Sjuk jävla...

 

Vem skulle jag varit?

Läs hela krönikan - klicka på bilden.

Vem skulle jag varit om omständigheterna varit andra än de varit? 

Jag har haft tur som fötts där jag fötts, och levt i en tid som kanske utgör en parentes av goda förutsättningar. Men hur hade jag varit om jag fötts i Gaza? 

Om jag hört mina morföräldrar berätta sin historia, hur de blivit av med mark, tvångsförflyttats efter beslut långt över deras huvuden, instängda i hopplöshet?

Om jag växt upp i Gaza, vem hade jag varit då? Hade jag blivit något som jag uppfattat som frihetskrigare, en som andra uppfattat som terrorist? 

Hade jag riskerat bli en som hatar så mycket att jag kunnat mörda av den enda anledning att den mördade tillhör ett annat folk, ett annat kollektiv, råkat födas i ett annat sammanhang?

Jag önskar att jag vore säker på svaret, att eget förstånd fått mig att tänka och bete mig bättre än att bli våldsverkare. Men om den inre livsväven vävs av rädsla och hopplöshet? Vem riskerar man att bli då?

Så, vad vet man om sig själv? Egentligen? 

Om jag varit en av dem som ganska frekvent varit utsatt för missiler från Gaza, om jag varit en av dem vars dotter halshuggits eller kidnappats av Hamas, vem hade jag då varit?

Hade jag uppfattat det som någon sorts rättvisa att palestinska barn skulle bombas till döds som svar på att mitt barn mördats? Jag hoppas inte det, men hur ska jag veta?

Läs hela krönikan här.

Tillfälligt

.

Det var länge sedan. Jag var 16 år.
Jag bodde i ett land där det blivit allt svårare att leva. 

Bomber föll - sprängda ben, armar och bukar var periodvis del av någon sorts vansinnig vardag. 

Min lillasyster hade blivit av med benen, hamnade på ett ganska eländigt sjukhus, dog av infektioner. 

Min farsa hade för att överleva anslutit sig till jag vet inte vad. Jag hade blivit allt mer övertyga om att jag måste fly för att få ett liv värt att leva. 

En dag drog jag. För att klara flykten måste jag såväl stjäla som bedra. Det blir så när livet står på spel. Må jag bli förlåten.

TACK, FINA LAND
Till slut hamnade jag i ett land där jag sökte asyl.

Jag fick stanna i väntan på beslut, fick tillgång till skola, försökte lära mig språket som lät så främmande. 

Jag gjorde så gott jag kunde. Spelade på mittfältet i ortens bästa fotbollslag. 

Bodde hos Svea och Henry. Svea var bibliotekarie och Henry jobbade på en bilverkstad. Deras son blev min halvbror och deras dotter fick mig att skratta när hon babblade om allt som hänt på förskolan.

Människor klädde sig annorlunda, gjorde andra saker, alla hade bil och bodde rymligt, till och med barnen hade egna rum. 

TILLFÄLLIGT BETYDER...
Så kom beslutet. Jag fick tillfälligt uppehållstillstånd.

Tillfälligt. Jag visste inte vad det betydde. Fick förklarat att det inte var permanent. Ett ord till att lära sig. 

Kanske skulle det kunna bli permanent. Någon annan gång. Om inte skulle jag skickas tillbaka. Tillfälligt betyder ångest.

Jag sov inte på nätterna, skolkade från skolan, var inte given i startelvan. Svea och Henry överklagade beslutet. 

Efter ett år fyllt av ångest fick jag förlängt tillfälligt uppehållstillstånd. Jag visste inte att tillfälligt betyder förtvivlan. 

Tappade lusten med skolan, tränade allt sämre och fick inte längre vara med i startelvan, det kröp oro i magen och jag fick allt oftare panikkänslor. Jag visste inte att tillfälligt betyder tortyr.

Jag hade lärt mig språket, fått vänner och nya ”föräldrar”, jobbade extra i bilverkstan och läste Pippi Långstrump för min ”lillasyster” som bubblade av skratt när uttalet ibland blev fel. 

”Tillfälligt” betyder ångest, förtvivlan, tortyr. Jag visste inte det. 

"VILSE I PANNKAKAN"

Undrade om de som bestämde över mitt liv visste det. Och om de visste: vad var de då för människor?

Jag blev vilsen. ”I pannkakan”, sa lillasyster. 

”I pannkakan?” frågade jag. 

”Ja, vilse i pannkakan säger pappa när jag inte vet vad jag ska göra…” 

”Okej”, sa jag. ”Jag är vilse i pannkakan…”

Så kom beslutet. Det tillfälliga var slut. Jag skulle utvisas. Efter fyra år. Jag hade fyllt tjugo. Jag var vilse i pannkakan. 

Utvisas till ett land jag inte känner. 

Det slog slint. Jag visste inte att tillfälligt betyder panik.

TIDIG MORGON

Så vaknade jag. I min egen säng. Tidig morgon. Solen sken på uthusets skorsten. Det luktade kaffe från köket. En mås skriade nere från fjärden. 

Det var skönt att vakna, slippa mardrömmen. Den hade återkommit några gånger. Till och med som mardröm kändes den som tortyr.

Den där mardrömmen  återkommer. Ett par gånger i månaden. 

För allt fler i vårt land är det ingen mardröm. Utan verklighet. 

SKÄMS 

Jag skäms varje gång jag hör berättelserna eller möter de som ska utvisas efter många år i Sverige, hur vi har mage att skicka ut mamman till ett land, pappan till ett annat och barnen  - med sitt svenska språk och svenska kompisar - till ett land och en kultur som är dem helt främmande. 

Jag skäms ännu mer för hur svenska regeringspolitiker uttrycker sin tillfredsställelse över det helvete de skapar för enskilda människor. Hur de berömmer sig själva för att vara så förbannat handlingskraftiga. Som vill tvinga lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare att bli angivare - så vi hamnar i ett angivarsamhälle. 

Vi är på väg mot en  samhällsmodell som vi tidigare beskrivit som vedervärdig. 

Var finns socialliberalerna i Liberalerna?

Var finns de medkännande konservativa i Moderaterna?

Var finns de kristna i Kristdemokraterna?

Klokt sagt... eller?

 Intervjuas i Arena och med god journalistik så är ingenting förvrängt eller missuppfattat. Det handlar förstås om språkrörsfrågan och sådant som kretsar kring det. Här ett kort utdrag:

"Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug tycker att tonen inför det kommande språkrörsvalet är ovanligt hård. Dagens Arena har pratat med honom om partiets uppmärksamhet i media de senaste veckorna. 

– Konflikten, i vart fall som den speglas i medierna, är förstås inte så förtroendeingivande. 

Birger Schlaug menar att det inte är ovanligt med en debatt om vilka som ska väljas i språkrörsvalet, men att det alltid varit en “hjärtlig ton mellan kandidaterna”.  

– Det har blivit lite hårdare ton där man inte bara framhåller sina egna fördelar utan också pekar på nackdelar hos Daniel Helldén. Om det bara beror på hans uppgörelse med borgarna i Stockholm, en uppgörelse som innebar att stockholmarna slapp Sverigedemokraterna, vet jag inte, säger han.

Angående rapporterna om bristerna i Märta Stenevis ledarskap menar Birger Schlaug att det kan bero på att partiet historiskt har haft en annan bild av ledarskap. 

– Att partiet valde språkrör istället för partiledare handlade dels om jämställdhet mellan kvinnor och män, dels om synen på ledarskap. Vi pekade retoriskt på att ledare på tyska heter “führer” och talade om partiledardiktatur i andra partier. Vi ville att språkrör gärna skulle ha auktoritet utåt, men samtidigt vara ömsinta och värna deltagande demokrati inåt, säger Birger Schlaug.

