Varför lyssnade inte sossarna på MP när det gäller ekonomisk demokrati?

För drygt 40 år sedan, den 4 oktober 1983, demonstrerade 100 000 människor mot idén på löntagarfonder.

Sossarnas löntagarfonder var ingen bra idé. Men den hade klart lysande beståndsdelar. Bland annat  insikten om att en otyglad kapitalism kommer att leda till mer problem än lösningar - däremot bortsåg sossarna från att deras framkrystade förslag på löntagarfonder också hade gjort det.

Häromdagen skrev seniorprofessor Bo Rothstein och Daniel Suhonen på DN under rubriken "Ekonomisk demokrati är möjlig trots fondfiaskot". Om behovet av rimlig ekonomisk demokrati, det vill säga något annat än det som utvecklats i rasande takt.

Sossarna hade chansen samma dag som löntagarfonderna röstades ner i riksdagen. Miljöpartiet hade nämligen lagt ett motförslag. Vi kallade det Närfonder. Jag hade skrivit en rapport och ett handlingsprogram om detta som i enighet antogs av beslutade församling i Miljöpartiet. Det fanns redan då forskning som visade att personalägda företag klarat sig mycket bra och hade motverkat ekonomisk ojämlikhet. Som artikelförfattarna hävdar visade det sig också vara bra för pensionssystemet. 

Enligt EU har Sverige - med sossar och borgare i skön förening - de sämsta institutionella villkoren i hela unionen för att sådana företag skall kunna bildas.

För övrigt arbetar nästan 10 procent av de som är anställda i den privata sektorn i USA i sådana företag.

Miljöpartiets linje var mycket tydlig i den här frågan. Vi ville avveckla löntagarfonderna, men inte som borgarna pytsa ut pengarna på allt möjligt, utan istället genomföra den idé som vi introducerade vid partibildningen 1981 (Kommunala alternativkassor) och som vi sedan utvecklade till Närfonder. Med det som grund hade en god pusselbit för ekonomisk demokrati införts.

Hade det genomförts som plattform hade vi haft åtskilliga personalägda företag, som Rothstein och Suhonen pläderar för.

Vi ville ge stimulans till ett mångfaldigt näringsliv och en reell marknad med myller och mångfald, vi ville ge konkurrensfördelar till småskaligt lokalt ägande och ge gynnade ekonomiska spelregler för delaktiga ägandeformer - det vill säga där de anställda själva ägde sitt företag. Anställda skulle dels få förköpsrätt när företag skulle säljas, dels med hjälp av Närfonder ges räntebidrag vid övertagandet. 

Tanken var således att vi steg för steg skulle skruva ner ägandet i delar av näringslivet. Fler små hattar är bättre än en stor... Vi vill nå ökad ekonomisk demokrati. För demokrati är mer än att rösta på politiker
.
Finansieringen skulle ske dels med överförande av de pengar som fanns i löntagarfondera, dels fortsatt beskattning av det som kommit att kallas övervinster. 

Principerna anser jag fortfarande vara helt rimliga. Det fanns och finns alla skäl i världen att på olika sätt förhindra att kapitalismen alltmer utvecklas till en fullfjädrad blå planekonomi där allt mäktigare jättekoncerner ägnar sig allt mer åt internhandel i syfte att centralt styra priser, undandra sig beskattning och slå undan fötterna för såväl mångfaldigt ägande som konsumenters reella inflytande

I MP föreslog vi, för att stärka demokratin i såväl bolag som samhälle, dessutom en reform med tredelade styrelser i de största bolagen: 1/3 ägarna, 1/3 anställda, 1/3 staten. Förstår ni att det var en fröjd att vara språkrör i det frimodiga och radikala MP en gång i tiden? Och kära miljöpartister som tror att partiet gått till vänster - ni har mycket, mycket dålig kunskap om partiets historia.

(Förslaget om tredelade styrelser var för övrigt ett krav som Folkpartiets ungdomsförbund haft - det du Pehrson! Frågan är om inte Per Gahrton, som varit ordförande i ungdomsförbundet, hade med sig just den idén därifrån).