Kära Expressen och SVT: jag hade avgått som språkrör när Schyman skall ha sagt det hon påstås ha sagt...

Expressen frågade mig om jag hört Schyman säga det hon påstås ha sagt under något partiledarmöte. Nej, det hade jag aldrig hört. Man kan ju utgå från att Expressen frågar om möten som man varit med på. Under den aktuella tiden var jag inte ens språkrör.

SVT är också lite märkliga, trots att jag påpekat för dem att jag inte var språkrör vid den aktuella tiden har man lagt in på sin hemsida att jag inte hört Schyman säga något...

Hur f-n skulle jag kunna höra vad som sas på ett möte där jag inte var närvarande - och inte ens var språkrör med uppgift att gå på partiledarmöten, vilket man möjligen kan tycka att Fichtelius och SVT borde ha klart för sig... För övrigt skrev jag om detta tidigare.

Har du någon fri vilja, lille vän?

Hur är det egentligen med människans fria vilja? Har vi någon? Eller avgörs allt av elektriska impulser i hjärnan utan vår kontroll?

Knäppt? Naturvetenskaplig nojja? Det är möjligt, men resonemanget är ändå fascinerande.

I hjärnforskningslaboratorierna kan man nämligen följa hur vår känsla av frihet skapas... På dataröntgenbilderna kan man se hur ”potentialen för att handla på ett visst sätt byggs upp i hjärnan redan innan personen bestämmer sig för att göra saken i fråga”.

Är den naturvetenskapliga synen på världen över huvud taget förenlig med idén att människor har en fri vilja? Kanske är det så att den fria viljan bara är en evolutionär bluff – en bluff som måste finnas för att vi skall orka överleva… Vansinnigt spännande. Eller kanske snarare vansinnigt och spännande.

Om detta kan man läsa i John Searles spännande lilla skrift Freedom and Neurobiology, som presenterats på ett av Sveriges bästa allmänbildningscentra, nämligen Under Strecket i SvD.

Och tänk om det var så det gick till när Göran Persson bestämde sig för att tacka ja till Erik Fichtelius ...? Han kanske inte hade någon fri vilja att tacka nej...? Det kan ju förklara ett och annat...:-)

Vad är Toblerone mot sladder och förtal?

Ibland vill man sjunka genom jorden. Därför att det man ser är så pinsamt. Den så kallade dokumentär som Erik Fichtelius och Göran Persson åstadkommit är just så pinsam. Det som sägs och visas i den så kallade dokumentären är snaskigt, pösigt och taktlöst.

Varje uns av den statsman Persson vill vara - och ibland också varit - rinner av. Han reduceras till en pinsamhet. Kanske förstärks detta av klippning, redigering och Fichtelius behov av att distansera sig från den kritik som gått ut på att han varit Perssons förbundne lakej. Jag vet inte. Men jag vet att jag är glad över att mitt gamla parti inte, trots ihärdigt tjatande, lyckats bilda regering med den mannen. Det man älskar vill man inte skall smutsas ner. Kanske stärker programmet också Mona Sahlin - för var och en av oss vet att hon aldrig skulle bete sig på det sättet som Persson nu lyckats göra. Vad är Toblerone och parkeringsböter jämfört med sladder, baktaleri och pinsamt självförhärligande? Nej, Persson, you ain´t nothing but a hound dog...

Den bästa recension av politikens eget snaskiga Big Brother har nog Kulturnytt i P1 gjort. Jag beklagar att den gode fotografen Paolo Rodriguez sammankopplas med denna så kallade dokumentär.

Lucinda Williams nya får fyra koftor - för rösten.

Lucinda Williams är en röst mer än en sångerska. En röst det kan göra ont att lyssna på. En röst kan ge ro. En sådan röst har LW. En raspig, sprucken bluesig röst som hon använder i gränslandet mellan blues, country, rock och traditionell amerikansk folkmusik.

Jag gillar röster, stora röster, personliga röster, röster som kryper in under skinnet. Elvis hade en sådan, Jussi Björling hade en sådan, Ray Charles hade en sådan… Och Lucinda Williams har en sådan.

Hennes senaste platta (West) skiljer sig en del från tidigare. Här dyker en jazzgitarrist upp (Bill Frisell). Och violinisten Jenny Scheiman. Nya brytningar och klanger uppstår bakom den där rösten.

Elegant, rått och äkta. Personliga texter, men ändå inte påträngande privata, trots att flera av dem handlar om egen upplevd sorg och saknad. Skönt att lyssna på efter att ha tittat på Ordförande Persson.

Det blir fyra koftor med slag, av fem möjliga.

Ordförande Persson - bara små människor har behov av att krympa andra...

Jag tillhör inte Göran Perssons favoriter. Han tillhör inte mina heller. Det är bra så.

När jag såg, den ganska trista dokumentären, så kom jag att tänka på ett valspråk som en av mina gamla språkrörskollegor, Lotta Nilsson Hedström, har : "Bara små människor har behov av att krympa andra...".

För övrigt var det inte så, som Aftonbladets Lena Melin hävdat att Göran Persson sagt vid en av deras återkommande luncher, att samarbetet mellan s och mp sattes igång genom att Persson bjudit in mig till bastun med en öl. Vi träffades i köket på Sagerska Palatset, tog en macka och en öl, samt diskuterade samarbetets former. Kök. Inte bastu.

Vad gäller Schymanuttalande om karlar så har jag aldrig hört något sådant, men jag slutade å andra sidan som språkrör på våren 2000.

Carl Bildt kollar outsoursing av svensk militär

Carl Bildt har besökt den brittiska militära kommandocentralen i Northwood en bit utanför London.

Varför?

Jo, när den nordiska snabbinsatsstyrkan i fortsättningen kommer att sättas in i någonstans i världen så kommer den operativa ledningen att ske via den centralen. Det är det som kallas outsoursing...

Det är viktigt att "på ort och ställa lära känna förhållandena", skriver Carl Bildt på sin utomordentliga blogg. Förhållanden som den tidigare rödgröna majoriteten bäddat så vackert för. Det blir svårt att hålla isär, åtminstone för människor som får en bomb i skallen eller en gevärskula genom levern, vad som är brittiska militära insatser, NATO-insatser och svenska insatser via den nordiska snabbinsatsstyrkan i EU-regi. Allt finns bakom samma mask.

Men det är kanske det som är meningen... Man liksom växer ihop. I kampen mot terrorismen. Det finns de som gillar det. De som vill att vi stilla och fint, och utan debatt, skall assimileras i den goda värmen från högkvarterens Högkvarter.

Sedan finns det de som utnyttjas som nyttiga... ja, ni vet vad... i det spelet, trots vanligtvis god analytisk förmåga. Vi hittar dem i delar av den gröna rörelsen och delar av fredsrörelsen. Märkligt.

Hur ska Mona Sahlin hantera miljöpartiet?

