lördag 31 mars 2012

Från tillväxt till utveckling! 

Intresset sprider sig. Frågan är inte om vi skall låta samhällsevolutionen ta oss vidare från tillväxt- och konsumtionssamhället till utvecklingssamhället - utan när och hur. 
Vilka alternativ finns? 
Vilka svårigheter uppstår i övergången? 
Varför är motståndet så stort bland politiker? 
Hur såg de gamla liberalerna, socialisterna och konservativa på tillväxt? 
Behöver man ens vara grön för att inse att varje tidevarv har sina lösningar...?



Lördag 14 april Malmö
Hur går vi vidare efter tillväxtsamhället?
Samtal med bland annat Birger Schlaug och andra från STEG 3.
Moriska paviljongen, Stora scenen, kl 14.00


Måndag 16 april Hudiksvall
Och vad gör vi nu när vi nått ända hit?
Om tillväxt, miljö och utveckling. Framtidsveckan. 
Hudiksvalls Bibliotek, 19.00


Tisdag 17 april Söderhamn
Inspiration! Från tillväxt till utveckling!
För företagare, kommunanställda och andra medborgare...
Kulturens hus, 17.00

 
Torsdag 19 april Stockholm
Från tillväxt till utveckling!
Varför måste vi lämna myten om ekonomisk tillväxt? Hur tar vi oss vidare mot ett utvecklingssamhälle?
Norrmalmskyrkan 18.30


Bokningar:

Våren är fullbokad, men bokningar pågår till hösten 2012 och våren 2013.
 Föreläsning som vänder upp och ner på gamla politiska och ekonomiska "sanningar" och rådande världsbilder. En resa i tid och rum.
Klicka på bilden.
För mer info: Mikaela Holm
ProVoka

fredag 30 mars 2012

Ny bok: Den gröna rörelsen

Alltid lika lustigt att vandra genom Östermalm en tidig morgon. Det mesta är tyst och stilla. Få som tycks börja jobba tidigt, få som tycks vara samhällsbärare. 

På väg till Nyhetspanelen. Ont om tid idag, sent ute. Så jag gör det enkelt för mig och tipsar om en ny bok där bland annat jag, Per Gahrton, Lotta Hedström, Stefan Edman och Carl Schlyter skrivit. En komplettering till ett seminarium som hölls för ett tag sedan om just den gröna rörelsen - och där jag pratade på temat Från tillväxt till utveckling.

torsdag 29 mars 2012

No entry?

Bild: Robert Schlaug
Rekord. Tillväxt. Halten av koldioxid i atmosfären är under stark tillväxt och nu slår vi nya rekord. Åtminstone om man ser till de senaste 800 000 åren. FN:s klimatpanel låter i sin senaste rapport - presenterad igår - meddela att det nu är alltmer fastslaget att det vi uppfattar som extremväder blir allt vanligare i framtiden. Värmeböljor, skyfall, torkperioder - med katastrofala följder inte minst för människan. 

För första gången hävdas dessutom uttryckligen att människans påverkan av klimatet är orsak till de väderförändringar vi redan sett verkningarna av - från torkkatastrofen på Afrikas Horn till värmeböljan i Texas.

Samtidigt meddelar Världsmeteorologiska organisationen att vi kan räkna med oåterkalleliga effekter för planeten och dess livsformer Till råga på detta menar - eller rättare sagt: konstaterar - Svenska Dagbladets alltid seriösa miljöreporter Susanna Baltschefsky: "Men det som engagerar länderna är istället att utvinna olja så länge det går". Javisst, här gäller ju att upprätthålla tillväxtsamhället så länge det går...

Ni som följt bloggen under en längre tid vet att jag aktar mig noga för att dra några klimatslutsatser av sådant som skrivs i tidningarna, eftersom journalister ofta bara läser olika rapporters sammanfattningar, och att dessa sammanfattningar som regel inte täcker de mer komplexa sammanhangen. Typexempel på hur den här typen av förenklingar skadar mer än gör nytta - minns bara hur Världsnaturfonden, för att få nya givare, bar sig åt.

Det finns skäl att alltid gå tillbaka till källorna, vara kritiskt granskande även mot dem som framför argument som stärker ens egen sak, att emellanåt ompröva sin egen uppfattning. Det finns några grundläggande fakta som inte alltid ligger till grund för den debatt som förs:
1) Det så kallade tvågradersmålet - det vill säga att planetens medeltemperatur inte bör öka mer än med två grader - är en politisk målsättning, inte en vetenskaplig.
2) Den stora majoriteten av vetenskapliga rapporter ger snarare slutsatsen att medeltemperaturen inte bör öka mer än med högst 1,5 grad.
3) Det finns inga politiska beslut - inte heller i Sverige eller EU - som skulle kunna leda fram till att höjningen blir högst 2 grader.

Självfallet är det så att planetens klimat genom historiens gång alltid förändrats. Det som skiljer är att nu agerar en art på jorden (människan) medvetet på ett sätt som med stor sannolikhet kommer att leda till både mänskliga och andra katastrofer samt att vi gjort oss beroende av system och strukturer som är oerhört sårbara och som förmodligen inte hinner förändras så att de står emot extrema värmeböljor (södra Europa med upp mot kanske 50 grader etc), extrema skyfall eller extrem torka.

PS! Ljuset kommer!
Så inledes en artikel i DN idag. "Nu kommer ljuset". Ekonomin vänder uppåt, och konsumtionen ökar. Jamen då så. Kan man köpa nytt klimat i Ullared? 

onsdag 28 mars 2012

Funktionsnedsatt varg?

Kunskapskanalen 19.00
Bild: Christopher Pethick
Ikväll ska jag samtala med  Per Jensen. Han är professor i etologi och en av dem som ligger bakom den svenska djurskyddslagen. Det är inte hans fel att avståndet från lagens text till den enskilda hönan är evighetslångt. 

Per har skrivit en bok om hundar. Det är om detta vi skall prata. Det pågår en kunskapsrevolution när det gäller hundars biologi och psykologi, vilket i sig är värt att prata en del om. Men jag kan inte låta bli att försöka djupdyka i hundens historia. Att hunden härstammar från vargen vet nog alla, men varifrån kommer vargen? Och var träffades vargen och människan första gången? Var det vargen eller människan som tog första vänskapliga kontakt?

När började förresten rasaveln på allvar? Och varför? Hur är människan funtat som avlat fram defekter som epilepsi, tvångssyndrom och narkolepsi för att få fram "rena raser"? Är hunden en funktionsnedsatt varg?

Och så kan jag inte låta bli att ta upp den där frågan vars svar - hur det än blir - kommer att göra människor upprörda: skall vi verkligen tillåta lösspringande jakthundar?
Kunskapskanalen 19.00. Repris 00.30 samt torsdag 09.00.

tisdag 27 mars 2012

Hatt

Anna-Karin Hatt är energiminister och centerpartist. Hennes uppdrag är nu att förhindra Danmark, som för tillfället är EU:s ordförandeland, att driva igenom ett förslag om att energieffektiviseringen skall skärpas så att varje land minskar energianvändningen med 1,5 procent per år fram till 2020. Ett helt rimligt mål. Inte minst för Sverige som, genom sina historiskt låga elpriser och tillgång till billig vattenkraft, har en industri som ofta är sämre än andra länders på att utnyttja energi effektivt.

SvD stöder Hatt. Självklart. Där skriver en av begåvningarna följande: "Energi och klimatpåverkan är inte samma sak. De svenska älvarna förser oss exempelvis med stora mängder energi som inte påverkar klimatet". Ledarskribenten har inte kommit på tanken att om man effektiviserar energianvändningen - så att mer av dagens industritillverkning kan ske med hjälp av den befintliga vattenkraften - så minskar vi behovet av elproduktion från fossileldade kraftverk.

