.
Jag bodde i ett land där det blivit allt svårare att leva.
Bomber föll - sprängda ben, armar och bukar var periodvis del av någon sorts vansinnig vardag.
Min lillasyster hade blivit av med benen, hamnade på ett ganska eländigt sjukhus, dog av infektioner.
Min farsa hade för att överleva anslutit sig till jag vet inte vad. Jag hade blivit allt mer övertyga om att jag måste fly för att få ett liv värt att leva.
En dag drog jag. För att klara flykten måste jag såväl stjäla som bedra. Det blir så när livet står på spel. Må jag bli förlåten.
Till slut hamnade jag i ett land där jag sökte asyl.
Jag fick stanna i väntan på beslut, fick tillgång till skola, försökte lära mig språket som lät så främmande.
Jag gjorde så gott jag kunde. Spelade på mittfältet i ortens bästa fotbollslag.
Bodde hos Svea och Henry. Svea var bibliotekarie och Henry jobbade på en bilverkstad. Deras son blev min halvbror och deras dotter fick mig att skratta när hon babblade om allt som hänt på förskolan.
Människor klädde sig annorlunda, gjorde andra saker, alla hade bil och bodde rymligt, till och med barnen hade egna rum.
Så kom beslutet. Jag fick tillfälligt uppehållstillstånd.
Tillfälligt. Jag visste inte vad det betydde. Fick förklarat att det inte var permanent. Ett ord till att lära sig.
Kanske skulle det kunna bli permanent. Någon annan gång. Om inte skulle jag skickas tillbaka. Tillfälligt betyder ångest.
Jag sov inte på nätterna, skolkade från skolan, var inte given i startelvan. Svea och Henry överklagade beslutet.
Efter ett år fyllt av ångest fick jag förlängt tillfälligt uppehållstillstånd. Jag visste inte att tillfälligt betyder förtvivlan.
Tappade lusten med skolan, tränade allt sämre och fick inte längre vara med i startelvan, det kröp oro i magen och jag fick allt oftare panikkänslor. Jag visste inte att tillfälligt betyder tortyr.
Jag hade lärt mig språket, fått vänner och nya ”föräldrar”, jobbade extra i bilverkstan och läste Pippi Långstrump för min ”lillasyster” som bubblade av skratt när uttalet ibland blev fel.
”Tillfälligt” betyder ångest, förtvivlan, tortyr. Jag visste inte det.
Jag blev vilsen. ”I pannkakan”, sa lillasyster.
”I pannkakan?” frågade jag.
”Ja, vilse i pannkakan säger pappa när jag inte vet vad jag ska göra…”
”Okej”, sa jag. ”Jag är vilse i pannkakan…”
Så kom beslutet. Det tillfälliga var slut. Jag skulle utvisas. Efter fyra år. Jag hade fyllt tjugo. Jag var vilse i pannkakan.
Utvisas till ett land jag inte känner.
Det slog slint. Jag visste inte att tillfälligt betyder panik.
Det var skönt att vakna, slippa mardrömmen. Den hade återkommit några gånger. Till och med som mardröm kändes den som tortyr.
Den där mardrömmen återkommer. Ett par gånger i månaden.
För allt fler i vårt land är det ingen mardröm. Utan verklighet.
Jag skäms ännu mer för hur svenska regeringspolitiker uttrycker sin tillfredsställelse över det helvete de skapar för enskilda människor. Hur de berömmer sig själva för att vara så förbannat handlingskraftiga. Som vill tvinga lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare att bli angivare - så vi hamnar i ett angivarsamhälle.
Vi är på väg mot en samhällsmodell som vi tidigare beskrivit som vedervärdig.
Var finns socialliberalerna i Liberalerna?
Var finns de medkännande konservativa i Moderaterna?
Var finns de kristna i Kristdemokraterna?