Han menar att Miljöpartiet har kvar delar av synen på delaktig demokrati, men att partikulturen ändrats sen starten. 

– Jag har för lite insyn för att känna till vad som ligger bakom surret om dålig arbetsmiljö. Men partikulturen hade förändrats när Märta Stenevi blev vald till språkrör. Maria Wetterstrand och Peter Eriksson valde en annan modell, något som Göran Persson krävde för att partiet skulle få ingå i en S-ledd regering. Redan när jag var språkrör meddelade han att språkrören måste kunna köra över sitt parti, sin riksdagsgrupp och så vidare. Det vill säga fungera som vanliga partiledare, om samarbete i en regering skulle kunna fungera, säger Birger Schlaug.

Att Daniel Helldén vill snäva in partiet anser Birger Schlaug är ett misstag. 

– Miljöpartiet har aldrig varit ett enfrågeparti utan ett samhällsparti som försökt knyta ihop politiken till en helhet, vilket partiets initiativtagare Per Gahrton betonade redan i sin bok “Det behövs ett framtidsparti” i vilken han skissade på det nya partiet.

Han fortsätter:

– Blir Daniel vald måste han betona partiets vänsterdimension för att vinna förtroende bland medlemmar och sympatisörer. På plussidan är att han tycks vara nyfiken på en av partiets bortglömda frågor, medborgarlön.

Det kommande valet kan gå lite hur som helst, menar Birger Schlaug. Ingen sitter säkert på Miljöpartiets kongress.

– Ingenting är säkert när det gäller val av språkrör. Jag har förstått att det fortfarande pågår försök att få andra att ställa upp även som kvinnligt språkrör. Historiskt sett har det dykt upp en språkrörskandidat timmen före kongressens öppnande. Det var så Peter Eriksson blev vald till exempel, säger Birger Schlaug.

Han menar att partiet har tappat en del av sin tydlighet sen hans tid i partiet.

– Miljöpartiet har formats av såväl omständigheter som av hur ledande personer ser på sin egen roll och partiets uppdrag. Som en av de som var med att bilda partiet tycker jag, men jag är ju inte neutral i den frågan, att partiets politik var både tydligare och mer radikal tidigare. Vi vågade vara systemkritiska...

Läs hela intervjun här - den är öppen:

Bra anmälan!

En del politik är till för opinionsbildning. För att skramla så att det hörs. Annat är mer av reell sakpolitik. 

Miljöpartiet hittade helt rätt när man häromdagen anmälde såväl regeringen som EU:s ministerråd till EU-domstolen. Det gäller hur fisket i Östersjön ska hanteras. Miljöpartiet krävde - helt riktigt och helt nödvändigt - stopp för industriellt fiske av strömming och sill (sill kallas strömming norr om Kalmarsund).

Regering och ministerråd har lyssnat för mycket på fiskelobbyn som gillar industrifiske. Istället för att enbart släppa fram kustnära småskaligt fiske.

"Fiskart efter fiskart har kraschat", skriver miljöpartisterna på DN-Debatt. Och det är helt riktigt, industrifisket är kortsiktigt, förödande och dess företrädare tycks enbart tänka på nästa kvartalsrapport. Kortsiktighetens förbannelse råder. 

Nu handlar det alltså främst om sill - och därmed också skarpsill. Vadå skarpsill, kanske vän av ordning frågar. Svar: det går i realiteten inte att skilja på sill- och strömmingsfisket från upptag av skarpsill.

I ovan nämnda debattartikel skrivs helt riktigt:

"Landsbygdsministern har inte ens varit beredd att erkänna att industritrålarnas överfiske är ett problem utan grundlöst hävdat att tillräcklig kunskap saknas för att försiktighetsåtgärder ska kunna vidtas. Dessutom har Kullgren vid upprepade tillfällen felaktigt påstått att kommissionens ursprungliga förslag för ett nödstopp av fisket i Östersjön går utöver den vetenskapliga rådgivningen."

Karln har fel, så uppenbart fel. I väntan på att en stämningsansökan av ministerrådet behandlas är den viktigaste åtgärden i närtid att införa ett totalstopp för det svenska industriella trålfisket i hela Östersjön.

Bestånden av sill och strömming på väg mot kollaps och, skrivs i artikeln, "med dem hela Östersjöns ekosystem". Är inte det överdrivet som del av politisk retorik? Nja, faktiskt inte.

Väldigt mycket hänger nämligen på just sill och strömming som utgör födobas för såväl andra fiskar som för fågel och däggdjur. Sillen är så att säga motorn i Östersjöns ekosystem.

En art som är glad över sillens tillkortakommande är den lilla spiggen. Som i gigantisk mängd tar sig an det ekologiska utrymmet när sillen minskar. Spiggen käkar andra arters rom och larver i stor mängd, vilket medför att dessa bestånd också minskar. Spiggen har beskrivit som havets gräshoppssvärmar...

Lägg till det att Östersjön, som är ett ganska artfattigt grunt innanhav, är under stort tryck också av andra skäl. Klimatförändringar, övergödning, syrebrist och giftutsläpp. Kort sagt: Östersjön är illa ute. 

Det tragikomiska är att en av Miljöpartiets första motioner, när partiet kom in i riksdagen 1988, var en genomgripande handlingsplan för Östersjön. Den röstades ner, trots att alla partier i valrörelsen hävdat att de minsann skulle ta just havspolitiken på allvar.

Folkpartiledare hade till och med klappat på en säl i en tevestudio. Och alla partier, utom MP och M, hade sälar på bild i sina valaffischer eller valbroschyrer... 

Behöver jag påpeka att jag som språkrör för MP var förbannad på hyckleriet? Nej, tänkte just det.

PS! Det sägs ofta av journalister som har dåligt minne, eller allmänt hjärnsläpp, att det var döda sälar som förde in Miljöpartiet i riksdagen. Det är fel. Miljöpartiet hade mer än 10 procent i opinionsmätningarna långt före det att döda sälar började flyta iland.

Den fria världens viktigaste talman tror på Adam och Eva

Gomorron, världen! Bland alla mer eller mindre galna ledare i världen - kanske snart utökad med Donald Trump - har nu vår planet pimpats med en talman USA:s representanthus som inte bara är klimatskeptiker utan i samma anda tror på Adam och Eva.

I vart fall har han arbetat på Noah´s Ark som är det stora museum i USA där man hävdar att människan inte är en följd av evolutionen utan att vi skapats av Gud för 9000 år sedan.

Dessutom har han hävdat att rösträkningsmaskinerna - som räknade fram att Trump inte vann valet - kunde kopplas till socialistledaren Huga Cháves familj... För övrigt bör läkare som utför aborter få upp till tio års fängelse, har denne "den fria världens"viktigaste talman meddelat. 

Det andra laget leds av Putin och Xi Jinping.

Hej och hå.

De två lag som står emot varandra tycks ledas av huliganer. Och minsann, Sverige har numera lämnat läktaren och betraktarens sida för att med hull och hår ställa sig bakom laget med killen som inte tror på evolutionen utan känner tillit till tron på Noaks Ark. 

Ska Kristersson komma ut som kreationist av ren underkastelse? Han har ju redan bockat och bugat för Erdoğan och Åkesson...

Själv närmar jag mig med stormsteg 75-årsdagen... Ni som inte gör det har all anledning att se fram mot en framtid totalt befriad från sans och måtta. För övrigt kommer ni inte att kunna lita på någonting ni vare sig ser eller hör i olika medier eftersom allt kan förvrängas genom den nya tekniken - typ AI, ni vet. Demokratin kommer därmed att sänkas.