Nu är det inte första gången som Sverige saboterar klimat- och energifrågan inom EU. Sverige förhindrade redan på 90-talet att man inom EU skulle kunna ta majoritetsbeslut om ett lägsta golv för koldioxidskatt. Då var det socialdemokrater och moderater som i riksdagen gick hand i hand för att sätta käppar i hjulet. Den svenska uppblåsta självbilden - vi är bäst på miljö - är och förblir falsk.

Redan under Perssons era var man således lite i hatten. Man stoppade helt enkelt en bra miljöprincip: nämligen att EU skall rikta in sig på att lägga lägsta golv, som alla länder minst måste nå upp till, istället för att envisas med att sätta tak för hur långt varje land skall få gå när det gäller miljökrav.

Anna-Karin Hatt tycks vilja öka energieffektiviseringen i förhållande till BNP. Ökar BNP med 10 procent, så är det okej om energiomsättningen ökar med 8 procent. Då har ju man ju effektiviserat energianvändningen. Men nu är det så att de planetära processerna inte bryr sig så mycket om relationen BNP/energiomsättning utan är mer beroende av de reella utsläppen av bland annat koldioxid.

I en av de första budgetförhandlingarna MP hade med den socialdemokratiska regeringen i slutet av 90-talet krävde vi att det i finansplanen skulle ingå så kallade gröna nyckeltal. Visst, det går fint, sa finansdepartementet. Det ordnar vi. Och mycket riktigt plockade man fram nyckeltal som skulle visa hur stora utsläppen var per miljon kronor i omsättning. Så skulle man kunna visa på fina siffror trots att utsläppen ökade. Och eftersom de ekonomiska och politiskt inriktade journalisterna vare sig har intresse eller kunskap i frågan så skulle ökade utsläpp kunna redovisas som minskade. Vi hade ju effektiviserat...


måndag 26 mars 2012

Rätt ska vara rätt

Med tanke på att ekonomi egentligen betyder hushållning kan man läsa ut följande ur en bildtext i dagens SvD-Näringsliv: "Tecken på en inbromsning i Kinas hushållning har lett till negativa reaktioner på världens börser." En nåd att stilla bedja om.

För övrigt: DN:s ledarskribenter uppmanas att ta en grundlektion i djurs beteende med anledning av den ståndpunkt man kungjorde häromdagen: "När vissa aktörer i välfärdssektorn beter sig som svin smetar det av sig på alla företag som gör ett seriöst hästjobb." Svin är renliga, sociala och hänsynstagande djur.

lördag 24 mars 2012

Färdväg

Godmorgon. Ska väl inte förstöra den här fina dagen med prat om tillväxtsamhällets kommande kollaps. Så man kan ju se bilden som en möjlighet också...
Bild: Robert Schlaug




fredag 23 mars 2012

Bulvanföretag - en annan historia


Bulvanföretag. Aktuella i den nu uppmärksammade, men vanligt förekommande, mörkningen när det gäller vapenexport. Hitler och Franco körde med samma strategi...

När Franco - vi får knalla bakåt till 1936 - ber Hitler om hjälp med tio flygplan i kriget mot den laglig utsedda vänsterregeringen i Spanien så erbjuder führern honom det dubbla antalet. Men det hela måste ske via ett privat bulvanföretag eftersom Hitler vill hålla det hela hemligt. Det är också till detta företag de spanska betalningarna skall komma. Inom en vecka har de tyska planen - med besättningar, servicepersonal och utrustning - anlänt. Tysk effektivitet. Mellan 300 000 och 500 000 dog i det spanska inbördeskriget.

Flygbränsle då? Jodå, det levererade det amerikanska oljebolaget Texaco, vars direktör Thorild Rieber gillade fascismen så mycket att han bröt avtalet med den spanska regeringen om leveranser och istället levererade bränsle - på kredit - till Francos flygplan, stridsvagnar och fartyg under hela det groteskt våldsamma inbördeskriget.

Bilden: Picassos Guernica - till minne av massakern i just den staden. Massaker och avrättningar var vardagsmat i, och efter, det spanska inbördeskriget 1936 - 1939. Mellan 300 000 och 500 000 beräknas ha dött under denna tid - som följd av direkta militära slag, avrättningar, hämndaktioner och traditionell terrorverksamhet.

torsdag 22 mars 2012

Syrien - och våldet

Ryssland har plötsligt röstat ja till ett rådsuttalande från FN.s säkerhetsråd  för att stoppa våldet i Syrien. Eller hur är det nu med begreppet "plötsligt". Varför sa man nej förra gången? Enligt medier sa man ju helt kategoriskt nej till en FN-resolutionen. Varför skulle man då plötsligt ändra sig nu? Det låter inte helt logiskt. 

Var det möjligen så att man inte sa helt nej förra gången, utan att man, för att godkänna resolutionen, ville ha ett tillägg om att man uppmanande båda sidor att sluta använda våld? Jo, så var det faktiskt. Vore det fel att uppmana också de oppositionella i Syrien "att distansera sig från våldsamma väpnade grupper"?

Att regimen i Syrien är vedervärdig vet vi, men varför kan vi inte också kritisera våldet som sådant?  Nu får vi allt mer belägg för att också den goda sidan går hårt fram, vilket väl vi alla kunde ana redan från början. Human Rights Watch uppmanar således oppositionsledarna att de "måste göra klart för sina anhängare att de inte får tortera, kidnappa eller avrätta under några som helst omständigheter."

Det är inte så som medierna alltför ofta rapporterar: att motståndarna till det onda med automatik är goda. Det ondas fiende är inte med automatik god, demokratisk, fredlig. Vare sig i Libyen eller Syrien eller någon annanstans. Inte ens i Sverige.

Mannen som vill tala sanning

En gentleman, miljöpartisten Åke Askensten, har surnat till över att Stockholm kallar sig Capital of Scandinavia. Det är förståeligt. Förutom att det är lögn, så är det svulstigt. Åke Askensten har lämnat in en motion till fullmäktige där han kräver rättning. Heja Åke!

onsdag 21 mars 2012

De små stegens tyranni med hjälp av det sluttande planets strategi...

Så är det då dags för de borgerliga och socialdemokraterna att ta ytterligare ett steg in i det absurdaste av samhällen: övervakningssamhället. Riksdagen beslutar idag om datalagring och det ironiska är att Centerpartiet nu leds av en som tidigare profilerat sig som motståndare till detta... 

Det vi ser är de små stegens tyranni. Små steg, år efter år, allt enligt principen om det sluttande planets strategi. Man vänjer sig alltmer vid sådant man för bara några årtionden sedan ansåg vara groteskt. Vem skriver du till? Vem talar du med? Och så: Vad skriver du om? Vad talar du om? Storebror vill veta.


Det var inte länge sedan - nåja - det var en smärre folkstorm mot folkbokföringens blanketter. Själv brände jag blanketterna, hotades med vite och ansågs som uppviglare. Vi som var miljöpartister uppfattades ofta så. Så här kunde man läsa i Aftonbladet den 8 november 1990:

"Protesterna mot folkräkningen sprider sig i landet. Folk river sina blanketter eller kryssar samtliga rutor. I tisdags beslöt miljöpartiet att bojkotta blanketten. Hela partiledningen meddelade att de vägrade att skriva på. Nu hotas Schlaug och hans partikamrater av ett vite på 1000 kronor".

Folkräkningen var, jämfört med det som sker idag, ganska harmlöst. Enligt lagen om folk- och bostadsräkning skulle de insamlade uppgifterna användas till samhällsplanering, forskning och information. MP menade dock att även harmlösa register kommer att samköras i framtiden, att individernas integritet kommer att hotas och att registersamlande kan missbrukas. Värnande av individens integritet var en central del av grön ideologi. Då hade vi en del vänner på den borgerliga kanten, huvudfienden var socialister som snarast tycktes älska systemet.

