtionen, även om recensionerna kan vara taskiga.Nu ska ingen tro att jag är så märkvärdig att jag ställer mig på Björn Ranelids sida så där rakt av. Han, eller åtminstonde den rollfigur han spelar, har ju spytt sin beska galla över Marklund. Förresten samåkte Ranelid och jag i en taxi en gång i tiden. Han berättade att han bott i Stockholm flera år. "Bor du i Stockholm med den skånskan?", frågade jag. Jag tror han blev sur. I någon av morgontidningarna skvallrades det om mitt spontana utlåtande om hans rotvälska. Har alltid undrat om det var taxichauffören eller Björn som ringde upp skvallerredaktionen...
Någon gång vart femte år känner jag behov av ett par Ranelid, men i tätare doser kan jag inte med honom. Han skriver så vackert och formulerar sig så medvetet konstruerat att det pöser över av illa dold självbelåtenhet. Eller nåt sånt. Marklund blir för mycket av det ena, och Ranelid blir för mycket av det andra. Så att säga. Med ålderns rätt ger jag mig numera rätten att slå ihop även en bok som inte är färdigläst. Den sista av Jan Guillus Arnböcker blev en sådan.
Annars läser jag mycket. Och förmodligen alltför fort. Favoriter under åren har varit Yasar Kemal, Per Gunnar Evander, Stig Claesson och Elin Wägner.
Just nu läser jag Richard Dawkins "The God Illusion", en ganska sluggerbetonad vidräkning med religioner. Religioner är så fantastiska, oavsett om man tycker att de är sagor eller inte. Bara det faktum att majoriteten av jordens befolkning på fullt allvar tror på en, eller flera, gudar är ganska omtumlande. Eller att man ännu på 2000-talet ägnar kraft åt att disktuera huruvida man får byta religion eller inte... Själv tillhör jag således en ynka minoritet, som med viss ödmjukhet inser just detta: att jag, liksom de flesta svenskar, tillhör en ynka liten minoritet. Ända sedan barnsben har jag funderat över hur det kommer sig att jag, som tillhör världens minoritet, har mage att uppfatta mig som bättre vetande, och alla de andra som vidskepliga och sagoberoende.
Omläsning blir det snart av Christer Sannes bok Keynes barnbarn - när jag snabbläste den, härom månaden, kändes det som att den var en av de mest angelägna böcker som skrivits det här årtiondet. Har du inte läst den, så samla mod och läs! Du kan nog få en hygglig synvidga.
