Har läst Knausgårds "Vargarna från evighetens skog". Som är andra delen av en trilogi. En förmildrande omständighet är att Knausgård kan skriva, även om jag, precis som vid läsandet av slutkapitlen i "Morgonstjärnan" - första delen av trilogin - stundom har en krypande känsla av att han driver med läsaren. "Vargarna från evigheten" består av två delar, den första från Norge, den andra från Ryssland. En ung man driver berättelsen i den första delen, hans halvsyster driver den i den andra delen. Knausgård fyller sina sidor med detaljer, som väl kan sägas skapa en sorts berättarvärld. Sålunda får vi detaljerad information om recept på pannkakor såväl som sporadiska delar av rysk historia, lite vetenskapshistoria och den nu så populära, mer eller mindre vetenskapliga, berättelsen om träd och svampar. I hjärnan på berättarfigur två flödar funderingar om huruvida anden är hemma i hjärnan, om saken själv är det viktiga eller om det viktiga är hur vi talar om saken... Gamla godingar således. Lite mer handfast är ett rån av en långtradare och ordningsställande av döda. Och så förs dialoger om evolutionsteorin och dna - dialoger som lägger sig som ett tankenät som väl ska skapa nån sorts krypande känsla som kanske ska knyta samman med de sista bisarra sidorna i trilogins första del. Eller nåt. Svårt att veta. Himlafenomenen från Morgonstjärnan återkommer. LÄTT SKEPTISK Nu låter jag kanske ironisk, eller i vart fall lätt skeptisk till den här boken. Och det är väl så det är, även om jag kan konstatera att jag läst sida upp och sida ner utan att fundera på om jag ska lägga av. Vilket är en skillnad mot när jag läste slutet av den första delen av författarens trilogi... om det nu är en trilogi i annan mening än att man skall lockas att läsa - eller snarare köpa - nästa del för att få se ljuset. Det går utmärkt att läsa del två utan att ha läst del ett, även om kopplingar finns. Den första riktar sig uppåt, den andra nedåt, så att säga. Himmel och jord. Och så förstås relationer, i alla möjliga former. Den som funderar på evigt liv får sig en rejäl dos av Fjodorov. Log när jag kom till den delen av boken, hade en liten period i mitt liv - efter perioder med Strindberg, Hemingway och Fantomen - då han flimrade förbi i takt med att jag plötsligt började gilla alla tokigheter i ämnet religionskunskap i skolan. Undrar förresten vad Knausgård tänkte innerst inne när landsmannen Fosse fick nobelpriset i litteratur, kanske blev han lite besviken ty nu lär det dröja innan en norsk författare får det... Själv tycket jag att det hade varit bättre att Solstad utsetts till grindvakt. Men min kompetens att avgöra det är begränsad Skulle tro att Knausgårds bok gör sig bättre som ljudbok, testade några kapitel när jag ordningställde delar av trädgården inför hösten. De kapitlen tycktes flyga fram ett par timmar. Och höll mig fången. Gott så. Men så var det sol och lite lagom höstkyligt också. Ekollon smattrade mot växthustaket. Tusentals av dem låg redan som en matta, synbart enkelt formade men med en magisk förmåga att liksom krypa ner i jorden, skulle säkert kunna vara underlag för funderingar i den tredje delen av trilogin.
