Van Morrisons nya: Fyra koftor.

Van Morrison är Van Morrison. Varken mer eller mindre. Särskilt inte mindre. Hans nya platta heter Keep it simple och är en typisk Van Morrison. Det gnölas en del hos kritikerna, standardfrasen är att det var länge sedan han tände eldar, att senaste gången var Moondance från 1970, Hymn to the silence från 1991 eller nåt sånt. Som om man inte hört What´s wrong with this picture från 2003. För att ta ett exempel i raden.

I Keep it simple blandar han och ger, och gör det på sitt sätt. Lite blues, lite slowcountry, genuin gubbgungig rock och R&B. Kvalitet som lyser med sedvanligt kompetenta musiker som tycks ha kul. I en tid när melodifestivalen ockuperat öronen, vare sig man vill eller inte, så känns det befriande med äkta musik, utan överspända glin. Lyssna på Behind the ritual och Lover come back. Små mästerverk.

Van Morrison har haft en dag på jobbet, med lunchbox och allt, skrev Svenskans recensent. Och gav två pinnar av sex möjliga. Recensenten hade en dålig dag på jobbet. Själv ger jag fyra koftor av fem möjliga.

Lucinda Williams nya får fyra koftor - för rösten.

Lucinda Williams är en röst mer än en sångerska. En röst det kan göra ont att lyssna på. En röst kan ge ro. En sådan röst har LW. En raspig, sprucken bluesig röst som hon använder i gränslandet mellan blues, country, rock och traditionell amerikansk folkmusik.

Jag gillar röster, stora röster, personliga röster, röster som kryper in under skinnet. Elvis hade en sådan, Jussi Björling hade en sådan, Ray Charles hade en sådan… Och Lucinda Williams har en sådan.

Hennes senaste platta (West) skiljer sig en del från tidigare. Här dyker en jazzgitarrist upp (Bill Frisell). Och violinisten Jenny Scheiman. Nya brytningar och klanger uppstår bakom den där rösten.

Elegant, rått och äkta. Personliga texter, men ändå inte påträngande privata, trots att flera av dem handlar om egen upplevd sorg och saknad. Skönt att lyssna på efter att ha tittat på Ordförande Persson.

Det blir fyra koftor med slag, av fem möjliga.