Ett problem för den tidigare rödgröna majoriteten är att många traditionella socialdemokratiska väljare avskyr miljöpartiet. Och få hade mp som andra bästa parti. Man tyckte faktiskt betydligt bättre om borgerliga partier, visade SCB:s undersökningar.

Ett antal konservativa socialdemokrater valde förmodligen bort miljöpartiet genom att rösta på något borgerligt parti, det blev åtminstone för mycket med både Perssons stil och grön politik. Att ha miljöpartister i regeringen skulle ju kunna leda till bevarat skydd för vargar, höjd bensinskatt, grön skatteväxling, höjt bistånd, avvecklad kärnkraft och generös flyktingpolitik. Då står man t o m närmare Sverigedemokraterna.

Den rödgröna majoriteten hade förmodligen gått bättre om inte miljöpartiet tjatat ända in i målgång om regeringssamverkan. Man borde istället ha gjort upp regeringsfrågan efter valet, inte för att man älskade varandra utan för att man behövde varandra för att hålla Alliansen borta.

Till och med SCB:s undersökning efter valet (!) visar att mp har mindre stöd än de borgerliga partierna hos sosseväljare.

Detta är ett av Mona Sahlins alla dilemman. För att inte tala om Vanja Lundy-Wedin, vars LO vill öppna upp för mer kärnkraft och Margot Wallström som har mycket svårt för miljöpartiets EU-kritiska hållning.

Mitt under s- kongressen läste jag ett nyhetsbrev...

... och jag blev så förunderligt glad över att någon politiker - även om det råkar vara en ung sådan - struntar i konventionerna, skriver från hjärtat och eldar under sin vrede.

Minne från politiken (1): När avgående Persson sken upp...

Under några år var jag ledamot av riksdagens EU-nämnd. Hit kom statsråd för att dra sina EU-ärenden.

Spänningen ökade när statsminister Persson kom för att dra ärenden inför möten med toppgarnityret i EU. Några av sossarna i nämnden var lite fnissiga i väntan på sin ledare… Man visste ju aldrig vilket humör han var på – go och glad eller trött och butter.

En gång – det var en vacker försommardag - såg ha väldigt dyster ut. Hans tankar tycktes långt borta. Kanske drömde han om att få åka till Harpsund till helgen. Få vandra i skogen.

En av hans ministrar talade och själv satt han och plitade med en penna, kliade sig i örat med pennskaftet och gav då och då ifrån sig en tung suck.

Men så plötsligt hör vi vaktparaden gå förbi nere på gatan, spelandes en marsch av något slag. Persson vaknar till liv, reser sig upp och går fram till fönstret och rör huvudet i takt med musiken.

Så småningom rör sig axlarna också, och rätt som det är gungar hela kroppshyddan med. Ministern fortsätter att prata men ingen i nämnden ser eller hör.

Vi stirrar alla på det som händer vid fönstret, ministern är högröd i ansiktet, har tappat tråden, känner sig nonchalerad, tystnar för några sekunder och Persson ler förnöjt över hela ansiktet sådär som bara han kan. Det var surrealistiskt.

Jag tyckte ganska synd om minister som nonchalerats så grovt under föreställningen. Men kände viss förnöjsamhet med Perssons illa dolda ointresse för EU. Och nog har en statsminister också rätt att glädjas åt det lilla, även om det råkar vara något så tvivelaktigt som marschmusik…

Nu slipper du längta till vischan, Göran. Ta vara på friheten, som s-kongressen ger dig idag! Jag var ingen av dina stora fans, men du ska ha ett varm tack för ditt äkta miljöengagemang. Och för att du legitimerade miljöpartiet - det hade ingen av dina företrädare vågat!

Mona Sahlin och Veronica Palm ger mig hög puls

Jag sitter på motionscykeln. Morgonsolen lyser in genom fönstren och nere i dalen håller isen på att gå upp.

Pulsen ligger stadigt på 128 slag i minuten. Framför mig står en teve på. Det är morgonsoffa i SVT.

Jag ser och hör Veronica Palm, utmanare till ordförande i sossarnas kvinnoförbund. Och plötsligt springer pulsen upp till drygt 135.

Nu ska ni inte missförstå. Det är hennes ord som får pulsen att slå i stackato. Hon pratar om dagens opinionssladder från DN som meddelar att bara drygt hälften av sosseväljarna känner förtroende för Mona Sahlin. Skälet anses vara alla affärer, ni vet alla kreditkorts- och parkeringsproblem.

Veronica tycker att det är orättvist, för det var ju "bara småsaker" jämfört med andra. Och det kan jag hålla med om, dessutom har Sahlin bett om förlåtelse. Problemet är ett annat.

Efter det att det blivit offentligt att hon 32 gånger hamnat hos kronofogdemyndigheten för obetalda parkeringsböter på drygt 34000 kronor sa hon:

”Det här handlar inte om statens pengar, det handlar inte om hur jag har skött statens kort, det handlar inte om hur jag som minister har fattat beslut, utan det handlar om att jag parkerat fel, fått böter och betalar dessa böter med egna beskattade medel, ibland för sent.”

Jag fick spader när jag hörde det första gången. Och nu skenade pulsen. Mona Sahlin uttalade sig som vilken knös som helst. Hon anser sig ha rätt att bryta mot regler bara hon pröjsar för det. Så som överklassen alltid sett på saker och ting.

I övrigt tror jag Veronica Palm skulle bli en bra ordförande i kvinnoförbundet. Hon ställde nämligen inte upp när Nalin Pekgul övergav kravet på sänkt arbetstid. Respekt!

Sahlin, ge EU chansen!

I dagarna filar Mona Sahlin på sitt installationstal. Ska hon våga utmana Göran Persson på en av hans heligaste och dummaste principer? Den princip som säger att EU inte skall kunna ta majoritetsbeslut när det gäller lägsta nivå på skatter.

Mona Sahlin, ge EU chansen! Det är orimligt att enstaka EU-länder skall kunna obstruera ett beslut om ett lägsta golv för en gemensam koldioxidskatt.

Sossarnas, och för den skull även moderaternas, nej till en rationell och miljöbra hantering av denna fråga är oförlåtlig. Än mer märkligt vore det om moderaterna överger sin position före socialdemokraterna. Även om det inte skulle förvåna mig.

Därför: Mona Sahlin! Ge s-kongressen under helgen ett klart och tydligt budskap. Snälla! Klarar du sluta röka så klarar du också att utmana Göran!

Vindkraft ger vinst till kommuner

Jaha, det var väl ungefär det jag trodde. Smarta kommuner kan göra vinst på vindkraft. När en kommun producerar för eget behov slipper man ju betala energiskatt och moms på elen.