Redan för tre år sedan - nu är tekniken betydligt mer sofistikerad - kunde man se Elvis offentligt sjunga en av mina favoritlåtar live. Det gjorde han aldrig. Än mindre iförd dessa kläder. Så här såg det ut och lät...

Kavajen hade han på en presskonferens, de vita brallorna är från en scenkostym. Låten spelades in den 19 feb 1969 i American Sound Studio i Memphis. (Han hade sökt sig till den studion för han ville komma bort från Nashville för att få ett råare sound i sin comeback, musikerna hade han handplockat.)

Klockgrodor och statskupper

Dom försvann, dog när saltvattnet kom in under stormen. Klockgrodorna i den danska skärgården. 

Ett ögonblicks verk, en "detalj" som följt på sådant som blir vanligt när klimatförändringar skapar stormar och översvämningar. 

Klockgrodorna försvann från Sverige redan på 60-talet. Deras livsutrymme var inte lönsamt. Jordbruket rationaliserades och våtmarker utdikades.

Men de återkom på 80-talet, genom inplantering i Baldringe i Skåne. Beslutat i demokratisk ordning.

Mina minnen av klockgrodor är starka. Minns en vårdag 1991. Platsen är just Baldringe. Det lät som kyrkklockor. Dämpat. Ödesmättat. Klockgrodornas parningssång låter just som kyrkklockor.

Just där, och just då, fick jag information om det tredje slaget på det som skulle bli en statskupp. Det skulle bli fyra slag. Sedan skulle statskuppen vara genomförd.

Klockgrodorna kände inte till saken. Men för mig är deras parningsläten för alltid förknippad med den statskupp som gav marknaden rätten att jonglera med demokratin.

Det handlar inte om någon bananrepublik. Det handlar om Sverige. Statskuppens första steg genomfördes redan 1985. Kreditmarknaden avreglerades. Det ansågs modernt. Bankerna fick ökad frihet att bära sig åt. Girigheten vägde tyngre än samhällsansvar. Det skulle gynna tillväxten, sa politiker.

Det andra slaget blev en långdragen process. Reglerna för valutaflöden mellan länder monterades ner. Plötsligt utgjordes 90 procent av alla penningflöden över gränserna av ren spekulation. Verkliga värden blev underställda finansiellt trixande.

Det tredje slaget föll i maj 1991 – till ljudet av klockgrodorna i Baldringe. Regeringen gav klartecken till Riksbanken att knyta den svenska kronan till EUs valuta. Borgerligheten och Socialdemokraterna var överens. För att sedan försvara kronans värde sattes räntan till 500 procent. Vilket ledde till massarbetslöshet. 

Småföretag slogs ut. Statens finanser krackelerade. Kommuner avskedade i skola, vård och omsorg. Den råa kapitalismen hade talat.

Det fjärde slaget var inte dåligt det heller: skattereform genomfördes. Många med höga inkomster fick så betydande skattesänkningar att de kunde låna ut pengar, mot hög ränta, till staten. Så att staten kunde bekosta de skattesänkningar som de med hög inkomst just fått.

Vem behöver blodiga statskupper när allt detta kan ske, utan större debatt, i demokratins namn?

Det var så det gick till. När marknaden fick makten att jonglera med demokratin. När planeten blev en lekstuga för kapitalet att gå på tillväxtjakt vart helst det behagar. Utan social eller ekologisk hänsyn.

Det finns de, inte minst inom socialdemokratin, som hävdar att den råa marknaden tagit makten. Men de ljuger. Den så kallade Marknaden har inte tagit makten. Den har fått makten. Av de folkvalda. Borgerliga och socialdemokrater i skön förening. Applåderade av Svenska arbetsgivarföreningen/Svenskt Näringsliv. Och under pinsamt icke-motstånd av arbetarrörelsens fackliga gren.

Hand i hand har politiker – i tron att det varit modernt – kapat allt fler band till en ekonomi byggd på sans och måtta.

Klockgrodorna försvann, som jag skrev ovan, från Sverige på 60-talet. Deras livsutrymme var inte lönsamt. Jordbruket rationaliserades och våtmarker utdikades. De återkom på 80-talet, genom inplantering i Baldringe. Beslutat i demokratisk ordning.

Förhoppningsvis kommer klockgrodornas ödesmättade varning en gång att gälla den råa sentida globaliserade kapitalism som är alltför kreativ för såväl människans som planetens bästa.

Vi måste få slut på det system som tuggar i sig allt vad medborgarperspektiv heter, där medborgare blir kunder, där kapitalet kan gå på tillväxtjakt utan hänsyn till vare sig ekologiska eller sociala värden.

Det där har ingenting med socialliberalism att göra, ingenting med konservatism att göra, ingenting med socialdemokrati att göra, ingenting med grön ideologi att göra. Det är bara ren globaliserad kapitalism där människor och djur blir verktyg för systemet. Det är den bisarraste ekonomism där siffror på konton anses mer värda än naturvärden.

Klockgrodans ödesmättade sång låter som en varning. Det är den också.

Ointressanta detaljer, livstid för 13-åringar och inspärrade sådär lite hipp som happ...

Nog är det väl hög tid för oss som bor i Sverige att se vad som håller på att ske, tänka några långa tankar istället för att rusa iväg som om det vore att köpa lättsmälta idéer på antiintellektuell rea. 

Sveriges nästa störta parti, regeringsunderlagets största, driver att 13-åringar skall kunna dömas till livstidsstraff och att människor skall kunna sättas i fängelse utan något som helst bevis. På frågan hur länge en person ska kunna vara fängslad av oklara skäl svarar Åkesson att "det är en detalj" som är ointressant.

För några få år sedan hade detta uppfattats som något som skulle höra hemma i diktaturer som Kina, eller möjligen i auktoritära stater med gravt demokratiskt underskott. Nu är detta på väg att bli en fråga som alla andra i den svenska debatten. Och det är möjligt genom att den borgerliga regeringen mumlar istället för att ta tydligt, engagerat och högljutt avstånd.

Det Jimmie Åkesson föreslår är ju helt främmande för en demokrati. Men karln uttalar sina krav som om det vore rena rama självklarheten, men ett lugnt och sansat tilltal som om det vore frågan om att besluta om ett cykelställs vara eller inte. Jo, han är retoriskt skicklig, Åkesson. I jämförelse med Liberalernas Johan Pehrson, som hade uppdrag att balansera ut Åkesson, är han ohyggligt skicklig. Medan Pehrson är totalt omintetgjord och saknar all förmåga att för en debatt.

Sverige håller på att förändras. inte bara genom skjutningar och sprängningar utan genom att riva upp allt som har med grundläggande demokratiska värden att göra. Och det går fort. Jävlar vad fort det går! Allt medan de som har makten att stoppa att fascistoida idéer blir vardag tittar bort. Justitieminister Strömmer, som har ett förflutet inom Centrum för rättvisa där sådant som  rättssäkerhet varit i centrum, låter behandla sig som en tjänare som inte vågar stå upp mot sin herre utan bockar och bugar och är tyst.

Det fullständigt horribla är på väg att normaliseras i Sverige. Det gäller inte bara skjutningar och jävelskap, det gäller den politiska debatten. Vi sitter på ett sluttande plan, vänjer oss med allt mer absurda förslag och krav.

Nu kan ju någon få för sig att "man måste sätta åt folk, och det där rör inte mig". Vilket är ett grovt misstag, för rätt var det är så är det ditt barn eller barnbarn som åker dit.

PS!