Dagen innan jag brände blanketten i braskaminen hemma, så hade jag varit på Stockholms Universitet och, enligt tidningarna, "hållit ett brandtal". Regeringens egen expert, universitetslektor Jan Evers, skulle faktiskt inte heller fylla i blanketten. Med samma argument: hotet att samköra olika register i framtiden.

Vi sitter på ett sluttande plan och tycks villigt anamma hur övervakningssamhället tar strupgrepp på det som tidigare uppfattats som både frihet och integritet. Rädslan att spjärna emot denna utveckling tycks oändlig, varje ny pusselbit verkar ju så harmlös och rent av förnuftig - att försöka se hela det pussel som håller på att byggas är så besvärligt... Och obekvämt.

Nu skapas således ytterligare steg i övervakningen. Givetvis i de godas namn och med goda syften. Och allt oftare kan man höra aningslösa människor som låter sig intervjuas: Jag har ingenting att dölja, så mig gör det ingenting... Men, som redan Elin Wägner konstaterade 1941: När trådarna samlas i en hand kan de lätt och smidigt också flyttas över till en annan. Den som bygger demokrati skall aldrig bygga den så att dess verktyg kan missbrukas den dagen andra än goda demokrater kommer till makten.

tisdag 20 mars 2012

Kollapsens historia...

Kollaps. Det låter ju dramatiskt. Flera civilisationer har kollapsat. Romarriket, Mayacivilisationen. Är det något som förenat dem? 

Finns det något i vår egen civilisation som talar för kollaps? Förutom att oljan, gasen och kolet fungerat som anabola steroider för våra samhällen - och att steroiderna nu är på upphällning och klimathotet kryper inpå oss...

Om detta ska jag och David Jonstad samtala ikväll i Kunskapskanalen kl 19.00. Vi får se till så det inte bara blir sorgkant kring samtalet...

Hur känns det förresten att grotta ner sig i kollapser? Blir man knäpp? Rycker man på axlarna till slut? Omvärderar man sitt liv? Hur känns det att fundera i banor som att "naturen till slut ruskar av sig människan som en hund ruskar av sig vattnet"... Så skriver David i sin nya bok Kollaps - livet vid civilisationens slut.

Självfallet måste jag ta upp frågan om hur han ser på tillväxt. Är det tillväxt som gett oss allt det goda vi har, eller är det möjligen människans strävan efter goda liv som också gett oss det vi kallar ekonomisk tillväxt? Det finns några intressanta fallstudier att fundera över, t ex Cuba och Detroit. Hur klarade de kollapserna som de råkade ut för genom Sovjetunionens respektive bilindustrins fall? Och så måste David få berätta om drottning Elisabeth...

Kunskapskanalen kl 19.00. Repris midnatt och onsdag morgon 09.00.
Nästa onsdag samtalar jag med professor Per Jensen om hundar och dess historia - och om de egentligen bara är funktionsnedsatta vargar...

måndag 19 mars 2012

Med gemensamma krafter så ska vi nog lyckas konsumera upp planeten


Enligt opinionsmätningarna hoppas det direkt från moderaterna till socialdemokraterna. Förut var det tvärtom. Man tyckte Persson var pösig och tydde sig till Reinfeldt. Sedan lärde man känna Reinfeldt som pösig och tyr sig till Löfven. Politik? Vadå? 

Det är lätt att byta bil när de båda är på väg åt samma håll. Den ena i vänsterfil, den andra i högerfil men med samma mål: vi ska arbeta mer för att vi ska konsumera mer för att att vi ska producera mer för att vi skall arbeta mer. 

Ideologi: arbets- och konsumtionsideologin. Som bisarra utsmyckningar: gemensamma intressen i vapenexport, Natoövningar i Norrland och manipulation i statistiken för att slippa klimatansvar. Och vadå biologisk mångfald - vad är det för lönsamhet i några läskiga skalbaggar och fula mossor när vi kan göra virkesåkrar av skogarna?

söndag 18 mars 2012

Snälla, snälla, kom och exploatera oss...

Vingåkers kommun. I Västra Sörmland. En kommun som nu ber om att bli utsugen. 

I en broschyr hoppas man på att bli just exploaterad. Vilka synonymer hittar man till detta ord? Jo, utsuga, hänsynslöst utnyttja, profitera på, dra oskälig fördel av. Politiker kan vara underbara. 

Området är infarten till Vingåker, där byggde för ett antal år sedan ett familjeägt tryckeri en medvetet vacker byggnad. Efter ett antal år fick ett outlet-företag tillstånd att smälla upp en fyrkantig lagerlada på andra sidan vägen, och nu vill man fortsätta förfulningen med det glada utropet Exploatera oss! Och vad mer, om man får tro skylten: man tror att området, där det tidigare sprang om kring Krav-grisar i det fria, växer bara för man lägger betong och asfalt på jorden. Jo, det är sossar som styr kommunen. I besvärande stor enighet med de andra. Kommunen tappar innevånare, och därmed skatteintäkter, och istället för att satsa på vackert boende i vacker miljö med bra skola satsar man intensivt på projekt förfulning. Och efter alla naiva år med att försöka göra kommunen till ett stort outletområde har man fortfarande inte fattat att människor faktiskt inte vill bo i ett sådant - bara shoppa och ta sig därifrån så fort som möjligt.

Kommunalrådet finns till höger på bilden, som ligger upplagd på kommunens hemsida för att visa på den kreativa aktivitet som råder. Mannen som betraktar är "exploatör".

lördag 17 mars 2012

Teaterföreställning: vapenexport.

Göran Sommardal berättar fyndigt i Aftonbladet om vapenexporten som en teaterföreställning. Tack och lov fick  jag rollen som den naive naturalisten som inte förstått spelreglerna för föreställningen.

Det var så att jag, som satt i Exportkontrollrådet några år på 90-talet, avslöjade att det använts bulvaner för att kränga vapen olagligt. Vilket fick bland annat dåvarande handelsminister Leif Pagrotsky att flyga i taken. Inte över bulvanen utan över att jag berättade... Jag fick också höra av en upprört ilsket väsande medmänniska i branschen att min karriär inom politik och näringsliv genom mitt sladdrande skulle vara stängd. Tystnad råder, plikten är att spela med. I vår lilla damm vet vi var de absoluta gränserna går. Punkt.

Igår hörde jag förresten ett komiskt samtal i radion där en ung man från SSU bedyrade sin ovilja att sälja vapen till diktaturer. Det har unga män från SSU alltid gjort. Sedan växer de upp och vill göra karriär i sitt moderparti. För att göra karriär måste man dock ändra åsikt. Jan Nygren var obekväm SSU-ordförande en gång i tiden (1978 - 84). Idag lobbar han för vapenexport och är bekväm.


Visst får Löfven tala i riksdagen: "Att sälja vapen är framtiden..."
Stefan Löfven får ju inte delta i riksdagsdebatterna. Men han har ändå talat i riksdagen, så sent som 2009. På ett seminarium där man lobbade för att Sverige skulle exportera mer vapen. Så här beskrivs hans inlägg i ett pressklipp: 

"Det politiska perspektivet kompletterades med att Stefan Löfven, förbundsordförande för fackförbundet IF Metall, lyfte fram försvarsindustrins betydelse för den svenska välfärden. Det handlar inte bara om att skapa industrijobb inom försvarssektorn, utan att kompetensen även kommer övriga samhället till del.

- Detta är framtiden, och man måste även tänka politiskt. Det här är inte bara bra för den enskilda orten eller regionen. Det här har betydelse för hela Sveriges välfärd."

fredag 16 mars 2012

Ur regnskogens skugga

I kväll ska jag samtala med fotografen Helene Schmitz i Kunskapskanalen kl 19.00 om en mycket märklig man.

Det lär väl inte vara så många som har klart för sig att Linné bröt sig in i en av sina gamla lärjungars hem för att norpa en sauvagesia som var hämtad från Surinam i Sydamerika. Lärjungen var Daniel Rolander, en av dem som Linné skickade ut i världen för att samla växter, djur och kunskaper. Det är om denne vi ska prata.

