Jag är uppfödd som djurgårdare. Följde med farsan på derbyn mot AIK. En gång satt någon bakom oss och svor, skrek och bar sig allmänt illa åt. Det var min lärare i religionshistoria. I katedern var han mild, from som ett lamm. Här satt han och bar sig åt som ett svin (ja, inget riktigt svin, för de bär sig ofta mycket bra åt, men som ett mänskligt svin). Han såg generad ut när han såg att det var jag som satt framför. Ibland undrar jag om det var därför jag fick högsta betyg i just det ämnet. Eller om det verkligen var för att jag tyckte det var det mest spännande ämnet som fanns - läste hur mycket sidolitteratur som helst. Förundrad över att tillhöra den minoritet i världen som inte, trots ihärdiga försök, kan tro på någon Gud, men väl på att det finns sådant som är heligt. Liv till exempel. Vilket ju är något som tas i våldsam takt, på order från Gud, i Första Testamentet - ett skäl så gott som något att känna att också kristendomens Gud är något ganska förskräckligt. Tillbaka till fotbollen...Svensk fotboll är inget vidare. Att Djurgården är med och slåss om guldet tycker jag givetvis är gott. Men konstigt. Att vara bäst i Allsvenska betyder inte så mycket rent kvalitetsmässigt. Dessutom är det trist att klubbarna är som vilka bolag som helt. När AIK sålde sin stora stjärna - som till och med jag som djurgårdare kunde uppskatta och applådera - just när de kände doften av medalj av hög valör säger allt om det absurda i elitidrott. Och om spelarnas känsla för klubbarna. Den är noll. Det är ungefär som att byta från kassan hos en Shellmack till kassan i en Statoilmack.
Det är därför jag tidigare skrivit på denna blogg att Djurgården bör ta vara på Patrick Amoah, en spelare som vuxit upp i Djurgården och som för länge sedan borde fått mer speltid. Hans kontrakt går ut i år.
Jag har varit ordförande i ett elitlag i volleyboll. Strategin i detta lag är given: bygg på egna spelare, ge ungdom en rimlig chans att ta plats i laget. Även om det kortsiktigt blir aningen sämre spel än med inköpta spelare från när och fjärran. Även i svensk volleyboll köps det nämligen spelare - allt från australien, via gamla öststater till Canada. Vetskapen att man som ung spelare har chansen att slå sig in i elitlaget gör att man satsar mer, tränar bättre och kanske till och med begriper att man skall vara ett föredöme även utanför planen för dem som är ännu yngre. För bär man sig illa åt där har man ingenting på plan att göra.
I fotbollsallsvenskan gäller en regel som säger att minst sju spelare i 16-mannatruppen ska ha spelat i Sverige i tre år i åldern 15-23 år. För Djurgårdens del innebär detta att några av de inköpta, utländska spelarna, inte ens får plats på bänken. När man spelade senaste matchen - mot Gävle förra söndagen - så var det åtta utländska spelare i startelvan! Bara Jones Kusi Asare (bilden), Markus Johannesson och Johan Arneng var svenskar. På bänken satt den ende genuine djurgårdaren: Patrick Amoha. Han kom in när det var några minuter kvar.
Jag fattar inte varför jag bryr mig. Varför hjärtat slår fortare när Djurgården spelar. Det är ju bara ett varumärke, vilket som helst. Men det är väl det ofattbara, det smått absurda och lagom inkonsekventa som gör att man är människa. Åtminstone kan det kanske förklara varför man varit politiker...