På DN:s ledarsida meddelar Jörgen Huitfeldt - tillika chefredaktör för Kvartal - att rättsosäkerhet och misstag är något man får ta. Må han säga likadant om någon av hans nära och kära hamnar i fängelse -  med livstid eller för att varit på fel plats vid fel tillfälle. Eller kanske Huitfeldt menar att hans nära och kära har sådan hudfärg att det inte kommer på tal?

"MP står utanför vänster-högerskalan"... nej, givetvis inte, men den räcker inte alls till

 

Daniel Helldén, som föreslås som nytt språkrör för MP, säger att partiet "står utanför vänster-högerskalan". Han är inte ensam om den beskrivningen men den ger fel bild, och själv sa han senare att han stod närmare vänster än höger.

 

Ett parti kan inte stå utanför vänster-högerskalan som ju handlar om fördelning och balansen mellan medborgarperspektiv och marknadsperspektiv. 

 

I en tid när hela det politiska fältet flyttat många steg till höger så medför grönt tänkande - i vart fall som det var tänkt när vi bildade MP - en tydlig vänsterposition.

 

Själv beskriver jag den som socialekologisk blandekonomi. Vilket är något helt annat än den marknadsliberalism som idag råder och som medför att - för att citera partiets första ekonomiska budgetmotion i riksdagen 1988 - "kapitalet kan gå på tillväxtjakt vart helst det vill".

FRÅN EKOHUMANISM OCH SOCIALLIBERALISM TILL...

Det gäller att komma ihåg att MP bildades 1981 under en epok när socialdemokratisk byråkrati, centralstyrning och betongfilosofi dominerat. 

 

Det var också en tid då Centerpartiet inte var präglat av nyliberalism utan snarare av humanekologi och Folkpartiet inte av marknadsliberalism utan av socialliberalism. 

 

Men redan då stod MP på vänstersidan då det gällde fördelning i samhället - bland annat av det skälet att människor inte orkar ta till sig de stora miljöfrågorna om ekonomiska och sociala klyftor i samhället är stora och hela debatten kommer att handla om det. 

 

Som språkrör talade jag inte om rättvis fördelning - för rättvisa kan vara allt från att dela med sig till att få behålla allt man tjänat - utan om rättfärdig fördelning.

 

DELAKTIGHET SNARARE ÄN STAT OCH KAPITAL

Däremot uppfattades vi stå till höger när det gällde sådant som möjlighet för föräldrakooperativ barnomsorg (detta uppfattades av vänster som småborgerligt...) och rimligare villkor för småföretag (som ofta sågs som, för att citera Branting, "revolutionärt svindleri"). 

 

När det gällde fördelning i samhället stod faktiskt de gröna till vänster om Vänsterpartiet i flera fall, bland annat då det gällde socialförsäkringar där vi ville ha system som skyddade låginkomsttagare betydligt bättre än vad som var fallet, medan höginkomsttagare skulle få maka lite på sig.

Allt det där har med vänster-högerskalan att göra.

 

Men. Dessutom tillför MP en grön dimension på hela samhällsbygget, i vart fall är det så jag menar vad grön ideologi innebär. Första gången jag skrev om detta var 1989 i boken "Miljön, makten och friheten". 

 

VÄNSTER OCH HÖGER SAKNAR EN IDEOLOGISK DIMENSION

Vänster och höger diskuterar med rätta hur balansen i samhället ska se ut genom fördelning, ägande och maktutövning. Viktigt. För gröna tillkommer en avgörande ideologisk dimensioner: balansen mellan samhälle och natur.

 

Men den gröna ideologin bygger också på en mer mångfacetterad syn på till exempel ägande: När vänster betonar vikten av offentligt ägande och högern av bolagiserat ägande betonar grön ideologi delaktigt ägande. 

 

Det är därför vi som identifierat oss som gröna velat ge mer utrymme för kooperativa ägarformer och anställdas ekonomiska möjlighet att ta över sina företag vid försäljning eller konkurs. Vi fick kritik för detta av såväl vänster som höger.

 

DEN CIVILA SEKTORN

Som jag uppfattar det - och som var självklart när vi byggde gröna partier inte minst i Europa - utgör också den civila sektorn något som ska skyddas mot såväl stat som kapital. Den angrips från två håll idag. Från staten och från kapitalet. Allt mer av livet skall fösas in under marknaden som staten kan beskatta. 

 

Bäddar vi varandras bäddar - och tar betalt för det - i den formella ekonomin gynnar det tillväxten, vilket stat och kapital gillar. Skriver en hel del om detta i min senaste bok: Vad ska vi ha samhället till? Den finns bland annat på bibliotek.

 

STORT FRIHETSRUM, SYSKONSKAP OCH ABSOLUT JÄMLIKHET

Jag brukade som språkrör förklara MP:s ideologiska syn på samhället genom att ta till franska revolutionens ord, fast tillrättalagda. Stort frihetsrum inom det som kan kallas kultursektor, syskonskap i det som kallas ekonomi, absolut jämställdhet i rättssystemet. 

 

SKALAN GRÖN-GRÅTT

Hur man än ser på kan inte ett parti ställa sig bortom vänster-högerskalan. Den finns.

Miljöpartiet - liksom alla andra gröna partier som bildades i inte minst Europa - tillförde andra dimensioner. På den skalan fanns materiell och ekonomisk tillväxt i ena änden - och livskvalitet i den andra. Där fanns centralisering och storskalighet i den ena änden - och decentralisering och småskalighet i den andra.

 

I min bok "Miljön, makten och friheten" beskrev jag hur detta brukade beskrivas i den politiska debatten - se bilden nedan.

I boken beskrev jag också hur trygghetssystemen kan ses ur ett ideologiskt perspektiv, vilket bildsattes som nedan. Mer om detta hittar du här: https://schlaug.blogspot.com/.../sa-resonerade-de-grona...

Frasmakeri modell M

 

Hyckleriet saknar ta mig sjutton gränser. Jag lyssnade på moderaternas stämma som debatterade
klimatpolitik.

En sådan historieförfalskning som om moderaterna varit drivande i gröna frågor, som om moderaternas klimatrelaterade politik ligger i framkant, som om moderaterna inte varit bromskloss för snart sagt allt som har med miljö att göra. 

 

Sverige har på mindre än ett år blivit ett skämt - i dess båda betydelser - i EU när det gäller inte minst naturrelaterade frågor. Skämmes ta mig fan!

 

Minns ni affischen inför senaste valet? Moderaterna skulle "få ordning på klimatet" - en affischtext som visar på total oförståelse för vad det handlar om, pimpat med frasmakeri av nonsenskaraktär. 

 

LÄSTIPS FÖR MODERATER

Moderaterna borde läsa "Den rastlösa välfärdsmänniskan" av Staffan Burenstam Linder som var vice partiledare och rektor på Handelshögskolan. Boken kom ut 1969. Han skriver om tillväxtmani och hur vi riskerar att fastna i ett ekonomiskt slaveri.

 

Han skriver om vad som hotar om samhället faller i tillväxtfällan: 

 

"En ny form av ekonomiskt slaveri, som inte längre bottnar i kampen för ekonomiskt överlevnad utan i en tillväxtmani som ibland, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt - så att vi raserar sådana naturliga grundvalar för vår existens som luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa".

 

Med knivskarp analys utnyttjar Staffan Burenstam Linder sin intellektuella skalpell för att lägga nutidssamhället sår i öppen dager. Denna bok borde varenda moderat politiker läsa - och förresten en och annan grön politiker också. 