Daniel Rolander är en ganska illa förtalad - om inte helt bortglömd - man vars historia är väl värd att berätta. Helene Schmitz är fotografen som följt i Daniel Rolanders fotspår och står för bilderna i boken Ur regnskogens skugga.

Rolander visste att flera europeiska botaniker varit i Surinams djungler för att forska, men det han inte visste, och det Linné inte upplyste honom om, var att ingen man - men väl en kvinna: Sibylla Merian, som jag skrev om här - kommit tillbaka levande. En annan av Linnés lärjungar hade dött där och skrev i sitt sista brev hem: "Smärtsamma tårar skulle fylla era ögon om ni kunde se min tyngd under mångfaldiga plågor medan hunger och törst driver mig mot dödens portar. Likväl fortsätter jag att samla växter och fröer... Farväl, o käraste och skönaste vänner..."

Rolander var av samma sort: allt för vetenskapen! Han lät till och med en liten livsfarlig insekt - Sican - inte bara få suga hans blod, utan också få bygga ett litet näste i hans kropp för att fortplanta sig där så att han därmed skulle kunna studera hur det fungerade...

Rolander, som sagt illa och orättvist förtalad, skrev en 700 sidor lång reseberättelse på latin om sina upplevelser i Surinam. Den gavs aldrig ut under hans livstid, den låg gömd och glömd i flera hundra år - men nu finns delar av den i Ur regnskogens skugga tillsammans med Helenes bilder. Rolander var en berättare av stora mått visar det sig, intresserad av både människor och andra arter. Frågan är om de europeiska samhällena hade uppskattat hans bok fullt ut om han fått den utgiven på 1700-talet. Rolanders förakt för vita slavägare och de vitas sätt att leva i den holländska kolonien på Sydamerikas nordöstra hörn var dräpande.

Självfallet måste jag också prata en del om Helene Schmitz bilder från Surinam. Bilden ovan är en strandkastanj.

Kunskapskanalen fredag 19.00. 
Repris vid midnatt, samt lördag och måndag 09.00
Nästa samtal sker på tisdag, då med David Jonstad om kollapsernas historia och risken för en framtida ekonomisk och ekologisk kollaps.

torsdag 15 mars 2012

Fattig må vara ett relativt begrepp...

Vad är det att vara fattig? Är man reellt fattig eller i jämförelse med andra? Hur ska man se på materiell fattigdom i förhållande till social och kulturell fattigdom?

Min egen erfarenhet av materiell fattigdom härrör från 70- och 80-talen, men jag har nog aldrig känt mig så socialt och kulturellt rik som då. Den materiella fattigdomen var en självvald del av det som kom att kallas gröna vågen - och vetskapen att jag skulle kunna bryta den materiella fattigdomen när jag ville gjorde den mycket lätt att bära. Det går inte att jämföra med icke självvald fattigdom.

Beslutsfattare - politiska och byråkratiska - blir förmodligen bättre som sådana om de någon gång i sina liv drabbats av att fundera över hur pengarna skall räcka till maten. Läkare, socialarbetare och poliser också. Att leva materiellt rika liv från vaggan till graven innebär förmodligen att man inte begriper hur fantastiskt det är att ha ett kylskåp fullt med mat, kunna vrida på en kran för att få rent vatten eller att kunna få en utbildning gratis.

Hur som helst: det som sker i Sverige idag är att klyftan blir allt större mellan människor som har mycket och de som har litet - och att de som drabbas av sjukdom och arbetslöshet kan drabbas riktigt illa. När klyftorna ökar ökar också problemen och konflikterna i samhället. Rädslan breder ut sig, allt fler blir alltmer måna om sitt eget istället för om helheten. Ett samhälle som präglas av ojämlikhet - och det gör det svenska samhället idag - blir snart ett dåligt samhälle för alla.

Vad kan då politiker göra? Eftersom vi människor har såväl egoistiska sidor som solidariska sidor i oss finns det skäl för politiker som vill samhället väl att vädja till våra solidariska sidor. I den senaste valrörelsen riktades retoriken enbart för att kittla våra egoistiska sidor. Hela samhället förvandlas därmed till en stor läkarmottagning där man skriver ut antibiotika till allt och alla i syfte att det skall bli bra för den enskilde trots att det därmed går åt helvete för alla.

Vad kan man göra konkret för att minska klyftorna i samhället? Några enkla idéer:
1. Inför ett rejält höjt grundavdrag finansierat med ökad skatt på högre inkomster och breddad skattebas så att också finansiella tjänster beskattas.
2. Höj och beskatta barnbidraget så att den med låga inkomster får ut mer, medan den med högre inkomster får ut mindre.
3. Inför ett brutet tak i socialförsäkringarna så att ersättningsnivån på inkomster upp till en viss nivå är högre än för den del av inkomsten som ligger över den nivån.
4. Arbeta medvetet med att förändra normen över vad som är status och prestige från hög lön och konsumtionsutrymme till fri tid, bildning och social närvaro.
5. Starta ett tjugoårsprojekt som går ut på att alla landets offentligt ägda skolor skall byggas ut till vackra och kreativa kultur- och utbildningscentrum.
6. Anpassa den lagstadgade arbetstiden så att det är rimligt att fler människor såväl kan dela på de jobb som blir kvar när tekniken gör allt större landvinningar som ges möjlighet att arbeta deltid även när de blir äldre.

Om det nya klassamhället skriver jag här.

onsdag 14 mars 2012

Robert har hört av sig igen

Hej Robert!

Så har du då hört av sig igen. Den här gången har du hetsat upp dig för att du har fått en ny hemsida som du tycker är världen bästa. Du är korkad, Robert.

Jag vet inte riktigt vem du är, även om jag sett dig på teve ibland. Men en sak är säker, jag är jäkligt trött på dina brev och din töntiga uppsyn.

Vet du om en sak? Jag är drygt 60 bast och tämligen normalbegåvad. Likt förbaskat skriver du brev till mig som om jag befann mig någonstans i den nedre puberteten eller vore inlagd någonstans på grund av bristande förståndsgåvor. Respekt, Robert, respekt!

Du skriver hotfullt "En gång i månaden kommer det att pingla till i din mailbox och du har då ett rykande färskt digitalt nummer av mitt brev att roa dig med."

Robert! Tror du att någon enda vuxen, normalt funtad man eller kvinna, tycker att det är att roa sig när det  du plingar till i deras mailbox?

Jag är en fridens man, Robert, på gränsen till pacifist. Men det skulle inte störa mig att ta kål på en idiot som är gjord av ettor och nollor - säkert mest nollor. Så om du ser mig på stan, håll dig undan. Och du, din hemsida tänker jag inte ägna en sekund åt. Ett tips: ska du skicka brev till mig så gör det gärna via det där som kallas Bring Citymail. Dom brukar lägga breven i grannens brevlåda.

tisdag 13 mars 2012

Om att surfa på vågor - och om att vara med och skapa vågor

Det är tröttsamt att politiska partier gång på gång väljer att surfa med opinions- och medievågor istället för att själva vara med och försöka skapa vågorna. Nu senast frågan om vapenexport.

Istället för att offentligt våga driva frågan om förbud mot vapenexport till diktaturer före valet,  när frågan inte var akut aktuell, så skrev MP och V under, tillsammans med s, på att försvara avtalet med Saudiarabien. Politiker bör stå för något, inte bara sätta upp fingret i luften för att se vad som för tillfället kan vara populärt.