Ska man tro kritikerna av vindkraft så medför fler sådana att vi också skaffar ett gott skydd mot fågelinfluensa. Fåglarna lär ju, enligt kärnkraftens mest strålande vänner, halshuggas i tusental i de snurrande giljotinerna

I Robertsfors har det kommunala bostadsstifelsen köpt in sig i vindkraftverk. Fem miljoner har man investerat. Nu tjänar man 25 öre per kilowatttimme. De närmaste 20 åren räknar man med att göra en förtjänst på 7,5 miljoner. Det läser jag i Miljömagasinet.

Totalt gör kommuer och landsting av med mer än 5 terrawattimmar - en vinst på dryga miljarden är således möjlig...

Vad väntar kommunerna på? Att försvarsmakten skall sluta obstruera vindkraftbyggen med motivet att radarspaningen försämras...?

Vad väntar Vingåker på...? Jag har placerat min blogg i Vingåker på bloggkartan.se

Får man döda Boxer-Robert?

Hej Robert! Jag försökte få tag på dig på telefon igår. Hade fått en faktura på en summa som var fel, och påminnelseavgift för att jag inte betalat fel summa. Hade inte betalt alls för jag har försökt få tag på dig via mejl till Kundkontakt. Men du svarade aldrig. Så nu satt jag i telefonkö för att få äran att prata med dig - jag var nr 38 i kön. Fan ta dig, Robert!

Jag får då och då brev av dig. Jag vet inte riktigt vem du är, även om jag sett dig på teve ibland. Men en sak är säker, jag är jäkligt trött på dina brev.

Vet du om en sak? Jag är drygt 55 bast och tämligen normalbegåvad. Likt förbaskat skriver du brev till mig som om jag befann mig någonstans i den nedre puberteten eller vore inlagd någonstans på grund av bristande förståndsgåvor. Respekt, Robert, respekt!

I ett av dina senaste brev berättar du att du gillar stora, pampiga fester med mycket glitter och glamour, sådana som visas på teve. Jo, jag förstår att du inte blir inbjuden på de där festerna, men att du gillar att glo på dem i teveburken struntar jag i. Och du, Robert, nu hotade du med att börja skicka mejl till mig också. Du skrev: "En gång i månaden kommer det att pingla till i din mailbox och du har då ett rykande färskt digitalt nummer av mitt brev att roa dig med."

Robert! Tror du att någon enda vuxen, normalt funtad man eller kvinna, tycker att det är att roa sig när det "plingar till i deras mailbox"? Tilltalet är aningen löjligt, Robert. Så där hysteriskt hurtigt som bara programledare som gått över töntgränsen kan tilltala oss.

Jag är en fridens man, Robert, på gränsen till pacifist. Men det skulle inte störa mig att ta kål på en idiot som är gjord av ettor och nollor - säkert mest nollor. Så om du ser mig på stan, håll dig undan.

Hur det gick med fakturan.?Ja, vad tror du Robert? Jag orkar inte hålla på, jag betalar, och någon av dina hantlangare lovade att jag skulle få nedsatt pris nästa år. Men nästa år kanske inte du lever, Robert.

Att kacka i eget bo...

Mot en enig Allians står en splittrad vänsterkartell där de misstror varandra... sa Fredrik Reinfeldt före valet. Och minsann förekom det inte att gröna företrädare - inte minst jag när det begav sig - klappade till Persson på DN-Debatt trots samarbetet med sossarna... Vi kackade i eget bo, så att säga. Vilket man gillar på DN-Debatt - det är det säkraste sättet att komma in där. Så skulle aldrig Alliansen göra minsann. Men det dröjde bara till fp fick en slokande opinion så tar den socialliberale partisekreteraren Erik Ullenhag till kackmetoden. Och säger det som måste sägas om det nya centerpartiet under Maud Olofsson ledning. Att kacka är ibland en etisk och moralisk nödvändighet. Heja Erik!

Rasism i klimatdebatten - låt kineserna stå i farstun så vi kan dansa i salongerna.

Fredrik Reinfeldt hävdar gång på gång att det inte betyder just någonting om vi minskar utsläppen av koldioxid. För kineserna, indierna och brassarna släpper ju ut så mycket.

Sanningen är den att kineserna släpper ut ca 2 ton koldioxid per person och år (inklusive de förhatliga kolkraftverken och produktion av alla de prylar vi européer efterfrågar). I Indien är utsläppen 0,9 ton/person. Och i Brasilien ca 1,5 ton/person

Vi svenskar då? Jo, släpper ut 6 ton per person och år! Tre gånger så mycket som varje kines. I EU släpper vi ut 9 ton per person - och har nu lovat att sänka till drygt 7 ton... Tre gånger så mycket som varje kines släpper ut...

Och ändå har Reinfeldt - uppbackad av programledare, krönikörer och ledarskribenter - mage att peka finger åt dem! Sanningen är den, att en enda flygresa till Thailand producerar mer koldioxid än vad en genomsnittskines producerar på ett helt år.

Johan Norberg, nyliberal guru, hävdar att det spelar ingen roll vad vi gör i Sverige - kineserna är så många fler... Snacka om rasism! Vi tar oss rätten att släppa ut mer än dem som vi kräver skall skärpa till sig. Vi är värda så mycket mer. Vi är vita och fina i skinnet minsann, vi är västerlänningar. Varför skall dom där - gulingar och svartskallar - behöva samma standard som oss? Nej, dom skall stå i farstun, så vi kan fortsätta dansa i salongerna. Det är budskpet från det politiska etablissemanget i Sverige.

Miljöpartiets gröna färg liknar alltmer militärens...

Med viss förvåning har jag tagit del av Miljöpartiets linje när det gäller militära satsningar. I riksdagsdebatten om svensk trupp utomlands kunde vi för första gången höra följande glada tillrop från riksdagens talarstol: "Miljöpartiet välkomnar att vi utökar trupper utomlands!" Någon reaktion från de gröna efter Gustav Fridolins avslöjande i Kalla Fakta har vi inte heller hört. Förvånande!

Det parti som borde stå för civila interntionella insatser har steg för steg låtit den gröna färgen bli ett med militärens väpnande insatsstyrkor - det rödgröna samarbetet symboliseras av blodfläckar på gröna kläder...

Fortfarande lägger skattebetalarna i Sverige ner drygt 40 miljarder kronor på det militära försvaret. Till noll i nytta. En given grön linje vore att avveckla det militära försvaret och använda 20 miljarder till att bygga upp internationella sjukvårdsteam, som kan sättas in för att hjäpa till i flyktingläger, vid klimatkatstrofer och på andra ställen där männsikor lider. De övriga 20 miljarderna skulle kunna användas till skola och rättsystem. Då, och först då, skaffar vi ett starkt försvar för det demokratiska samhället. Det, och inget annat, vore grön politik! Finns det ingen kvar i miljöpartiet som vågar stå för detta?






Krig är fred, granatgevär är civila, USA styr inte FN-strykorna i Afghanistan. Ångström bland övriga partister som inget vill se?