 

(I min bok VAD SKA VI HA SAMHÄLLET TILL? belyser jag också hur liberalen John Stuart Mill förhöll sig till natur, miljö och ekonomisk tillväxt. Dagens liberaler borde lära sig... Boken finns bland annat på bibliotek.)

Sladder och någon sorts kemi...

Så föreslås Daniel Helldén som ett nytt språkrör efter Per Bolund. Medan Märta Stenevi föreslås vara kvar. På en presskonferensen igår ställdes de två inför ett antal journalister.

Hjärtlighet uteblev, vilket jag måste säga gav dåligt intryck. Två erfarna proffs som vill partiet väl måste kunna agera bättre utåt. Vissa grundregler borde sitta bättre, till exempel att båda borde svara spontant över hur samarbetet ska fungera. Nu svarade bara Helldén på det. Och senare på en fråga från SVT påpekade han att det skulle gå bra för han hade "lång erfarenhet av att samarbeta med folk". Som om det krävdes för att samarbeta med språkrörskompisen...

Som kommentar till varför gårdagens presskonferens blev inställd upprepade han inte (i vart fall inte i SVT.intervjun) Steneviks förklaring om att hon av familjeskäl måste åka hem kvällen innan. Inte vackert. Det gav de anonyma sladdertackor som sprungit till medier med uppgifter om att Stenevi vägrat ställa upp på en presskonferens med Helldén vatten på sin sladderkvarn.

Hur som helst: Det verkar inte som om man vare sig förberett sig något på de förväntade frågorna - överhuvudtaget känns just sådant skvalpigt hos det gröna partiet. Precis som hanteringen av sociala medier känns skvalpig. Förstår inte riktigt hur det tänks, men det kanske finns en tanke bakom som jag inte begriper mig på - har man inte insyn utan ser nästan allt helt utifrån är det inte lätt att veta.

Ingen av de två verkar heller riktigt förstå vad språkrör var ämnat att bli. De talar om att "leda partiet", Helldén sa i tv att det inte fanns någon anledning till att ha språkrör om de inte hade olika uppfattningar - vilket ju är så historielöst så man baxnar.

Stenevi har betonat att hon haft chefspositioner sedan hon var 25 år - som om det vore en tillgång för att vara språkrör i ett grönt parti med delaktig demokrati som grund. Jag är förvånad över hur argumentationen ser ut - och lite förundrad över hur avsaknad av ideologisk debatt kunnat leda fram till det som nu sägs och tycks utan att medlemmar i det gröna partiet reagerar.

Allt var inte bättre förr. Men en hel del, i vart fall ur mitt perspektiv. Men, och det är viktigt att påpeka, vare sig Stenevi eller Helldén har kuppat sig fram till de positioner de har, de har onekligen i demokratisk ordning lotsats fram av medlemmarna. Partiet har helt enkelt förändrats väldigt mycket, det är i själva verket ett helt annat parti - på nästan alla sätt - än det vi bildade för drygt 42 år sedan. Inget konstigt med det egentligen, allt förändras. Oavsett om jag tycker det är till godo eller inte.


Hur kongressen agerar vad gäller val av språkrör är väl oklart. Vill du läser lite om partiets historia och om språkrör som kommit och gått finns det här.

Stenevis inlägg på sociala medier ang flyttad presskonferens.
 

Joakim Paasikivi vägrar tala med tidning vars krönikör framfört kritik

Så har då Försvarsmakten visat upp en sida du kanske inte visste fanns.

Den i medierna ständigt närvarande Joakim Paasikivi tänker inte tala med Dagens Nyheter efter att en krönikör i tidningen kritiserat honom. 

 

Därmed vet varenda tidning, radiokanal och tevekanal att ska man få något "expertutlåtande" från den populäre figuren så får man inte kritisera honom.

Tänker er att statsepidemiologen Anders Tegnell vägrat tala med Sveriges största morgontidning för att det framförts kritik av honom. Då hade varenda löpsedel i Sverige fyllts med ord som skandal och myndighetsövergrepp på det fria ordet.

Nu blir det ingenting - eller möjligen en liten notis - i de flesta medier. Rädda för att stöta sig med Joakim Paasikivi och Försvarsmakten.

 

Eftersom överstelöjtnanten knappast kunnat ta ett beslut utan att det är förankrat inom Försvarsmakten om att bojkotta Sveriges största morgontidning så avslöjar det något ganska vedervärdigt.

 

Något värdigt en försvarsmakt i Ryssland eller någon auktoritär icke-demokratisk stat. Turkiet till exempel. 

 

Så läggs ytterligare en liten pusselbit i det nya Sverige som växer fram. Medel till folkbildning stryps, rättssamhällets grundvalar krackelerar - människor med utländsk härkomst ska kunna utvisas till statslöshet UTAN att att brutit mot svensk lag. Debatt om att skapa ett angiverisamhälle är på väg att normaliserats som om det vore en fråga om var cykelställ skall få placeras. 

 

Och Sveriges statsråd sitter på sina platser så länge ett parti med rötterna i nazismen accepterar dem.

 

Pusselbitarna läggs, en efter en. Och tro inte att den pusselbild som växer fram är vacker.

 

Harmlöst? Måla fan på väggen? Nej, faktiskt inte. Det sker en normalisering av något som hör hemma i länder vars demokrati vi tidigare starkt ifrågasatt. 

 

 

Enligt DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har det tidigare förekommit dialog med Joakim Paasikivi efter att kritik framförts mot honom i DN. Men efter Johan Cronemans kritiska krönika ska relationen ha havererat totalt. Mer kan läsas i tidningen Journalisten som pratat med Paasikivi, som inte vill ge någon kommentar.

Sverige illa omtyckt... men visst fanns det alternativ.

Sverige är illa omtyckt i delar av världen, det har gått fort. I flera krönikor och debattartiklar de senaste 20 åren har jag pläderat för en svensk modell som nog skulle kunnat ge respekt överallt. I min senaste bok (VAD SKA VI HA SAMHÄLLET TILL?) blev det en kortversion av idén:

"Låt 20 miljarder av militäranslagen gå till utbildning och upprustning av svenska internationella insatser inom sjukvård och räddningstjänst som kan komma till civil hjälp i krigs- och krisområden. Varför inte? Det skulle väl tillgodose även konservativa nationalister att låta gult och blått bli varumärke för humanitära insatser, räddningsteam och sjukvårdsteam? 

Det skulle behövas något land som inser att välutbildade kirurger, allmänläkare, psykologer och sjuksköterskor är viktiga också i kampen för demokrati och mot hopplöshet. Och därmed också i kampen mot terrorism. Det skulle behövas något land som går före och profilerar sig på stöd utan gevärsmynningar. Med räddningshelikoptrar istället för stridsplan. Sverige skulle kunna vara det landet. Sverige skulle vinna respekt över hela världen, och dessutom bygga upp något som det alltid fanns användning för både inom och utom landet."

Slut citat. Dessvärre är det försent nu, vi har tvärtom hamnat i samma fåra som alla andra. Synd, det hade varit fint att bära landslagströjan om den också symboliserat något stort och djupt humanistiskt. Ett fönster till icke-våld, till läkande.

PS!

Ni som nu lägger fingrarna på tangentbordet och knappar in ordet "naiv" kan gärna låta bli. Och, jag vet att en del av det som nu sker beror på koranbränningar och rykten om omhändertagna barn. Så ni behöver inte upplysa mig om det... 

Urban

Jaha, lite urbant liv igen. Uppdrag i Stockholm. Tog tåget, tiden med kryckor och smärta lockade till elbilen. Urbant fika mellan uppdragen. Den urbana märkliga principen att torka av kaffekranen med riktigt skitig, bakteriefylld, disktrasa gäller fortfarande. Urbant lortigt rent generellt. 