Före Fukushima kunde vi från språkrör höra att kärnkraft "visst kan vara en dellösning", men att den inte "ligger först på listan" över energisatsningar. Året var 2007. Efter Fukushima skärpte man tonen, i takt med att radioaktiviteten ökade. Men vad händer i takt med att radioaktiviteten avklingar denna gång, och när medierna slutat intressera sig? Politik handlar om två ben: dels administrera och kompromissa, dels att skapa opinion. Det sistnämnda förlöjligas allt som oftast av miljöpartistiska företrädare som pratar om "plakatpolitik" och att "man inte vill sitta på läktaren". Som om man inte förstått att mycket avgörs just på läktaren och vad som där står på plakaten.

måndag 12 mars 2012

Han avslöjade vapensmuggling och hotades av repressalier

Vapenexport till diktaturer. Ständigt hyckleri. Att avslöja sanningen kan kostar på. Det kan ge fängelse. Nu lär man leta efter vem som läckt hemliga papper om vapenaffärerna med Saudiarabien. Den som läckt lär inte våga tala om saken i telefon, inte messa och inte heller använda sin e-post.

En som fick betala ett högt pris för att avslöja lögner när det gäller vapenexport till Mellanöstern var Ingvar Bratt. Året var 1985. Landet var Sverige. Han utmålades som förrädare, buse, svikare.  Han oroade sig för att hans bil skulle sprängas, att han skulle lynchas. Därför att han berättade sanningen som avslöjade Bofors som lögnare och regeringen som medspelare. Dåvarande krigsmaterielinspektören dör under hjulen på ett T-banetåg. Misstanke om mord.

Ingvar Bratt hade gått med i det nybildade Miljöpartiet, vars partiprogram var tydligt: svensk vapenexport skall avvecklas. Partiet drev frågan också när det inte var rubriker i medierna, partiet ville vara med att skapa opinion mot vapenförsäljning, inte bara surfa med när medierna ändå skrev. Själv hade Ingvar Bratt anställts av Bofors i Karlskoga för att utveckla Robot 70, en helt ny luftvärnsrobot. När roboten väl fungerade var det dags för export. Regeringen godkände export till Singapore men leveranserna sker istället till Dubai och Bahrain. Det var brott mot officiell svensk lagstiftning. Det var smuggling. Det var lögner.

När Boforsdirektörerna hävdade att statsminister Olof Palme känt till vapenleveranser till förbjudna länder gick det en stöt genom landet, en halv månad senare omkommer krigsmaterielinspektören i Stockholms tunnelbana (kastar sig eller blir knuffad?) och ytterligare några månader senare tvingas Bofors erkänna. Den som hade modet att avslöja brottsligheten var just Ingvar Bratt.


Han hade sett följderna av svensk vapenexport på nära håll, var övertygad om att kapprustningen leder till sämre hälsovård, utbildning och bostäder, och framförallt till ökad svält för en stor del av mänskligheten. I sin bok Mot Rädslan skriver han: ”De flesta offren krävs inte i krigen utan indirekt genom detta rustningsvansinne. Varannan sekund dör ett barn av svält, undernäring eller sjukdom... Mest upprörd blev jag över Sveriges motiv för att exportera vapen: Utan vapenexport skulle vårt eget försvar bli för dyrt. Med andra ord, tredje världens folk skulle bekosta det svenska försvaret. Jag ställde inte upp på detta.”

Jag minns honom som kort och smal. Nästan lite senig. Gick sävligt och talade eftertänksamt. Han vågade mer än de flesta. Ingvar hade blivit medlem i det nybildade Miljöpartiet, och partiet krävde avvecklad vapenexport. Hans företag med 6000 anställda, och hans stad, levde på vapenexport. Han berättade för mig vilka våndor, och vilken lycka, han kände när han läste det nya partiets programförklaring.

Så småningom hamnade Ingvar Bratt inför en hemlig pärm märkt Robot 70. Han förstod att Bofors inför myndigheterna påstått att Singapore, ett land tillåtet för vapenexport, skulle ha robotarna. Men det var Dubai och Bahrain vapnen skulle till. Ingvar har berättat att hjärtat dunkade i kroppen när han kopierade handlingarna.

Han fick stöd av Svenska Freds som använder hans material som grund för en polisanmälan. Han var en ”anonym källa” i media. Källan beskrivs som en säkerhetsrisk av Bofors och Ingvar Bratt vågar inte längre använda sin hemtelefon med risk för avlyssning. Han blev uppkallad till Boforsledningen, som misstänkte att det är den där miljöpartisten som avslöjat falskspelet, men man vet inte säkert. Han fick inbrott i bilen och oroade sig för att en bilbomb skall spränga honom i luften. Boforsledningen förnekar smuggling. Ansvariga politiker tar avstånd från anklagelserna, hävdar att frågan utretts och att inga misstankar mot Bofors finns. Samtidigt möter Ingvar rikskriminalen och redovisar vad han vet.

För att kunna fälla Bofors för vapensmuggling måste han träda fram, oron för vad som skall hända med familjen är stor, döttrarna går i skolan i Karlskoga. Måste familjen flytta?

– Fantasin skenar iväg. Jag ser framför mig hur en grupp boforsare en mörk kväll svänger in på vår tomt för att lyncha mig. Jag ser hur våra döttrar blir mobbade i skolan. Jag ser stenar som nattetid krossar fönsterrutor på vårt hus och jag ser sönderskurna däck på bilen.

Ingvar Bratt trädde fram den 21 maj 1985, Bofors avslöjades och hela det system som är drivkraften till den globala vapenhandeln ifrågasattes.

Ingvar Bratt hade modet. Ett av mina största tillfällen som politiker var när jag som språkrör fick möjlighet att, under stående hyllning från en hel kongress, dela ut Miljöpartiets fredspris till Ingvar.

Han tog beslutet att stå för sina åsikter. Beslutet blev ett löfte. Han höll sitt löfte. Det behövs fler som Ingvar Bratt.

söndag 11 mars 2012

Kornknarren

OK, näst bäst låt vann. Nog om det.

Med anledning av att kornknarren påbörjat sin flyttning från Afrika och Mellanöstern till våra breddgrader så länkar jag - istället för att fördjupa mig i Melodifestivalen - till min senaste krönika i gammalmedierna. Den handlar nämligen om mannen som oroade sig starkt för hur kornknarren - som experter ansåg inte kunna flyga -  lyckas vandra hela vägen från våra breddgrader till vinterboendet i söder.  Utan att någon sett dess vandring...

Krönikan handlar således om August Strindberg. Och hur han genom sitt ekorevolutionära projekt lyckades göra Branting fly förbannad.  Här finns krönikan.

PS! Det är i ”En blå bok” som kornknarrens existens avhandlas. Om kornknarren existerar: hur kommer det sig att den, som inte kan flyga ordentligt flyttar söderut på hösten? Det borde finnas cirka 35 millioner kornknarrar i vårt land om hösten, meddelar Strindberg i ett underbart litet stycke i boken. Skulle man inte sett dessa när de vandrat över Öresund? Eller när de går genom Tyskland, vandrar över Alperna eller genom Sankt Gotthards tunnel? 

lördag 10 mars 2012

Påminnelse om att resa sig

I skuggan av Melodifestivalen så pågår en del detaljer som kan finnas skäl att påminna om efter det att en påminnelse kommit om att den som orkar genomlida kvällen framför teven trots allt har en bra låt att rösta på, nämligen den här.

Påminnelse 1 på tal om att några borde resa sig för att lämna politiken:
"Det är nödvändigt för Sverige att vi exporterar vapen därför att det står för en stor del av vårt välstånd." Handelsminister Ewa Björling i september 2007.


Påminnelse 2 på tal om att vi borde ha moral nog att resa oss





Påminnelse 3 på tal om att vi bör ha kraft nog att resa oss:



Och så påminnelse 4 på tal om att sossar sitter tyst och gamla SSU-ordföranden som numera gjort karriär genom att kränga vapen: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5003922

fredag 9 mars 2012

Skvaller och läckor från Exportkontrollrådet...

Ska just lätta från hotellet och ta mig iväg till Nyhetspanelen igen. Lär väl bli en del om vapenexport, kanske Grekland och vem vet om man det inte blir en sväng om  statsministerns äktenskap. 