Moderater - återvinnarna....?

Moderaterna har tagit steget att bli återvinnare - av gamla förslag från miljöpartiet!

- I dag har vi en fordonsskatt som är riktad mot bilen. Den bör kunna växlas mot en skatt på utsläppen, på det som inte är bra för miljön, sa Reinfeldt på lördagen enligt bland annat DN. Det betyder höjd skatt på bensin, eller hur? Mp fick aldrig Persson dithän, trots hans gröna visioner.

Redan på 80-talet föreslog de gröna att fordonsskatten skall bakas in i bensinpriset. Moddarna spydde då sin galla över förslaget...

Igår föreläste jag för SSU på en klimatkonferens i Luleå. Jag varnade dem för att sossarna riskerar bli överkörda av moderaterna i miljöfrågor, om de inte ser upp. Reinfeldt kan mycket väl ta till sig gröna förslag i snabbare takt än sossarna någonsin gjort, han har gjort det till något ädelt att ändra uppfattning...

Men, sanning att säga, jag blev överraskad när jag kom hem och hörde att man redan nu tagit upp ett gammalt grönt favoritförslag. Den gröna grundidén är att det är den miljöpåverkande driften som skall kosta - inte innehavet i sig. För övrigt har man ju redan tagit till sig de grönas gamla förslag om att vårdkostnder efter en bilolycka skall betalas av trafikförsäkringen...

Är det månde så att Reinfeldt redan nu inser att regeringsbildningen 2010 kan avgöras av en grön vågmästare? Och visst är det väl så att sossarna utan Persson glider bort från det gröna - de släppte till och med den gröna skatteväxlingen så fort de fick göra en budget utan gröna piskor! Inom två år kommer Alliansen att suga tag i det också! Nu när till och med en nyliberal som Johan Norberg talat lyriskt om rejäl koldioxidskatt så kan vi vara säkra på att Reinfeldt och hans nyliberala centerpartister hakar på!Jag har placerat min blogg i
Vingåker på bloggkartan.se

Essä: Elin vände bladen!

Essä i tre delar
Elin Wägner – den modiga föregångaren.

När jag i slutet av 70-talet ramlade över en bok som heter Väckarklocka, skriven av Elin Wägner nästan fyrtio år tidigare, förändrades min världsbild. Bokens formuleringar knackade, nej bultade, på både hjärna och hjärta för att komma in. De släpptes inte in frivilligt. Inte alls. De bröt sig in! I själva verket var det upptäckten av Elin Wägner bok som var startpunkten på det som skulle leda mig fram till elva år som språkrör för miljöpartiet.

Få, om ens någon, har formulerat det gröna budskapet skapare än Elin Wägner. Få, om ens någon, har utmanat sin samtid så modigt och välformulerat. Få, om ens någon, har vävt samman ekologi, pacifism och feminism i det som idag kan beskrivas som djupgröna värderingar

I tre artiklar skall jag försöka ge en bild av Elin Wägners böcker och värderingar – hennes systemkritiska syn på jämställdhet mellan män och kvinnor, fred och miljö. Hon var långt före sin tid och än idag är hennes budskap sannerligen radikalt!

När Elin Wägner invaldes till stol nr 15 i Svenska Akademin så var hon drygt 60 år. Det var en senkommen bekräftelse på närmare 40 års engagerat skrivande. Året var 1944. Hon hade engagerat sig i krigets vanvett och redan 1938 tagit starkt avstånd både från nazism och från kommunism. November 1938 skrev hon:

”De vet inget om följderna av att kränka den mänskliga värdigheten genom att behandla individerna som nollor, vilka får sitt värde först genom ledarsiffran, de förstår inte att det mänskliga väsendet protesterar mot att slitas från sambandet med naturen, liksom grödan och boskapen protesterar mot att industrialiseras för produktion och profit.”

Bättre kan det inte sägas. Och det sades för nästan 70 år sedan. Men det var naturligtvis inte Elin Wägners heta engagemang för kvinnors rättigheter, hennes starka plädering mot militarismen eller hennes starka övertygelse om att människan inte har rätt att våldföra sig på naturen om öppnade dörren till Akademin.

Nej, allt detta var nog snarare något som tvärtom besvärade en och annan i Svenska Akademin… Dessutom var hon ju kvinna, vilket i sig var en provokation. Att hon kunde skriva var höjt över allt tvivel, hon hade redan gett ut närmare 30 romaner, varit en utmanade skribent i tidningar som Idun och Dagens Nyheter. Hon behärskade allt från fjäderlätt ironi, humoristiska vändningar och brinnande pamfletter till sofistikerad, intellektuellt disciplinerad, analys. Det som emellertid var det avgörande för Akademin var att hon skrivit en biografi över Selma Lagerlöf. Lagerlöf var ju den första kvinnan i Akademin - att skriva en biografi över denna kvinna var att betrakta som en bekräftelse på att Akademin, i all sin manliga vishet, gjort rätt som släppt in Lagerlöf i den illustra församlingen.

Som akademiledamot var Elin delaktig i jakten på värdiga Nobelpristagare inom litteratur. Men självfallet tog hon också del av resonemang kring andra pristagare. Jag kan tänka mig att hon rös i samband med utdelningen av Nobelpriset i medicin 1948… Nobelpriset hade just delats ut och den traditionella Nobelmiddagen pågår. Plötsligt tystnar de välklädda männen och de elegant klädda damerna. Akademiledamot Gustav Hellström får ordet och påbörjar sitt hyllningstal till pristagaren Paul Müller: ”Doktor Müller! För en lekman framstår ni som en mänsklighetens välgörare av sådan dignitet att ni behöver ett helgons ödmjukhet för att undvika att drabbas av den värsta av alla andliga sjukdomar – övermod!”.

Dr Paul Müller hade just tagit emot priset för upptäckten av diklordifenyltrikloretan – eller DDT. Vid den högtidliga prisutdelningen hade DDT beskrivits som ”ett undermedel, en välgörare, en räddare i nöden… Och praktiskt taget ofarligt för människan…”. Detta välsignade undermedel hade under några år redan spridits inom jordbruket. Kemikalierna hade kommit, det onda skulle utrotas och överflödets lycka skulle sprida sig med kemikalieduscharna.

Elin Wägner hade, bland annat i Väckarklocka, formulerat en världsbild som var en helt annan:

”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.
Det finns inga skadedjur.
Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.”