Lort-Sverige hette boken som kom ut 1938,  den handlade om det som på stockholmska kallas landsorten. Min spaning, som varit densamma ett antal år, är att det urbana Lortsverige borde ge upphov till granskning. 

 

Verklighetens krig

Det hedrar Svenska Dagbladet att ta in Mustafa Cans reportage från kriget i Ukraina. Ledarsidans garde och krigsromantiker - sådana som Oksanen - bör läsa. 

Finns här.

Bokhelg i Gnesta på lördag... varför inte titta in i bokhandeln kl 15.30

 

Klart jag inte tackar nej när riktiga bokhandlar - med sån där fin doft av böcker - kallar... Välkomna, jag blir utfrågad så det blir ingen föreläsning utan lättsamt och lite lagom fladdrigt och spontant. Detta avslutar bokhelgen som präglar Gnesta under helgen.

Onsdag: Demokratifrukost

Demokratifrukosten är öppen för alla och sänds via Zoom. Onsdag 18 okt kl 8.45-9.45. 

Ett samtal över generationerna om konsten att bära världen på sina axlar och att ändå inte gå under själv.

Anmäl om du vill lyssna: https://www.vimasteprata.org/frukostar

Snart 3 mil med amputerade armar och ben

Skriver i helgens ledare:

15 000 människor. Bara på den ukrainska sidan. 15 000 som fått ben eller armar amputerade. Sådant där som inte syns i tabellerna över antalet döda. Som ”bara” går under beteckningen skadade. 

Siffran 15 000 kommer från Ukrainas hälsodepartement. 

En rimlig bedömning är att det kan vara lika många på den ryska sidan. Framför mig ser jag en gigantisk hög av 30 000 armar och ben. Och det gäller bara första halvåret 2023. 

Säg att en halvmeter tagits i genomsnitt. Läggs de amputerade delarna efter varandra så räcker de 1,5 mil. Så kan också krig beskrivas. 

Ändå sitter det människor bakom skrivbord och anser att varje tanke på förhandling för att få ett stopp på amputerandet är en fientlig handling. Fientlig mot vem? Mot de som ska bidra med armar och ben det innevarande halvåret, de där som fyller på så sträckan blir tre mil?

Hur mycket är armar och ben värda? Svåra val i en värld med demagoger, maktambitioner, nostalgiska drömmar och historiska umbäranden, kan tyckas…

Hur ska Ukraina, Europa, Ryssland ta hand om de som kommer hem utan armar och ben? 

Hur ska samhällen förhålla sig till alla de som efter månader i dödsskräck kommer tillbaka med det som går under beteckningen posttraumatisk stress? 

Är det någon som tror att alla dessa kommer att få vård? Att någon stat anser det värt att betala? Krigsinvalider har de kallats. Otack har varit deras lön. Se bara på USA. Statistiken är fruktansvärd. Den visar att 114 000 veteraner begått självmord sedan USA inledde krigföringen i Afghanistan 2001 och Irak 2003. 

Så ser också krigets siffror ut.  

Allt fler tycks överens om att kriget kan pågå år efter år efter år. Nästan en halv miljon har redan dött eller skadats. För bara Ukrainas del är siffran 70 000 döda och mellan 100 000 och 120 000 skadade. För Ryssland än fler. Skulle de döda kunna läggas efter varandra så skulle det räcka en bit över 25 mil. 

Ändå utmålas fredsrörelsen som något konstigt som bör hånas.

Läs hela artikeln här:

 

Barn på.tåg

Satt på ett tåg för en dryg vecka sedan. Öppen ganska tom vagn. Några pojkar, som just slutat skolan, stiger på. Sju stycken. Dom pratar om en matteläxa. Och om något spel. 

En börjar greja med mobilen, är lite påstridig, vill att de andra ska titta. Några av dem är besvärade. Dom tittar, förstår jag, på skjutningar och dödade människor. 

Den påstridige vill visa mer bilder, han frågar om dom andra inte vågar titta, om dom är fega. Han verkar nästan euforisk över bilderna. 

Fyra av grabbarna går därifrån, tre sitter kvar, den påstridig får med sig en i samtalet om hur häftiga bilderna är, om de skulle vilja döda själva. 

Tåget är framme vid den station där jag ska gå av, jag funderar på om jag ska sitta kvar en station till, prata med dom, de tre har ju tittat lite besvärande på mig. Men det går inte. Jag måste stiga av. Med en klump i halsen. 

Håller min föreläsning, går ut med arrangörerna för att äta och ta en öl, så till hotellet. Vaknar på natten och kan inte somna om, ältar det där som hände på tåget, morgonen anländer med en suck, äter inte frukost, tar ett tidigare tåg hem än jag planerat. 

Ältar vad som blivit fel, varför vi blundat de där första stegen på utvecklingen. Förmodligen för att vi inte trodde att barn skulle skjuta varandra, det fanns inte i tankevärlden. Ungefär som när friskolor sjösattes, det fanns inte i tankevärlden ens hos moderater att det skulle bolagiseras och drss ut i den form som skedde. Det fanns inte. 

Så står vi där vi står. Som fåntrattar. Tänker på den där killen som var eurforisk över bilderna på skjutningarna och bilderna på de döda. Kommer han att bli en som skjuter... och i sin tur blir skjuten?

Fundering om vad som skall skrivas

Funderar på helgens ledare i ETC. Ska den handla om Gaza eller Ukraina? Lutar åt Ukraina, för det kriget kommer just nu i skymundan för terrordådet på civila i Israel och Israels katastrofala reaktion med massbombningar och belägring där offren är civila. Vedervärdigt.

Världen tycks fullständigt galen.

Ett exempel: Ukrainas hälsodepartement har meddelat att 15 000 ukrainare har fått ben eller armar amputerade. Förra halvåret. Förmodligen lika många ryssar. Amputerade armar och ben skulle upplagda i rad sträcka sig 1,5 mil. Så kan också krig beskrivas.

Ändå tycks fredsrörelsen vara legitimt mål för offentligt bespottande. Har just läst #Agnes Hellström nyutkomna bok. Hon var till nyss ordförande i Svenska Freds. Hon skriver om tiden sm ledde fram till svensk Natoansökan. Debatten, som inte blev någon debatt. Samtalsklimatet, som var förskräckande. 

 

I boken vävs privatliv och uppdraget som ordförande för fredsrörelsens stora organisation samman. Rysslands anfallskrig kommer mycket nära, för sambon kommer från just Ukraina. Boken heter Fredsfittan. Namnet som motsats till uttrycket stridspitt.

Hade inte den här boken funnits, hur hade då historien skrivits? Perioden är som gjord för historieförvanskning.

 

Terror över Gaza och Israel

Marna House är Gazas äldsta hotell. I dess trädgård har många - inte minst journalister - suttit, träffat
människor som varit förnöjda, sorgsna och förbannade om vart annat. 

Den som tittat upp har sett mödrar och barn vandra vid havet. Hur mycket kommer att vara kvar av Gaza efter Hamas terrordåd i Israel? Kommer något att vara kvar? 

Tänker på alla de - inte minst mödrar - som avskyr Israels politik men också är rädda för Hamas. Känner de att avsky och rädsla är mer befogat än någonsin?

I Gaza finns många som sett sina familjemedlemmar slitas i bitar, inte minst under det som Israel kallade operation Gjutet Bly.

I Israel finns de som sett sina familjemedlemmar slitas i bitar. I skolor i Gaza utmålas judar som något främmande otyg, i Israel kan man höra samma sak om palestinier. 