Men framför allt lär det väl bli om vapenexport och samarbetet med Saudiarabien. Ska skriva senare om detta, men skall nu som hastigast passa på att berätta om en läcka under den tid  jag satt i den illustra församling som kallas Exportkontrollrådet, och som ger regeringen råd i frågor som rör vapenexport. Alltså:


När jag satt med i Exportkontrollrådet så hände det vid ett tillfälle att jag anklagades för att ha läckt till medierna. Vi hade strikt tystnadsplikt. Och nu var stämningen tryckt. 

Chefen för Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP) tittade strängt på mig, näst högste tjänsteman i ISP - för övrigt en gammal klasskamrat - tittade ömsom uppfordrande på mig, ömsom ner i bordet. Moderate ledamoten Anders Björk ömsade skinn mellan ironisk och upprörd. Och de som hade all anledning att vara rädda för att det kom ut till offentligheten hur de verkligen röstat i känsliga frågor- det vill säga stick i stäv med vad de hävdade offentligt - var allvarligt tysta.

Den aktuella frågan var således känslig för flera partier, rådets beslut hade varit djupt upprörande och att skvallra till medierna var absolut inte tillåtet. Likt förbaskat skrevs det om hemligheter i tidningar.... Skandal!!

Stämningen var således upprörd. Och jag var den givna syndabocken, umgicks inte jag med Svenska Freds vapenforskare Henrik Westander? Hade inte Miljöpartiet till och med haft fräckheten att nominera honom till rådet trots att han inte satt i riksdagen? Ville inte MP avveckla all vapenexport? Blickarna talade: Var det inte för jävligt att sådana som jag då hade fått tillträde till detta råd?

Hur var det då? Jo, så här hade läckan gått till: Journalister och fredsorganisationer ville ofta ha ut så mycket som möjligt av de offentliga handlingarna från ISP - vilket de fick efter det att någon tjänsteman på ISP strukit över sådant som klassats som hemligt. Detta skedde emellertid på ett mycket amatörmässigt sätt. Först drog man ut en kopia på den handling som begärts, sedan tog man färgpenna - eller kanske rättare sagt Tipp-Ex - och strök på kopian över de stycken som var hemliga, därefter drog man en ny kopia av den kopian där man strukit över och skickade denna till den som efterfrågat handlingen.

Problemet var bara att ibland skickade man fel kopia. Nämligen den på vilken man gjort överstrykningen. Då var det bara för journalisten eller för forskaren att hålla pappret framför en lampa och sedan läsa vad som var skrivet bakom överstrykningen... Vid några tillfällen fick jag senare själv se sådana utskickade papper - som skickats till olika personer.

Min respekt för den myndighet som, enligt min uppfattning, förskräckligt ofta tänjde på lagen för att kunna säga ja till försäljning av vapen, blev än lägre genom detta. Nästan lika låg som till en och annan politiker i rådet, som kontinuerligt körde med ett budskap till medier och sina partimedlemmar och ett helt annat budskap under våra sammanträden. När det gäller vapenaffärer så står hycklerierna som spön i backen.

Kuriosa: Kommer ni ihåg hur medierna kastade sig över Håkan Juholt när det lät som om han inte visste att Sverigedemokraterna satt i riksdagen före senaste valet? Nu, minsann, gör de flesta medier samma misstag när de hävdar att alla partier i riksdagen fått info om Saudi-affären genom sina ledamöter i Exportkontrollrådet i maj 2010.... Hoppsan. Valet var visst i september...

torsdag 8 mars 2012

Kvinnodagen - vad är bättre än att hedra Elin Wägner...?

Eftersom jag på 90-talet var ledamot i Exportkonrollrådet, som är riksdagens organ för att ge råd i frågor som rör vapenexport, borde jag förstås redan kommenterat de nya affärerna i branschen. Men det får vänta. För idag är det internationella kvinnodagen, ska prata i Drottningkällaren på Nyköpingshus. Ska tala om Elin Wägner. 

Elin Wägner skrev den stora romanen om kvinnlig rösträtt. Den fick namnet Pennskaftet och firar idag exakt 104 år. Sverige fick kvinnlig rösträtt sist av alla nordiska länder.

I boken Väckarklocka, som kom ut 1941, hade hon vävt ihop kvinnors rättigheter med freds- och miljöfrågan. Hon skapade en ideologisk väv som fångat upp många, bland annat mig. Utan Väckarklocka hade jag aldrig blivit politiker, kanske struttat omkring på Stureplan eller något annat förnedrande. 

Elin Wägner skrev Väckarklocka mitt under brinnande krig. Hon kände djup ångest över kriget och djup besvikelse över att kvinnor inte var ett dugg bättre än män på att förhindra vare sig militarismens vanvett eller den våldtäkt på miljön som hon redan då insåg skulle komma. Berodde detta möjligen på dåligt självförtroende hos kvinnor, att de helt enkelt blivit fråntagna kvinnors historia? Att de, som hon skriver, redan som barn tvingades "lära sig utantill det bud där Gud själv antages sätta kvinnan näst före oxen och åsnan och övrig lös egendom som män inte fick stjäla av varandra" och att det från predikostolarna ständigt predikades att kvinnas ställning till mannen var densamma som mannens till Gud.

Väckarklocka blev illa omtyckt av etablissemanget när den kom ut, och är radikal än idag. I fråga efter fråga bär Elin Wägner fram idéer och slutsatser som var långt före sin tid. Hon inleder med fyra ganska tunga kapitel, en genomgång över vad myter, religioner, sagor och tro har att säga om en forntida moderålder, hon berättar hur kvinnors roll i samhället kunde varit innan patriarkat tog över. Hennes engagemang hade lett henne ner till bland annat Kreta och Delfi. Hon ville ge kvinnor kraften att se att de stod på en egen plattform, att de inte behövde tycks som sina män, att de, precis som män, hade en historia, även om den både gömts och glömts.

Hur har historieskrivningen kunnat negligera kvinnors roll genom historien? Hur kan en ensidigt manlig utgångspunkt fått gälla som objektiv? Elin Wägner skriver: 

"Flertalet människor nu för tiden dricker vatten från sjöar de aldrig sett. Det har runnit lång väg genom rör, det har förändrats genom de filter de passerat. (-) De historiska lärdomar på vilka vi formar vårt öde, liknar sådant vattenledningsvatten. Endast ett fåtal specialister har tillgång till historiens källor.


Naturligtvis måste vetenskapen ge en sovrad, förenklad och fattbar bild av vad som hänt. Fråga är om den urvalsmetod som nu tillämpas vid förenklingen är rättvis och om förklaringarna förklarar det som skett. (-) Hur skulle historien se ut om man betraktade den från kvinnornas synpunkt? Jag vet att det är förbjudet, men ställa frågan kan man åtminstone få göra... (-) Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget."

(För den som inte vet vad varp och inslag är skall sägas att varpen är den osynliga del i väven som det synliga inslaget flätas samman med).


Elin Wägner har modet att också rannsaka sig själv, och sina bästa vänner, för att de inte redan efter första världskriget förstått de ekologiska sammanhangen. Hon hade själv varit med på den internationella fredskonferensen i Haag 1915, varit djupt engagerad och trott på dess slutsatser. Men nu, drygt 20 år senare, ser hon en rad brister. Bland annat hade man begärt att "naturtillgångarna skall fördelas rättvist" - men nu har hennes ekologiska medvetande vuxit och hon skriver upprört att det betyder att "om alla bara får vara med om den hänsynslösa och planmässiga utsugningen av jorden så är allt gott och väl".

Men det var alls inte väl för Elin Wägner längre - hon hade under de senare åren allt tydligare vävt samman feminism, fredsfrågan och ekologi till ett. Och det var mycket mer än samtiden kunde acceptera. Ja, mer än nutiden också kan acceptera... Hon förklarar hur svårt det är att bryta gamla tankemönster, invanda normer, ifrågasätta det som de många uppfattar som självklart och naturligt: "En fågel värjer sig i sin bur. Det är det enda de kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet någon annan uppehållsort. Det öppna dörren är då inte en utgång till friheten utan ingång för katten."

