
Ibland vill man sjunka genom jorden. Därför att det man ser är så pinsamt. Den så kallade dokumentär som Erik Fichtelius och Göran Persson åstadkommit är just så pinsam. Det som sägs och visas i den så kallade dokumentären är snaskigt, pösigt och taktlöst.
Varje uns av den statsman Persson vill vara - och ibland också varit - rinner av. Han reduceras till en pinsamhet. Kanske förstärks detta av klippning, redigering och Fichtelius behov av att distansera sig från den kritik som gått ut på att han varit Perssons förbundne lakej. Jag vet inte. Men jag vet att jag är glad över att mitt gamla parti inte, trots ihärdigt tjatande, lyckats bilda regering med den mannen. Det man älskar vill man inte skall smutsas ner. Kanske stärker programmet också Mona Sahlin - för var och en av oss vet att hon aldrig skulle bete sig på det sättet som Persson nu lyckats göra. Vad är Toblerone och parkeringsböter jämfört med sladder, baktaleri och pinsamt självförhärligande? Nej, Persson, you ain´t nothing but a hound dog...
Den bästa recension av politikens eget snaskiga Big Brother har nog
Kulturnytt i P1 gjort. Jag beklagar att den gode fotografen Paolo Rodriguez sammankopplas med denna så kallade dokumentär.