VANVETTETS STAFETTPINNE
Muhammeds farfarsfar dog i Gaza, vilket var ett skäl till att just Gaza blev islams första erövring utanför Arabien - en stillsam övergång. På 1100-talet tog korsfararna över och blodet flöt. Gaza gick som en stafettpinne mellan olika härskare. Så blev det ett isolerat fängelse för palestinier, med fattigdom, korruption, rädsla och kollektiv bestraffning.

Barn som uppfostras i militäriska strukturer och med nidbilder av "den andre", kan de någonsin känna tillit? Det spelar ingen roll om det är israeliska barn som inympas föreställningar "om araber", eller palestinska barn som inympas föreställningar om hur judar "är". Det är lika illa. Och ger underlag för att ett samhälle, även om det skulle bli fredstid, kommer att leva på krigsfot mycket länge.

Och här i Sverige har vi Tidöpartier som vill avveckla bistånd till palestinska civila organisationer så att dessa blir än mer beroende av Hamas. Så totalt kontraproduktivt! Tre av dessa partier vill dessutom dra tillbaka erkännandet av Palestina. Moderaterna motsätter sig detta - självklart kan man inte hatta fram och tillbaka i sådana frågor. Hamas terrorvåld möts nu med flygbombningar av civila - men det som är av värde för Hamas finns under jord.

Det lär inte sitta så många, om ens några, i Marna House trädgård, för att njuta en stund. Och inga barn lär leka vid stranden heller. Instängda under flygbombningar. Medan hatet som följd av Hamas terrordöd växer i Israel. Vanvettet fortsätter. Det började ett år före det att jag föddes.

Ser allvarligt på det som framkommit

 "Vi ser allvarligt på anklagelserna mot Stenevi", meddelades av Janine Alm Ericson. Det är de fackliga ledarnas "larm om arbetsmiljön kring språkröret" som det ses allvarligt på. Ett mejl till valberedningen ramlade ut till offentligheten. Som av en händelse. 

Janine Alm Ericson meddelade också, som svar på en fråga, att hon inte själv utmanar Märta Stenevi. Men om hon skulle avgå då, kunde man ju tänka sig en fråga. Själv kan jag tänka mig att Janine Alm Ericson mer än gärna skulle ställa upp. Hon har samlat uppdrag under många år. Har liknande - om än inte alls identiskt - framtoning som Stenevi, om än mer befriad från humor, i vart fall i det offentliga sammanhang jag har sett och hört henne.

När försvann humorn, självdistansen från de som varit språkrör? Jag vet inte. Men försvunnit har det. Tror inte det är bra för partiet. Särskilt inte när det kopplats ihop med någon sorts ekomodernism.

Men, vad vet jag.

Har bara träffat Janine en enda gång, jag var kallad till MP:s partikansli för att prata om grön ekonomi och strategi. När jag väl kom dit efter en tågresa ställdes det in. Ett nytt möte. Vi pratade, hon var uppenbart helt ointresserad, tycktes se det mesta vi bildat partiet för som något ganska ointressant. Jag åkte hem med en sorglig känsla.

Märta Stenevi har jag aldrig träffat. Förundrats hur fort hon gjort karriär i partiet, utan att egentligen vara grundad där. Har förstått att stämningen inte alltid varit så bra mellan henne och Bolund, men det tror jag varenda journalist som bevakar rikspolitik är väl medvetna om. Hon har varit chef sedan hon var 25 år, meddelade hon i senaste partiledardebatten i SVT. Som om det vore en tillgång. Vilket jag inte tror att det är.

Frågan som ligger och pyr är förstås varför ett mejl till valberedningen blir offentligt. Och vad som var meningen med det. Och vem som lurar i vassen.

Knausgårds vargar

Har läst Knausgårds "Vargarna från evighetens skog". Som är andra delen av en trilogi. En förmildrande omständighet är att Knausgård kan skriva, även om jag, precis som vid läsandet av slutkapitlen i "Morgonstjärnan" - första delen av trilogin - stundom har en krypande känsla av att han driver med läsaren. "Vargarna från evigheten" består av två delar, den första från Norge, den andra från Ryssland. En ung man driver berättelsen i den första delen, hans halvsyster driver den i den andra delen. Knausgård fyller sina sidor med detaljer, som väl kan sägas skapa en sorts berättarvärld. Sålunda får vi detaljerad information om recept på pannkakor såväl som sporadiska delar av rysk historia, lite vetenskapshistoria och den nu så populära, mer eller mindre vetenskapliga, berättelsen om träd och svampar. I hjärnan på berättarfigur två flödar funderingar om huruvida anden är hemma i hjärnan, om saken själv är det viktiga eller om det viktiga är hur vi talar om saken... Gamla godingar således. Lite mer handfast är ett rån av en långtradare och ordningsställande av döda. Och så förs dialoger om evolutionsteorin och dna - dialoger som lägger sig som ett tankenät som väl ska skapa nån sorts krypande känsla som kanske ska knyta samman med de sista bisarra sidorna i trilogins första del. Eller nåt. Svårt att veta. Himlafenomenen från Morgonstjärnan återkommer. LÄTT SKEPTISK Nu låter jag kanske ironisk, eller i vart fall lätt skeptisk till den här boken. Och det är väl så det är, även om jag kan konstatera att jag läst sida upp och sida ner utan att fundera på om jag ska lägga av. Vilket är en skillnad mot när jag läste slutet av den första delen av författarens trilogi... om det nu är en trilogi i annan mening än att man skall lockas att läsa - eller snarare köpa - nästa del för att få se ljuset. Det går utmärkt att läsa del två utan att ha läst del ett, även om kopplingar finns. Den första riktar sig uppåt, den andra nedåt, så att säga. Himmel och jord. Och så förstås relationer, i alla möjliga former. Den som funderar på evigt liv får sig en rejäl dos av Fjodorov. Log när jag kom till den delen av boken, hade en liten period i mitt liv - efter perioder med Strindberg, Hemingway och Fantomen - då han flimrade förbi i takt med att jag plötsligt började gilla alla tokigheter i ämnet religionskunskap i skolan. Undrar förresten vad Knausgård tänkte innerst inne när landsmannen Fosse fick nobelpriset i litteratur, kanske blev han lite besviken ty nu lär det dröja innan en norsk författare får det... Själv tycket jag att det hade varit bättre att Solstad utsetts till grindvakt. Men min kompetens att avgöra det är begränsad Skulle tro att Knausgårds bok gör sig bättre som ljudbok, testade några kapitel när jag ordningställde delar av trädgården inför hösten. De kapitlen tycktes flyga fram ett par timmar. Och höll mig fången. Gott så. Men så var det sol och lite lagom höstkyligt också. Ekollon smattrade mot växthustaket. Tusentals av dem låg redan som en matta, synbart enkelt formade men med en magisk förmåga att liksom krypa ner i jorden, skulle säkert kunna vara underlag för funderingar i den tredje delen av trilogin.

SVT:s uppfattning om vad vi behöver veta om Nato...

Vad bör man veta om Nato? Vad behöver man veta innan man anser att medlemskap är den bästa varianten för Sverige? SVT slår fast att man inte behöver veta en massa saker, till exempel att Nato anser sig ha rätt att vara först med att använda kärnvapen, att Sverige uppmanats att inte rösta ja till FN-resolutionen som förbjuder kärnvapen - vilket Sverige följt trots att Sverige varit med att utarbeta resolutionen. 

 

Vi behöver inte heller veta att de krav Nato ställer på Sverige innebär att över 10 procent av statens utgifter måste gå till det militära försvaret. 

