.png)
Ett ögonblicks verk, en "detalj" som följt på sådant som blir vanligt när klimatförändringar skapar stormar och översvämningar.
Klockgrodorna försvann från Sverige redan på
60-talet. Deras livsutrymme var inte lönsamt. Jordbruket
rationaliserades och våtmarker utdikades.
Men de återkom på 80-talet, genom
inplantering i Baldringe i Skåne. Beslutat i demokratisk ordning.
Mina minnen av klockgrodor är starka. Minns en vårdag 1991. Platsen är just Baldringe. Det lät som kyrkklockor.
Dämpat. Ödesmättat. Klockgrodornas parningssång låter just som kyrkklockor.
Just
där, och just då, fick jag information om det tredje slaget på det som skulle bli en statskupp. Det skulle
bli fyra slag. Sedan skulle statskuppen vara genomförd.
Klockgrodorna kände inte till saken. Men för mig är deras parningsläten för alltid förknippad med den statskupp som gav marknaden rätten att jonglera med demokratin.
Det handlar inte om någon bananrepublik. Det handlar om Sverige. Statskuppens första steg genomfördes redan 1985. Kreditmarknaden avreglerades. Det ansågs modernt. Bankerna fick ökad frihet att bära sig åt. Girigheten vägde tyngre än samhällsansvar. Det skulle gynna tillväxten, sa politiker.
Det andra slaget blev en långdragen process. Reglerna för valutaflöden mellan länder monterades ner. Plötsligt utgjordes 90 procent av alla penningflöden över gränserna av ren spekulation. Verkliga värden blev underställda finansiellt trixande.
Det tredje slaget föll i maj 1991 – till ljudet av klockgrodorna i Baldringe. Regeringen gav klartecken till Riksbanken att knyta den svenska kronan till EUs valuta. Borgerligheten och Socialdemokraterna var överens. För att sedan försvara kronans värde sattes räntan till 500 procent. Vilket ledde till massarbetslöshet.
Småföretag slogs ut. Statens finanser krackelerade. Kommuner avskedade i skola, vård och omsorg. Den råa kapitalismen hade talat.
Det fjärde slaget var inte dåligt det heller: skattereform genomfördes. Många med höga inkomster fick så betydande skattesänkningar att de kunde låna ut pengar, mot hög ränta, till staten. Så att staten kunde bekosta de skattesänkningar som de med hög inkomst just fått.
Vem behöver blodiga statskupper när allt detta kan ske, utan större debatt, i demokratins namn?
Det var så det gick till. När marknaden fick makten att jonglera med demokratin. När planeten blev en lekstuga för kapitalet att gå på tillväxtjakt vart helst det behagar. Utan social eller ekologisk hänsyn.
Det finns de, inte minst inom socialdemokratin, som hävdar att den råa marknaden tagit makten. Men de ljuger. Den så kallade Marknaden har inte tagit makten. Den har fått makten. Av de folkvalda. Borgerliga och socialdemokrater i skön förening. Applåderade av Svenska arbetsgivarföreningen/Svenskt Näringsliv. Och under pinsamt icke-motstånd av arbetarrörelsens fackliga gren.
Hand i hand har politiker – i tron att det varit modernt – kapat allt fler band till en ekonomi byggd på sans och måtta.
Klockgrodorna försvann, som jag skrev ovan, från Sverige på 60-talet. Deras livsutrymme var inte lönsamt. Jordbruket rationaliserades och våtmarker utdikades. De återkom på 80-talet, genom inplantering i Baldringe. Beslutat i demokratisk ordning.
Förhoppningsvis kommer klockgrodornas
ödesmättade varning en gång att gälla den råa sentida globaliserade kapitalism som är alltför
kreativ för såväl människans som planetens bästa.
Vi måste få slut på det system som tuggar i sig allt vad medborgarperspektiv heter, där medborgare blir kunder, där kapitalet kan gå på tillväxtjakt utan hänsyn till vare sig ekologiska eller sociala värden.
Det där har ingenting med socialliberalism att göra, ingenting med konservatism att göra, ingenting med socialdemokrati att göra, ingenting med grön ideologi att göra. Det är bara ren globaliserad kapitalism där människor och djur blir verktyg för systemet. Det är den bisarraste ekonomism där siffror på konton anses mer värda än naturvärden.
Klockgrodans ödesmättade sång låter som en varning. Det är den också.