Det var ord och inga visor! Elin Wägners världsbild präglades av att allt hänger ihop, att själva livet är Gud. Människan är en art bland andra arter, vi tillhör alla den stora familjen. Allt hänger ihop och hon uppmanade kvinnor och män att värna miljö och förutsättningar för liv. Hennes oro för vad man gjorde med jorden kom ur ett djupt engagemang som har likheter med många ursprungsbefolkningars syn på livets väv. Hon skrev:

"Även en analfabet kan vara vis nog att förstå att växterna och djuren äro jordens barn som vi och att det är till gagn för människan att leva i samförstånd med dem. (-) Vi måste förvärva eller återförvärva en så djup insikt att vi kunna samarbeta med naturen istället för att motarbeta den. (-) Människan har tillerkänt sig själva oinskränkt äganderätt över allt det som med de kosmiska krafternas hjälp lever, växer och rör sig på jordens yta. Likaså över de vilande krafter som gömmer sig i hennes innandömen, det må vara vatten eller stenkol, olja eller mineraler. Det är följdriktigt att jorden nu utplundras och sönderslits under deras strider om dem. (-) Vi här i Sverige äro icke helt okunniga om vilka svårigheter andra länder ha att dras med på grund av jordens revolt, men vi har ytterst svårt att känna igen symtomen på samma revolt när de uppträder hos oss själva."

Denna ”civilisationskritik” formuleras när andra världskriget avslutas och drömmarna om evig ekonomisk och materiell tillväxt präglar efterkrigstiden på ett naivt sätt. Tron var stark på att man skulle behärska naturen, ta strid mot naturlagarna och slå sönder de sammanhang man inte förstod meningen med. Kemikalierna skulle utrota skadeinsekter en gång för alla och förnya jordbruket, industrierna skulle växa med tillgång till billiga fossila bränslen, transporterna skulle öka vår frihet med hjälp av exploatering av naturresurser, några ekologiska hinder existerade inte och människans mål var entydigt: lägga jorden under sig. Mitt i detta rus av naivitet varnar Elin Wägner för människans kortsiktiga perspektiv och begär att få ”härska över alla de andra i den långa syskonkedjan”.

Det är spännande att jämföra Elin Wägners värderingsgrund med t ex Raquel Carsons, vars bok Tyst Vår kom ut närmare 40 år efter Väckarklocka. Elin Wägners värderingsgrund är den ekosofiska, hon beskriver världen och sambanden i livets väv på ett nästan andligt sätt. Carson har ett mer ytligt perspektiv. Hon beskriver effekterna av DDT och hävdar att ämnet vandrar i näringskedjorna, hur skogen tystnar när så småningom fåglarna dör.

Carsons bok möttes med ilska från forskarsamhället. Hon hånades, inte minst i medierna, för att hon var biolog och kvinna – inte kemist och man. Hennes hysteriska kärringprat hotade utvecklingen. Wägners kritik hade snarare mötts med tystnad. Om de ändå valde att kommentera förstod de inte vad hon ville ha sagt– eller ville inte förstå eftersom frestelsen att söka lättköpt lycka och tillfredsställelse alltid är motor i det som alltför ofta leder till dess motsats. Det var inte politiskt korrekt att hävda att jakten på ”ekonomisk utveckling” skulle driva fram ett samhälle där miljö, djur och människor skulle fara illa. Det var inte politiskt korrekt när Elin Wägner hävdade det. Det är inte politiskt korrekt idag. Hon varnade för den eviga tillväxten och pläderade som en del miljöpartister skulle kunna göra: "Inte ens om vi idag skulle simma i bruksartiklar, som tillverkats vid löpande band, skulle vår längtan efter ett rikare liv bli tillfredsställt.”

Elin Wägner var en grön ideolog, långt före det att begreppet ”grön” fått sin innebörd. Det är märkligt att denna fantastiska kvinna inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Kanske är skälet att hon inte lät sig inlemmas i vare sig arbetarrörelsen eller den liberala rörelsen…



Del 2:

Elin Wägner och kampen för kvinnors frihet.

När min son gick i nian så berättade han för sin svensklärare att han ville göra ett specialarbete om Elin Wägner. Läraren tittade undrande på honom och frågade: Vem är det?

Lärarens brist på kunskap om en av Sveriges främsta författare och kulturpersonligheter är inte unik. Elin Wägner har hamnat i skuggan av såväl den finkulturellt accepterade, och jämförelsevis oförargliga, Selma Lagerlöf som arbetarrörelsens författare. Trots att hon var pionjär på många sätt. Inte minst då det gäller den s.k. Kvinnosaken.

Elin Wägners radikalitet var både bredare och djupare än de traditionella arbetarförfattarnas eftersom hon vävde samman kampen för kvinnors rätt till frihet och jämställdhet med såväl fredsarbete som ekologisk grundsyn. När hon dog 1949, sextiosju år gammal, hade hon skrivit mer än 30 romaner, en mängd noveller, artiklar och manus till både radio och film. Alltid radikalt och engagerat, ofta mästerligt, och humoristiskt, formulerat. Med sinne för både det fjäderlätta och tungt analyserande.

Elin Wägner var en av kvinnorna i Fogelstadgruppen som bland annat drev Medborgarskolan på Fogelstad. I denna folkhögskola gavs kvinnor ur olika samhällsklasser möjlighet att studera hur samhälle och politik fungerar – teoretiskt och genom praktiska övningar. En pedagogik utformades, som än idag känns modern. Förutom Elin Wägner bestod gruppens kärna av Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren, Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Ingen av kvinnorna tillhörde arbetarrörelsen. Två av dem var riksdagsledamöter för liberalerna. Det tycks vara skäl nog för den socialdemokratiskt dominerade kommunen att än idag negligera en av nittonhundratalets mest spännande centra…

Det lilla museum som nu finns på platsen drivs ideellt, styvmoderligt behandlat av kommunens makthavare. Vilket är märkligt eftersom gruppen var motor i en idédebatt som satte djupa spår. De stod för idéer och värderingar som på många sätt ligger i framkant av den politiska debatten än idag. Ideologen i gruppen var Elin Wägner. Hon formulerade en ideologisk bas som till stor del sammansmälter med dagens gröna ideologi.

Det som fick min då sextonåriga son att intressera sig för Elin Wägner var främst hennes arbete med feministiska frågor. I sina romaner, artiklar och pamfletter går hon med ömsom ironisk motorsåg, ömsom intellektuellt knivskarp skalpell, till anfall mot manssamhällets avarter utan att för den skull hamna i bitterhetsfällan.

Frågan om kvinnlig rösträtt var central för Elin Wägner. Sverige låg efter de övriga nordiska länderna. I den ryska lydstaten Finland hade kvinnor fått rösträtt redan 1906… I Sveriges riksdag hade visserligen liberalen Fredrik Borg 1884 motionerat om kvinnlig rösträtt på lika villkor som männen, men utan framgång. Greve Sparre kritiserade förslaget med motivet att det skulle bli för trångt i riksdagshuset eftersom kvinnorna hade så vida kjolar…

Det dröjde ända till 1921 innan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Ytterligare sex år dröjde innan flickor fick tillträde till läroverk på samma villkor som pojkar. Och fram till 1939 hade arbetsgivare rätt att avskeda kvinnor på grund av förlovning, äktenskap, graviditet eller förlossning. I kampen för kvinnlig rösträtt och kvinnlig frigörelse var Elin Wägners böcker murbräckor som ihärdigt och skoningslöst under decennier hamrade på patriarkatets murar.