Elin Wägner anade att hon öppnade sig för kritik. Diplomatisk var hon inte. Karriär brydde hon sig inte om. Det som måste sägas, måste sägas. Hon låter sig inte stillas av de olika råd hon får från både vänner och förläggare att tona ner, vara mjukare, inte dra på... Men vi som kunnat följa hennes utveckling, så här med facit i handen, kan förstå att denna bok var omöjlig att skriva på något annat sätt.


Elin Wägner var villig att ta skott, till och med bli skadeskjuten av sina kritiker. Även hennes gamla vänner från Fogelstadtiden mötte hennes bok med tystnad. Även de mer liberala bland Fogelstadkvinnorna hade en viss undfallenhet för Stalin, vilket upprört Elin Wägner, som avskydde både Stalin och Hitler genom att avfärda dem som primitiva, tredje klassens diktatorer.

Elin Wägner är bitter. Besviken. Ledsen. Kvinnor har gått in i de system som män byggt upp, blivit systemets fångar utan att påverka. Militarism, skövling och en mekanisk syn på världen var det system man byggde upp. De politiska huvudlinjerna var som "poler på samma utvecklingsväg" där militarisering, skövling av naturen och härskarideologi förenade dem: mannen skulle härska över kvinnan, den vita mannen härska över den svarte, människan härska över naturen. Allt detta måste avvecklas. På samma sätt som mannens härskande över kvinnan gått hand i hand med människans härskande över naturen måste nu avvecklingen av av detta också gå hand i hand, skriver Elin Wägner.

Elin Wägner var besviken över att ingenting av detta hade hänt sedan första världskriget. Då hade kvinnor samlats till världsomfattande protester, men nu satt man med sin rösträtt och teg, begravda i partiernas kvinnoförbund där de fått leka utan inflytande. De skulle förändra världen, men nu stoppar de strumpor åt armén, tillverkar ammunition, klipper gardiner för mörkläggning. Understödjande de patriarkaliska principer som styr världen, skriver Elin Wägner upprört.

Men hon är noga med att skilja på dessa principer och de enskilda människorna - något som för övrigt genomsyrar alla hennes böcker. Det är samhällets och normernas ensidighet hon angriper. Hon skriver i en arbetsbok: "Samhällsliv och kultur har blivit enkönade, sterila och perversa. Och perversitetens kulmen är det moderna totalkriget." Med totalkrig menar hon både det militära och det kemiska som hotar biologisk mångfald och ekologiska sammanhang. Hon skriver i Väckarklocka:

"Människans frihet och lycka har kommit att betyda herravälde över jorden. Detta erövringsmål, som allt mer kommit att bestämma utvecklingens hållning, har inte tålt att några gränser bestod för människan. Därför har civilisationen även under fredstid varit på krigsfot. Den arbetar med fart, massa, med krafter som den väcker upp och inte helt behärskar. Den älskar att bryta lagar och motstånd. Den är krigisk och nedbrytande, även där den skenbart arbetar uppbyggande. Där den går fram, måste äldre kulturer raseras, naturen skändas och plundras. Dess uppbyggande, uppfinnande, producerande har ett hetsigt, nervöst drag."


Men det är inte bara kvinnor som underställs den vita mannens härskarmentalitet, det är också "framtidens män". Hon skriver: "Bland dem är naturligtvis Gandhi den främste, emedan han först av alla folkledare i världen fick den idén att den vita civilisationen var förgänglig och kunde och borde i så hög grad blandas upp med andra tillsatser från andra raser att den miste sin exklusivitet, men vann en framtid. (-) Framtidens män förstår att människan dukar under i sin hopplösa kamp för anpassning till den mekaniska tillvaron..."


Hennes analyser kan likna marxismen när det gäller hur hon ser på systemets oundvikliga kollaps. Också i hur hon förväntar sig att de många maktlösa människorna skall vakna upp och förändra. Men Elin Wägner syftar djupare än till bara klasskamp, för också den kommer att domineras av män. Hon ser möjligheter i delaktig demokrati och i självständiga enheter i samverkan där män och kvinnor samarbetar utan skrank emellan, på lika villkor och på samma plan. Hon gick emot stora namn i kvinnorörelsen som Ellen Key, som ansåg att kvinnor hade sådana biologiska förutsättningar att de bara skulle arbeta i samhället med vård och omsorg. Elin Wägner fnös åt detta och menade att då kunde aldrig rättvisa uppstå. Kvinnan måste ha rätt att såväl ha familj och barn, som möjlighet till varje arbete utanför familjen; annars skulle hon hållas som mannens fånge därför att hon saknade ekonomiska möjligheter att själv ha kontroll över sitt liv och sin framtid.

Elin Wägner kom i viss konflikt med Alva Myrdal och marxisterna. Hon såg nämligen redan 1941 faran i att bygga stora system, om än i det godas tjänst och med ädla syften, eftersom system alltid kan övertas av krafter med onda eller snöda syften. Det gällde allt från storkskaliga institutioner för barn och äldre till politiska system. Hon hänvisar till en av de fredliga fäderna för anarkismens, Peter Kropotkin. Skulle hon tvingas välja mellan Marx och Kropotkin vore valet lätt. Kropotkin myntade begreppet inbördes hjälp som svar på kapitalismens inbördes kamp, och hade dessutom redan trettio år tidigare påpekat risken för att även arbetarna skulle utöva "den kolonialistiska imperialismens" idé - enda sättet att motverka detta var att decentralisera, utveckla självtillit, överblickbarhet och energihushållning samt producera mer lokalt för lokala behov.


Väckarklocka avslutas med en programförklaring, en vision, en analys över vad som är hög levnadstandrad. Kanske var det just detta som upprörde samtiden allra mest. Högst upp på listan står gott och rent vatten, filtrerat av naturens eget reningsverk. En provocerande tanke när arbetarrörelsen såg varje bolmande skorsten och nedhuggen skog som framgång. Och när liberalerna alltmer började räkna alla värden i kronor. Hon reagerar kraftigt mot industrialismens enögda syn på världen.

Vad reglerar levnadsstandarden, frågar hon. Och svarar själv: Penningen. Det gällde att "segra i konsumtionstävlan", vilket Elin Wägner uppfattade som såväl förnedrande för människan som förödande för naturen. Efter vatten på listan, över vad som är levnadsstandard, kommer bröd bakat på goda råvaror, utan tillsatser. "Mjölet skall vara malt av säd som vuxit på frisk jord - frisk betyder här att den varken får vara sur eller övergödd, att den skall vara full av liv... Mjölet skall innehålla kornets alla beståndsdelar, men däremot inga blekmedel eller tillsatser för att höja bakningsduglighet och förvaringsmöjligheter."

Som krav nummer tre och fyra på listan återfinns att djuren skall ha leva ett värdigt liv och att spannmål och grönsaker odlas utan gifter. Det var naturligtvis provocerande att ifrågasätta kemikaliejordbruket på den tiden, snart skulle ju nobelpriset delas ut till uppfinnaren av DDT... Och att ifrågasätta "rationell" djurhållning, som ju skulle ge alla billigt kött, var snarast reaktionärt.

