Rasism, rock´n´roll och Promised Land...

Som treåring såg den lille Chucken sina första vita människor. Det var ett gäng brandmän som kastade sig ur sina röda brandbilar, rullade ut slangar och försökte släcka eldhavet som höll på att förvandla grannskjulet till ett svart skelett. Den lille Chucken trodde att killarna blivit vita av skräck när de kastade sig mot den vrålande elden.

I sommar planerar Chucken att komma till Sverige. För en turné. Då är han över 80 år gammal.

Jag talar om Chuck Berry. Mannen som skrev klassiska rocklåtar och då och då färdas i en himmelsblå Cadillac Fleetwood.

Egentligen heter han Charles Edward Anderson Berry. Och föddes i St Louis den 18 oktober 1926 klockan 6.59 på morgonen. Han fyller således 81 år i höst.

Svart var svart, och vitt var vitt när Berry slog igenom. Det fanns svarta topplistor och vita topplistor. Den amerikanska Södern brann.

Som ung man blev Chuck snart förgiftad av guran. Han pillrade på strängarna och sjöng Nat King Cole och Muddy Water på gårdsfester när han inte fick stryk av farsan eller lyssnade på gospel i Baptistkyrkan. Han fick ett råd av sin farsa: håll dig borta från vita kvinnor.

Det gjorde han inte. Och hamnade i statsfängelset i Springfield. Det var där han skrev låtar som No Particular Place To Go och Promised Land. Det var lätt att hamna i fängelse om man hade fel hudfärg och var på fel plats vid fel tillfälle.

En gång skulle Chucken göra en konsert i Knoxville, ensam tillsammans med ett lokalt band. Han hade fått en hit med Maybellene. Han flög ner, landade, hyrde en bil hos Hertz och körde ner till gigget. Han parkerade på baksidan av lokalen och knackade på dörren till sceningången. Dörren öppnades och en stor luns frågade vad han ville.

”Jag ska spela här i kväll”, sa Chucken. ”Jag kommer i god tid så jag kan repa med bandet”.

Lunsen började garva och berättade att Chuck Berry – ”killen med Maybellene” – skulle spela och att det var utsålt.

”Det är jag som är Chuck Berry”, sa Chucken och tog fram kontraktet för kvällens spelning.

Lunsen tittade på pappret, sedan på Chucken. Och slog igen dörren.

Femton minuter senare öppnades dörren igen. Nu stod där fyra män och tre kvinnor och stirrade på Chucken som borde vara vit. Den som såg ut att vara chef sa:

”Vi hade ingen aning om att Maybellene var inspelad av en neger. Vi kan inte tillåta att en nigger uppträder. Det strider mot den lokala ordningsstadgan.” Så Chucken fick åka hela vägen hem igen.

Elvis Presley hävdade under slutet av sin karriär att det inte gjordes några bra rocklåtar längre. Så när han, efter att Las Vegas lagt snaran kring hans hals, letade efter en gammal hederlig rocklåt så hittade han Promised Land. Vistelsen i Stax Studio i Memphis blev, tack vare låten, dräglig de här trista decemberdagarna 1973 när livet i stort var ett helvete.

Men inspelningen började dåligt. Presley trodde att man utsatts för invasion i form av fyra nya tekniker från New York. När han lyssnade på de första tagningarna gnällde han: ”Det låter som en typisk New York-mix”.

Det visade sig att en högtalare inte var inkopplad. Presley gillade aldrig New York. Tyckte där fanns för mycket fisförnäma kulturknuttar med ena benet hos psykiatern och det andra i pillerburken.

Chucken själv satt i förhör när Presley spelade in hans låt. En en- och en halvmeterhög skattmas anklagade honom för skattefiffel. Så småningom fick ha krypa in. Han började bli van, det var tredje vändan.

We had motor trouble,
that turn into a struggle,
halfway across Alabam'
and that hound broke down
and left us all stranded in
downtown Birmingham.

Texten kunde ha handlat om Presley själv. Han hade problem med pumpen, bröt titt som tätt samman och kände sig strandad. Då är det aldrig fel med en Berry. Det gällde då. Det gäller än.

Delar av texten är hämtat från min roman Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac - men det är alldeles sant i alla fall. Appropå den aktuella politiska debatten, om främlingsfientliga partier, så löd en recension av boken så här: "Språket är ironisk och full av empatisk kärlek till den svarta musikens betydelse. Med det kan man säga till nynazister, fascister och andra rasister, fuck you!" En del recensioner gillar man bättre än andra...

Rock´n´roll t/r Kinshasa - Memphis

Kongofloden flyter stilla, vacker, skitig, himmelsk och jävlig mellan Brazzaville och Kinshasa. Den här floden födde den afrikanska musik som kokade av kolonialväldets förtryck och slavskeppens stinkande ångest. Men också av spirande hopp och frustande längtan.

Här, i den skitiga Kongofloden, växte rytmen som bar hoppet, sorgen, förtvivlan och längtan långt över havet till Mississippis stränder, där den förädlades till blues och gospel bland slavarna på bomullsfälten.

Av detta föddes klassisk rock´n´roll, det största steget togs när Presley gjorde cover på svart musik. Han älskade musiken som pumpade på Beale Street i Memphis. Mr Blues sjöng That´s All right, Willie Mae Thornton slungade ut Hound Dog, Clyde McPhatters stönade fram Money Honey och Lloyd Price hittade hem med Lawdy Miss Clawdy. Han gjorde cover på dem alla.

Det var djungelmusik, det var så den kallades i Södern på 50-talet. Och Presley lade till och drog ifrån. Och förde in den i de vita glinas vardag, globaliseringen växte fram.

Sen studsade musiken tillbaka, via latinoland, och blandades åter med Kongoflodens hopp och förtvivlan till kongopop, soukous, kwasa-kwasa med texter om allt från Gud och kärlek till svek och kneg. Det handlar om musik som inte bryr sig om etniska skillnader. Här i Kinshasas fattigaste kvarter sjuder det av rytmer. Livets rytm, dödens rytm. Kärlekens rytm, hatets rytm.

Här, vid Kongofloden, tillverkar man fortfarande gitarrer av bråte, lastpallar och plåtbitar. Stämskruvarna gör man av armeringsjärn och strängarna av koppartråd från övergivna kylskåpsaggregat. På dom här gurorna lirar gatuglin som sett mer av livet än de flesta riksdagsmän, aktiemäklare och styrelseproffs.

Plötsligt hör jag Presley sjunga Lawdy Miss Clawdy, och det är lika bedövande vackert nu som då.