I Pennskaftet (1910) beskiver hon humoristiskt och ömsint hur idealism och lust driver liberala kvinnor att, i nästan religiös anda, arbeta för kvinnlig rösträtt. Men också hur motståndet gjorde sig hört från såväl överklassens som medelklassens och arbetarklassens kvinnor. Vad skulle hända med familjerna om kvinnan fick rösträtt? Hade man en bra man som förmyndare var det väl inga problem? Var det verkligen kvinnligt att behöva bekymra sig om politik? Och vad begrep arbetarrörelsens fattiga kvinnor?

Pennskaftet uppfattades som en av det årets främsta böcker. Genom rappt språk och humoristisk dialog lyckas Elin Wägner på ett lysande sätt beskriva den tidens många samhällsproblem. Men Elin Wägner vågar också beskriva rösträttsrörelsens inre liv, intriger, kompromisser och tvekanden. Hon faller aldrig för förenklingarnas frestelse när hon utmålar de män som dyker upp i handlingen, tvärtom, här finns ingen kollektiv skuldbeläggning utan varje man, liksom varje kvinna, beskrivs som individer.

Huruvida Elin Wägner hade funnit sig tillrätta i Feministiskt Initiativ får vi förstås aldrig veta, men jag tror inte att så skulle vara fallet.

Elin Wägner ogillade ”maninnor”, kvinnor som efterapade män i val av kläder och livsstil. Hon ville ge kvinnor frihet att vara de individer de är, inte kopior av de roller som män intagit.

Hon såg ingen konflikt i att värna moderskapet och att samtidigt plädera för kvinnans frigörelse. Hon menade att kvinnan hade lika stor rätt till arbete som till familj och barn eller vilka relationer hon så önskade. Valde hon att föda barn utanför äktenskapet så var det hennes sak och för detta skulle hon inte straffas. Och fick hon möjlighet att förälska sig i medelåldern – ”råka ut för en vårflod i augusti” – så hade hon sin fulla rätt utan att bli klandrad och fördömd. Provocerande? Javisst!

Om en kvinna lever som en man så blir hon omyndigförklarad – det är temat i Natten till söndag (1926) som kom ut 6 år efter den allmänna rösträttens införande… Även då riskerade kvinnor att bli omyndigförklarad om de använde sina pengar på ett sätt som män ansåg ”oförnuftigt” – än värre om de också valde att leva utanför äktenskapet. ”Jag levde inne i en för mig osynlig byggnad, konstrikt sammanfogad av lagar och förordningar, som männen plitat hop under århundraden, och där de bodde med oss.” Så beskriver hon träffsäkert samhället i romanen.

Elin Wägners syn på jämställdhet brukar jämföras med den syn Ellen Key hade. Key menade att mannen stod för hjärnan och kvinnan för hjärtat i det system som upprätthåller samhället. Skillnaden mellan man och kvinna var strikt biologsikt betingad. Samhället skulle, enligt Ellen Key, bli bättre den dag kvinnan fick möjlighet att föra ut sina moderegenskaper i det offentliga livet.

Ellen Keys uppfattning var att de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor bar med sig intellektuella, emotionella och psykologiska olikheter som på ett ödesbestämt sätt gett dem olika samhällsuppgifter. Elin Wägner, som förde brevväxling med Ellen Key och på många sätt beundrade henne, delade inte denna syn på feminism, på kvinnligt och manligt. Elin Wägner menade tvärtom att begreppet kvinna inte alls bara var biologiskt bestämt utan även kulturellt konstruerat och direkt beroende av samhällets maktrelationer.

Elin Wägner var inspirerad av den sydafrikanska författaren Olive Schreiner som gett ut boken Kvinnan och arbetet 1911. Schreiner menade bland annat att kvinnor ”känner människobarnets historia” till skillnad från mannen. Kvinnor vet vad det kostar att bära på ett barn, att föda ett barn, att mätta ett barn – och därmed kommer kvinnan att, så fort hon får rösträtt, avskaffa krig och våld som metod att lösa konflikter.

Just detta – att kvinnor som vet vad det kostar att föra fram liv – var något som också fick Elin Wägner att fast och fullt tro på att kvinnors rösträtt verkligen skulle leda till nedrustning och pacifism. Efter det att åren gick blev hon djupt besviken på att kvinnor inte använde sin rösträtt för att driva fram en annan ordning, en fredens och nedrustningens ordning.

Elin Wägner var djupt kritisk till uppdelning av män och kvinnor. I samband med att Socialdemokraterna och Högern (som då hette Allmänna valmansförbundet) bildat kvinnoförbund, där kvinnor skulle få leka för sig själva medan männen tog besluten, skrev hon en essä i Tidevarv (1923) där hon motsatte sig ”ghettoiseringen”. Hon kritiserade att kvinnor hänvisades till att skriva tidningsartiklar som riktade sig till kvinnor, att böcker skrivna av kvinnor riktades till kvinnor… Liksom hon kritiserade att ”svarta magistrar” i USA blev hänvisade till att läsa med svarta barn, att svarta tandläkare i Frankrike blev hänvisade till att laga svartas tänder.

Kön och ras kan inte vara skäl för gränsdragning. Detta är bara en form av maktutövning som ”den vite mannen, härskaren som lagt jorden under sig” använder för att bibehålla förtryck, makt och egen vinning. Hon skrev: ”Det var en tid, då det blåstes i horn för den första kvinnliga läkaren, juristen och journalisten. Trumpeten skulle kanske ha blivit mindre livligt begagnad, om man då kunnat förutse, att deras efterföljare skulle hänvisas att öva sin verksamhet blott och bart i sin egen avskilda värld.”

Även i denna fråga var Elin Wägner föregångare till det som skulle bli grön ideologi - sålunda har miljöpartiet avvisat tanken på ett kvinnoförbund med liknande argument.



Del 3.

”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka…"


När Svenska Rädda Barnen bildas 1919 är Elin Wägner en av stiftarna. Några år tidigare hade hon varit en av dem som bildat Frisinnade kvinnor och femton år senare var hon med och bildar Woman´s Organisation for World Order, en organisation som samlade en intellektuell kvinnlig elit för att diskutera kvinnors villkor, nedrustning och miljö.

Elin Wägner förskansade sig inte i författarens roll utan deltog aktivt i den offentliga debatten såväl genom artiklar som genom offentliga framträdande. Hon var en analytiker med stort intresse för allt från historia och politik till naturvetenskap och praktisk ekologisk odling.

