Satt på ett tåg för en dryg vecka sedan. Öppen ganska tom vagn. Några pojkar, som just slutat skolan, stiger på. Sju stycken. Dom pratar om en matteläxa. Och om något spel.
En börjar greja med mobilen, är lite påstridig, vill att de andra ska titta. Några av dem är besvärade. Dom tittar, förstår jag, på skjutningar och dödade människor.
Den påstridige vill visa mer bilder, han frågar om dom andra inte vågar titta, om dom är fega. Han verkar nästan euforisk över bilderna.
Fyra av grabbarna går därifrån, tre sitter kvar, den påstridig får med sig en i samtalet om hur häftiga bilderna är, om de skulle vilja döda själva.
Tåget är framme vid den station där jag ska gå av, jag funderar på om jag ska sitta kvar en station till, prata med dom, de tre har ju tittat lite besvärande på mig. Men det går inte. Jag måste stiga av. Med en klump i halsen.
Håller min föreläsning, går ut med arrangörerna för att äta och ta en öl, så till hotellet. Vaknar på natten och kan inte somna om, ältar det där som hände på tåget, morgonen anländer med en suck, äter inte frukost, tar ett tidigare tåg hem än jag planerat.
Ältar vad som blivit fel, varför vi blundat de där första stegen på utvecklingen. Förmodligen för att vi inte trodde att barn skulle skjuta varandra, det fanns inte i tankevärlden. Ungefär som när friskolor sjösattes, det fanns inte i tankevärlden ens hos moderater att det skulle bolagiseras och drss ut i den form som skedde. Det fanns inte.
Så står vi där vi står. Som fåntrattar. Tänker på den där killen som var eurforisk över bilderna på skjutningarna och bilderna på de döda. Kommer han att bli en som skjuter... och i sin tur blir skjuten?