Vad man än anser i sak - för eller mot medlemskap i Nato - bör man rimligen anse att public service redovisar också sådant som kan uppfattas sticka ut som negativa faktorer. Men det ingår kanske inte i public service uppdrag lika lite som att i nyhetssändningar problematisera alla glädjeutrop om tillväxten ökar, att konsumtionen kommit igång, att flyger snart är tillbaka på nivåerna före covid...

Även public service nyhetsbevakning sker i den bubbla som anses vara politisk norm. Därmed - i just nyhetssammanhang - utgör public service snarast ett konserverande av en världsbild som faktiskt är på väg att skada hela planeten, öka konfliktzonerna och fördumma det allmänna samtalet.

Att public service också har andra program än nyhetssändningar försvarar inte en endimensionell och konserverande nyhetsbevakning. Detta sagt av mig som på alla sätt försvarar public service mot högerambitioner att skära ner och krossa public service.

 

Försvarsmakten har en del att skämmas över... som förgiftning av dricksvatten

 

 

Kommunägda Uppsala vatten har stämt Försvarsmakten. Dricksvattnet har förgiftats av PFAS-kemikalier
som Försvarsmakten använt långt utöver det tillstånd man har.

Att Försvarsmakten nonchalerar miljötillstånd är ingen nyhet, så jag är inte förvånad direkt. Dessutom försöker man hemlighålla hur mycket man släppt ut. Vilket knappast är bra för tilltron till Försvarsmakten.

Det finns en tragik i hemlighållandet. Att i krigstid hemlighålla förhållanden kan säkert vara motiverat. Men i fredstid? När det gäller den egna befolkningens hälsa?

 

KÄNNER IGEN SYMPTOMEN

Men, jag är inte förvånad. Försvarsmaktens mångåriga hanterade av Vättern är snarast ett krig mot en av Europas största dricksvattentäkter. 

 

En försvarsmakt bör rimligen se till försvaret - att förstöra vattentäkter, överskrida tillstånd och dessutom försöka hemlighålla, är väl snarast ett anfall mot den egna befolkningen.

 

Dessvärre känner jag igen symptomen. Under åren som jag var politiker och budgetsamarbetade med regeringen återkom ständigt Försvarsmakten som ett (inkompetent) problem. 

 

På finansdepartementet hade man stora svårigheter att få ut siffror om hur pengarna använts och hur svarta hål uppkommit. Försvarsmakten saknade den mest elementära kompetensen i att sköta, analysera och redovisa ekonomin. 

 

Det talades ofta om inkompetens - och till och med en och annan gång i upprört tillstånd om förakt för demokratin. 

 

KANSKE HAR DET BLIVIT MINDRE DÅLIGT

Det är möjligt, rent av troligt, att det blivit bättre vad gäller ekonomisk hantering, fast när man får höra att det tagit år att - om det ens nu har skett - få fram trosor som inte ger köttsår kan man ju undra... Vi har i Sverige ändå haft kvinnliga såväl befäl som värnpliktiga i många år nu.

 

Något av det mest flagranta var ändå när man skickade ner soldater till Afghanistan med Toyota Landcruisers utan splitterskydd - snacka om förakt för de som iklätt sig uniform! Och på det sätt som soldater som kommit hem från tjänst i forna Jugoslavien med posttraumatiskt stressyndrom tog som hand är ingenting att vara stolt över.

 

Kanske sådant också blivit bättre. Jag vet inte. En försvarsmakt som i fredstid försöker undanhålla det som skadar den egna befolkningen - som PFAS-kemikalier som man inte haft rätt att släppa ut - har en del att fundera över.

 

Här ett reportage från Sveriges Radio om fallet i Uppsala: https://sverigesradio.se/.../forsvarets-hemliga-rapport...

Varför lyssnade inte sossarna på MP när det gäller ekonomisk demokrati?

För drygt 40 år sedan, den 4 oktober 1983, demonstrerade 100 000 människor mot idén på löntagarfonder.

Sossarnas löntagarfonder var ingen bra idé. Men den hade klart lysande beståndsdelar. Bland annat  insikten om att en otyglad kapitalism kommer att leda till mer problem än lösningar - däremot bortsåg sossarna från att deras framkrystade förslag på löntagarfonder också hade gjort det.

Häromdagen skrev seniorprofessor Bo Rothstein och Daniel Suhonen på DN under rubriken "Ekonomisk demokrati är möjlig trots fondfiaskot". Om behovet av rimlig ekonomisk demokrati, det vill säga något annat än det som utvecklats i rasande takt.

Sossarna hade chansen samma dag som löntagarfonderna röstades ner i riksdagen. Miljöpartiet hade nämligen lagt ett motförslag. Vi kallade det Närfonder. Jag hade skrivit en rapport och ett handlingsprogram om detta som i enighet antogs av beslutade församling i Miljöpartiet. Det fanns redan då forskning som visade att personalägda företag klarat sig mycket bra och hade motverkat ekonomisk ojämlikhet. Som artikelförfattarna hävdar visade det sig också vara bra för pensionssystemet. 

Enligt EU har Sverige - med sossar och borgare i skön förening - de sämsta institutionella villkoren i hela unionen för att sådana företag skall kunna bildas.

För övrigt arbetar nästan 10 procent av de som är anställda i den privata sektorn i USA i sådana företag.

Miljöpartiets linje var mycket tydlig i den här frågan. Vi ville avveckla löntagarfonderna, men inte som borgarna pytsa ut pengarna på allt möjligt, utan istället genomföra den idé som vi introducerade vid partibildningen 1981 (Kommunala alternativkassor) och som vi sedan utvecklade till Närfonder. Med det som grund hade en god pusselbit för ekonomisk demokrati införts.

Hade det genomförts som plattform hade vi haft åtskilliga personalägda företag, som Rothstein och Suhonen pläderar för.

Vi ville ge stimulans till ett mångfaldigt näringsliv och en reell marknad med myller och mångfald, vi ville ge konkurrensfördelar till småskaligt lokalt ägande och ge gynnade ekonomiska spelregler för delaktiga ägandeformer - det vill säga där de anställda själva ägde sitt företag. Anställda skulle dels få förköpsrätt när företag skulle säljas, dels med hjälp av Närfonder ges räntebidrag vid övertagandet. 

Tanken var således att vi steg för steg skulle skruva ner ägandet i delar av näringslivet. Fler små hattar är bättre än en stor... Vi vill nå ökad ekonomisk demokrati. För demokrati är mer än att rösta på politiker
.
Finansieringen skulle ske dels med överförande av de pengar som fanns i löntagarfondera, dels fortsatt beskattning av det som kommit att kallas övervinster. 

Principerna anser jag fortfarande vara helt rimliga. Det fanns och finns alla skäl i världen att på olika sätt förhindra att kapitalismen alltmer utvecklas till en fullfjädrad blå planekonomi där allt mäktigare jättekoncerner ägnar sig allt mer åt internhandel i syfte att centralt styra priser, undandra sig beskattning och slå undan fötterna för såväl mångfaldigt ägande som konsumenters reella inflytande

I MP föreslog vi, för att stärka demokratin i såväl bolag som samhälle, dessutom en reform med tredelade styrelser i de största bolagen: 1/3 ägarna, 1/3 anställda, 1/3 staten. Förstår ni att det var en fröjd att vara språkrör i det frimodiga och radikala MP en gång i tiden? Och kära miljöpartister som tror att partiet gått till vänster - ni har mycket, mycket dålig kunskap om partiets historia.

(Förslaget om tredelade styrelser var för övrigt ett krav som Folkpartiets ungdomsförbund haft - det du Pehrson! Frågan är om inte Per Gahrton, som varit ordförande i ungdomsförbundet, hade med sig just den idén därifrån).