Med skärpa genomskådade hon diktaturer, oavsett om de var röda eller bruna, och hon skapade sig en bild av den orättfärdiga världsordningen genom resor och studier. Hon beskrev hur det ekonomiska systemets drivkrafter driver fram också det sämsta hos företag och människor, hur de stora bolagen byggde in tekniska lösningar så att livslängden för t.ex. glödlampor blev kortare än nödvändigt, hur detta skapade vinster och jobb – men var förödande för vår gemensamma jord och utgjorde ett avskyvärt slöseri med jordens naturresurser. Hon varnade tidigt för frestelsen av att ständigt jaga mer energi istället för att använda den effektivare.

Elin Wägner var såg in i framtiden och var långt före sin tid. Hon vävde samman sina kunskaper och sina visioner till en värderingsgrund som på nästan alla områden var föregångare till den gröna ideologi som växte fram 50 år senare.

I tidigare avsnitt har jag försökt redovisa Elin Wägners engagemang och värderingar när det gällt miljö och feminism. Hon var, vad vi idag skulle kalla, ekofeminism. Under hennes livstid drabbades världen av två världskrig, kolonialmakters förtryck och ”den vite mannens härskarmetalitet”. Det var också rustningsvansinnet som alltmer kom att elda under hennes vrede och engagemang.

Redan 1923 hade hon studerat Mahatma Gandhi och tog som sin uppgift att i både artiklar och föredrag upplysa folket om hans syn på icke-våld och en fredlig revolution i Indien. Hon såg med avsky på det militära vanvettet och de våldsstrukturer som vita män byggt upp. Hon tog kamp mot utbyggnad av ett svenskt flygvapen och eldade under sin antimilitära argumentation med att också kvinnor skulle vägra delta i normaliseringen av krig och nya försvarsmiljoner. Detta skulle ske genom att man helt enkelt vägrade använda gasmasker, vägra krypa ner i källare och på andra sätt reducera tillvaron till ett icke-liv. Hon skrev 1934 i tidskriften Tidevarv, som hon under många år var redaktör för:

”Vi samlar gärna ihop gasmasker åt överståthållare och landshövdingar, försvarsministern, försvarskommissionen och så vidare. Vi är ganska många redan som tackar nej för egen del. Livet är icke något gott och nödvändigt under alla förhållanden. Ska vi gå vidare på den här vägen, så må den vita världen och dess civilisation, eller rättare sagt den karikatyr som återstår därav, gå under och lämna rum för något nytt. Inga andra raser, ingen hämnande änglaskara ur skyn, bereder dess undergång, endast den själv.”

Kvinnorna uppmanas således att göra ett vapenlöst uppror. Hennes provocerande retorik nådde fram och fler än 20.000 kvinnor skrev under ett uppropet för Kvinnors Vapenlösa Uppror!

Elin Wägner var konsekvent. Hon menade att några måste gå före, utgöra goda exempel på en hållbar utveckling så väl när det gäller varsamhet mot naturen som militär avrustning.

När enskilda människor vägrar bära vapen så kan det vara en riskabel handling för just dem, men ändå måste man bejaka denna vägran eftersom den smittar, pläderar hon. ”På samma sätt kan turen komma till ett folk”, skriver hon 1929 i antologin Krig eller kultur, ”att gå före andra folk, trots att det är riskabelt och med risk att det inte medför någon omedelbar verkan”. När ett land kommer dithän att det går före och nedrustar ”skall denna handling ha samma stärkande och befruktande kraft som en hjältehandling har på individen.”

Det finns vrede i Elin Wägners fredsengagemang och hon hymlar inte om sin syn på militärer och försvarspolitiker: ”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka… Det är lättare att vara mycket tapper och spänna sina krafter till det yttersta under en kort tid än att vara vaksam, behärskad, tålig. Det är lättare att vara hjälte på gammalt vis, som besegrar sin fiende, än att vara en modern hjälte, som inte ger sig förr än han funnit vägen till samförstånd med honom.”

I Väckarklocka (1941) samlade Elin Wägner sina tankar och beskrev sina erfarenheter och kunskaper. Hon formulerade det som idag skulle kunna kallas pacifistisk ekofeminism. När boken kom ut blev reaktionerna svala. Få förstod, och de som förstod förstod att Väckarklocka innehöll en civilisationskritik som man för sin egen karriärs skull borde tiga med…

Djupt besviken drog Elin Wägner sig tillbaka. Hon ville ju verkligen väcka människor till insikt, till förståelse, till helhetssyn.

I Väckarklocka finner man, bland visioner och glödande engagemang, bittra stråk. Besvikelsen gällde inte minst hur kvinnor underlåtit att använda sin rösträtt för att skapa en annan ordning än upprustningens. Hon formulerar, med en tung suck, en liknelse som ändå visar att hon förstod svårigheterna att bryta sig ur det invanda:

”En fågel värjer sin egen bur. Det är det enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet av någon annan uppehållsort. Den öppna dörren är då inte utgång till friheten utan ingång för katten. Fågeln har rätt i att det betyder katastrof om katten kommer in i buren, men om den fria fågelns möjligheter att klara sig utanför buren vet den ingenting.”

Elin Wägner var inte imponerad av effekterna av fredsarbetet. ”Den som under tjugofem års fredsarbete varit med om återtåg, fördröjt av små segrar som man gärna övervärderat, har intensivt upplevt sin generations vanmäktiga försök att undvika det öde som nu är över den. Planer avsedda att göra kriget omöjligt har blivit omintetgjorda, innan de ens kommit till utförande, ja medan de ännu blott var tankar…”. Känns då detta igen i dagens Sverige? Javisst! Framgångar med neddragningar av regementen har ersatts med aktivt deltagande i uppbyggandet av EU:s militära styrkor och bejakande av första steget till ett nytt krigsflygplan – allt under beteckningen nedrustning. Men den svenska kultureliten är tyst, få vågar utmana det normaliserade tillstånd som politiker av alla de färger enats om i en anda av samförstånd.

Elin Wägner varnar redan för ett halvt sekel för storskalighetens och centralismens faror, inte minst då det gäller kontrollen över militären. Hon skriver: Hon känner varmt för Peter Kropotkin – en av den fredliga anarkismens fäder - och suckar djupt över att ”människorna blir så vana att lyda och så förfärade inför utsikten att komma utanför det allomfattande organisationsnätet…”.

Väckarklocka bemöttes med en blandning av tystnad och oförstående av samtiden. Hon blev djupt besviken över detta och steg tillbaka från den offentliga debatten. Men arbetet stannade inte upp. Hon fördjupade sig i kunskaper om ekologiskt jordbruk och arbetade intensivt, om än tillbakadraget, med den biografi över Selma Lagerlöf som skulle föra henne in i Svenska Akademin 1944.

