Sverige är illa omtyckt i delar av världen, det har gått fort. I flera krönikor och debattartiklar de senaste 20 åren har jag pläderat för en svensk modell som nog skulle kunnat ge respekt överallt. I min senaste bok (VAD SKA VI HA SAMHÄLLET TILL?) blev det en kortversion av idén:
"Låt 20 miljarder av militäranslagen gå till utbildning och upprustning av svenska internationella insatser inom sjukvård och räddningstjänst som kan komma till civil hjälp i krigs- och krisområden. Varför inte? Det skulle väl tillgodose även konservativa nationalister att låta gult och blått bli varumärke för humanitära insatser, räddningsteam och sjukvårdsteam?
Det skulle behövas något land som inser att välutbildade kirurger, allmänläkare, psykologer och sjuksköterskor är viktiga också i kampen för demokrati och mot hopplöshet. Och därmed också i kampen mot terrorism. Det skulle behövas något land som går före och profilerar sig på stöd utan gevärsmynningar. Med räddningshelikoptrar istället för stridsplan. Sverige skulle kunna vara det landet. Sverige skulle vinna respekt över hela världen, och dessutom bygga upp något som det alltid fanns användning för både inom och utom landet."
Slut citat. Dessvärre är det försent nu, vi har tvärtom hamnat i samma fåra som alla andra. Synd, det hade varit fint att bära landslagströjan om den också symboliserat något stort och djupt humanistiskt. Ett fönster till icke-våld, till läkande.
PS!
Ni som nu lägger fingrarna på tangentbordet och knappar in ordet "naiv" kan gärna låta bli. Och, jag vet att en del av det som nu sker beror på koranbränningar och rykten om omhändertagna barn. Så ni behöver inte upplysa mig om det...