När hon tre år senare skrivit färdig sin sista roman Vinden vände bladen hade cancern drabbat henne. Hon opererades i november och avled tretton månader senare, den 7 januari 1949. Men innan dess hade hon under sina sista dagar fått uppleva hur hon med sin sista roman återerövrat en stor läsekrets – boken såldes mycket snabbt i närmare 20 000 exemplar och fick lysande omdömen. Och det med rätta!

Vinden vände bladen är en storartad roman, en dikt till livets mångfald, som någon uttryckt det. Kanske kan man bäst beskriva boken som en idéroman, ett spel mellan färgstarka människor där historia, samhällsanalys och ideologiska konflikter bär fram den både spännande och intrikata berättelsen.

Jag hävdar bestämt att det är en av de absolut bästa romaner som skrivits, överlägsen Strindberg och Lagerlöf och i klass med de stora ryska författarna – men ack så bortglömd av en samhälls- och kulturelit som varit ointresserad av utmanande kvinnliga författare som inte kunnat placeras i vare sig arbetarrörelsens eller den mer oförargliga liberalismens fållor. I avslutningen av boken känns det som om också Elin tar farväl, djupt övertygad om att livets väv kommer att spinnas vidare och att döden är en förutsättning för liv: Vinden vänder verkligen bladen… Elins bön är ömsint och uppfodrande: Fred med Jorden!

Hennes hem sedan 1918 finns kvar, det heter Lilla Björka och ligger i Bergs socken i Småland. När jag övernattat i hennes hus har jag känt en tacksamhet som gränsar till kärlek.

Elin ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund och är, om man får tro hennes prognoser, fullkomligt lycklig.

Birger Schlaug


Elin vänder bladen!

Elin Wägner
– banbrytare när det gäller feminism, miljö och fred.

Föredraget anpassas till högskolor, folkhögskolor, kulturaftnar etc. Beställs via ProVoka: provoka@telia.com.

(D)elvis Presley

(D)elvis Presley
Med Birger Schlaug och Fred Lane.
Berättelsen om Elvis och tiden som var.

Ur recensioner:

”En succé… ”

”Drog storpublik…”

”Birger Schlaug måste nog betraktas som ett unikum i svenskt samhällsliv…”

”Birger Schlaug kan ta en publik… ”

”Fred Lanes Elvis-tolkningar är avskalade och råa…”

”Showen har ett högt underhållningsvärde…”

"Musikaliska och verbara godbitar"

”Birger Schlaug kan nu inte bara titulera sig (f.d toppolitiker och) skönlitterär författare utan även som artist och skriva in en krogshow om Elvis i sin meritförteckning… Han skiljer på kulten Elvis och artisten Elvis, och vill dessutom få oss att lära känna gränsöverskridaren Elvis.... ”.

När den brittiske sångaren Fred Lane, som gett ut ett tjugotal album och cd-plattor, läste Birgers bok så tände han på alla cylindrar. Han ringde Birger och frågade om de inte kunde göra en föreställning tillsammans.

Och så blev det!

Med Freds mångåriga turnerande och musikaliska erfarenhet - han har bland annat spelat in Dan Andersson och Nils Ferlin på engelska - och Birgers nästa lika mångåriga plats på scen (den politiska, men i alla fall...) så var det bäddat för underhållning av hög klass. Föreställningen är underhållande, humoristisk och lärorik. Finns i tre versioner: för krogar och bydegårdar, för skolor och folkhögskolor, samt för företagsspelningar.

Välkommen för mer information och bokningar till provoka@telia.com

Till startsidan för bok och föreställning.

Att ljuga på scenen...

Politiker är ibland tvingade att ljuga. Den politiker som inte förnekar en förestående devalvering kan kosta sitt land mycket. Men lögnen äter sig också lätt in som en del i den politiska taktiken.

Göran Persson ljög om sina avsikter att bli statsminister. Gudrun Schyman ljög om sitt politiskt förflutna. Carl Bildt ljög när han sa att han företrädde Sveriges genom tiderna mest kompetenta regering. Alf Svensson ljög när han hävdade att han trodde att bara svenska folket fick veta vad kristdemokraterna tyckte skulle det bli ett framgångsrikt parti - det kan han ju aldrig ha trott.

Jag ljög om stämningen i miljöpartiet - jag påstod att den var bra när den var som värst. Mona Sahlin och Marit Paulsen ljög i ett brev till Sveriges kvinnor dagarna före folkomröstningen om EU. De hävdade att knarkkontrollen inte skulle försämras vid ett medlemskap i Unionen. Mona Sahlin erbjöds statsministerposten. Men fick gå för en lögn om Toblerone. Och Marit Paulsen fick välbetalda EU-jobb.

Det mesta i modern marknadsföring går ut på att bedra medmänniskor, lögnen i dess vidaste form är ett bra verktyg för detta. Bilbranchen genomförde en mångmiljonerskampanj som byggde på en lögn: nämligen att nittio procent av utsläppen försvinner om man skaffar en ny bil med katalysator. Konsumentombudsmannen skrev till kampanjledarna och berättade att det var lögn, men Bilbranchen brydde sig inte utan hänvisade (det är faktiskt sant!) till sin mänskliga rätt att ljuga i reklam...

Den lönsamma lögnen är en grundbult för marknadsekonomin på samma sätt som den politiska lögnen var en grundbult i de socialistiska staterna. Den största lögnaren får bäst betalt och uppskattas mest i många branscher. Bland de största lögnarna finns försäkringsbolagen som försöker ge sken av att de kan garantera en pension för den som redan i unga år avsätter en del för pensionssparande. Som om försäkringsbolag kunde garantera värdet på siffror som bokförs på ett konto. Som om försäkringsbolag hade någon som helst aning om hur samhället ser ut om fyrtio år!

- Jamenherregud, sa försäkringsgurun med den vackra smokingen när vi sågs under en sådan där middag där de inbjudna placeras vid borden i organiserad hackordning. Så kan du väl inte resonera! Med den kunskap vi har idag kan vi garantera en god pension. Men ändras nuläget så ändras vår bedömning...

Han har avgått nu och slipper ta något ansvar. Så fiffigt.

Journalister ljuger för att få ur intervjuoffret det man vill få ut. Lederskribenter ljuger för att kunna ge den bild man vill ge. Programledare ljuger för att locka debattörer till studion. Lögnen har alltid fascinerat människorna. Redan de gamla grekerna funderade över lögnen. Kretensaren Epimenides hävdade att alla människor från Kreta ljuger. Om påståendet vore sant, så ljuger han. Alltså måste påståendet vara falskt. Eubulides från Megara hävdade att han ljuger. Men det kan bara vara sant om det är falskt. Ännu en lögnparadox hittar vi när Platon säger att Sokrates har rätt och Sokrates hävdar att Platon ljuger.

Detta är ett utdrag från ett annat blogginlägg, som i sin tur är ett utdrag ur boken Svarta Oliver och Gröna drömmar.