Elin Wägners kosmopolitiska världsbild leder henne naturligtvis bort från idén att levnadsstandard bara handlar om den egna täppan. Hon betonar att vi måste veta hur människorna som framställt mat och andra varor haft det, att deras arbetsförhållande och sociala förhållanden varit goda. Hon skriver: "Vi hade alla serverat den härliga, billiga kaliforniska frukten till våra söndagsmiddagar. Nu hade vi fått reda på hur den kunde vara så billig. Amerikanska farmare som genom en rå och hänsynslös jordpolitik förvandlats till proletariat, hade strömmat till Kalifornien och arbetat med plockning och konservering av frukten under förhållanden som man inte kunnat bjuda oskäliga djur en gång. Så länge det klibbar nöd och tårar vid aprikoserna, kaffet och apelsinerna som vi serverar, ligger vi djupt under en människovärdig levnadsstandard. Därför kräver vi makt som köpare att framtvinga en minimistandard för alla som arbetar inom livsmedelsförsörjningen, från mjölkerskan till fruktplockaren. Vi vill inte ha dåligt samvete inför människor och djur, vi vill ha vänskap med dem."

Men Elin Wägner blundar inte för att också materiella behov måste stillas. Men de saker man äger skall vara "få, förstklassiga och hålla länge". Tävlan om att konsumera mest kan bara leda till mental förnedring och ekologisk förödelse. Boendet var däremot viktigt för människans välfärd, man ska ha direkt övergång till "marken, gräset och fåglarna... vår begränsade del av världen skall vara obegränsad till djup och höjd...". Men än viktigare är "något att leva för" och att "kunna tala om vad man vill".

Med glimten i ögat berättar hon också att "hemtvättade, soltorkade, vindomsusna och skogsdoftande underkläder" kan vara ett villkor för hög levnadsstandard, men att detta trots allt inte platsar på listan.


Självfallet märker man, när man läser boken idag, att den har mer än 70 år på nacken. Och de första kapitlen kan tyckas tunga, och krävande. Men så småningom blir hon åter wägnersk, med beska kommentarer, lysande analyser och flytande språk. Gammal är boken. Men formuleringar, analyser, diagnoser, spådomar straffpredikningar och visioner har snarare blivit mer aktuella än förr. Eller vad sägs om detta:

"Soldaterna besprutar de största av sina fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens paraister och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.

Det finns inga skadedjur. Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.

Vi behöver en vision av en värld med mening i... Den visionen skapas då människa efter människa genomlyses av övertygelsen att det nuvarande sakerna stillstånd är en förvillelse som inte ingår i världsordningen som en nödvändighet. (-) En dag får människorna åter höra världen andas."


Hur möttes då boken när den kom? Ja, Elin Wägner hade med åren blivit en välkänd och ärad författare. Välkänd som journalist hade hon varit. Provocerande, javisst, men inte på det sätt hon var i Väckarklocka där hon utan diplomatiska formuleringar sammanfattar vad hon kommit fram till. Boken blev bemött med hård kritik av de som iddes säga något offentligt, men framför allt bemött med tystnad.

De som delade hennes uppfattning vågade inte meddela världen detta. Det skulle utesluta dem från karriär, fina uppdrag och glans under kristallkronor var helst de fanns: hos politikerna, hos arbetarrörelsen, hos näringslivet och hos kulturens eget etablissemang. Mest besviken var hon över tystnaden från de gamla vännerna i Fogelstadgruppen.

Det dröjde flera år innan hon upprättades, då genom en lysande biografi över Selma Lagerlöf. Hon fick plats i Svenska Akademin. När hon 1949 avled ersattes hon där av Harry Martinsson, som med ett magsurt inträdestal över Elin Wägner avslöjade sitt främlingskap och manliga rädsla för Elins tänkande. Det dröjde nästan tio år innan han skrev Aniara.


Elin Wägner har i Väckarklocka gjort upp med såväl sig själv som sin samtid och historien. Känslosamt, men ändå med intellektuell stingens. Personligt färgad, men ändå allmängiltigt. Praktiskt men ändå visionärt.

Väckarklocka är en klassiker, en bok som än idag bränner. Jag hoppas den kan komma ut igen, i nutida språkdräkt och med lätt redigering. Den borde stoppas i varje politiker hand.



PS! Karin Boye skrev sin dikt Visst gör det ont när knoppar brister  till Elin Wägner på hennes 50-årsdag. Några år senare kom den ut i bokform. 

Här hittar du min blogg om Elin Wägner, med bokrecensioner och annat.

onsdag 7 mars 2012

Om att färdas 320 000 mil på vingar

Världens äldsta albatross är en gammal dam. Hon har färdats minst 320 000 mil. Jorden runt 80 gånger. Hon hittar förstås tillbaka till exakt rätt bo. En vandringsalbatross kan utan problem färdas 70 mil per dag. Om dessa fåglar skall jag prata ikväll med Brutus Östling. Kunskapskanalen 19.00.

Utgångspunkten är förstås Midwayöarna, en mycket märklig plats på den här planeten. 1988 blev det naturreservat efter det att militären lämnat ön. Innan dess hade tusentals albatrosser slagits med militären om utrymmet på landningsbanan. Under årens lopp har mer än 5 miljoner albatrosser dödats på ett synnerligen vedervärdigt sätt. Idag är det plast och långlinefiske som utgör det stora hotet.

En bok, en författare. SVT:s Kunskapskanalen 19.00.
Repris midnatt, torsdag 09.00 samt 09.00 måndag 12 mars. Mitt nästa samtal blir den 16 mars på temat Ur regnskogens skugga. Mina 20 senaste samtal i Kunskapskanalen finns här.

tisdag 6 mars 2012

Maa av MP.s programarbete: Ekomodernismen konserverar gammalt tänkande

Ett nytt grönt partiprogram bör omöjliggöra en fortsatt utveckling i ekomodernismens anda – även om denna behagar de så kallade väljarna. Ett grönt parti är inte till för att behaga, ett grönt parti är till för att utmana, få människor att tänka långa tankar över sin roll som individ, samhällsmedborgare och varelse på den planet vi bebor.

Ovanstående skriver jag med anledning av att MP arbetar med ett nytt partiprogram. Om du vill läsa mer så klicka här, så kommer du till tankesmedjan Cogitos hemsida.

Och här pratar jag lite om Miljöpartiets utmaningar:


Och här lite om tankar inför MP:s programarbete:


Här funderar jag om sänkt arbetstid:

måndag 5 mars 2012

Iscensättning: Carema rustar upp det legitimerande systemet...

Hrmmm... Inlägget kommer sent idag, klockan är snart elva på förmiddagen. Läste att Facebook gjorde en hel del människor olyckliga, och då faller ju tanken in att också bloggar gör människor olyckliga. Så jag testade om jag blev mer lycklig av att skippa bloggen den här morgonen. Men det normallyckliga tillståndet höll sig fast. Väl det.

Att så många blir olyckliga över sin tid på Facebook kan bero på att de flesta av ens så kallade vänner därstädes verkar skratta och vara glada för jämnan. Om man får tro det de lanserar om sig själva. Men Facebook, Twitter och bloggande är förstås till stor del ett iscensättande. Precis som allt som görs offentligt är ett iscensättande.

När man försöker finna sanningar om författare i efterlämnade dagböcker, arbetsböcker och brev så gäller det också att ha klart för sig att de flesta vetat om att materialet skulle bli offentligt en vacker dag. Det gäller förstås allt från Strindberg till Ranelid. Ja, till och med Elin Wägners brev och arbetsböcker bör granskas utifrån insikten att även där finns mått av iscensättning.

Iscensättande är en konst i sig förstås. Näringslivet är förstås duktigt på att iscensätta - man satsar gärna på det legitimerande systemet istället för på det operativa när det gäller t ex miljö- och klimatfrågor. Man spelar upp med jippon, miljö- och klimatdagar, miljöpriser, slagord, reklam och allmänna förträfflighetskampanjer.

Och så har nu Carema Care bestämt sig för att åtgärda de problem man har. Därför tillsätter man en ny reklamchef. De missförhållanden och den vanvård som det skrivits och talats om skall nu åtgärdas. "Som reklamchef ser jag stora möjligheter att bidra till det arbetet", meddelar den nya reklamchefen.

söndag 4 mars 2012

Islossning

Isen på fjärden sjunger. Solen värmer redan växthuset. Snön har smält i klosterträdgården. Efter att ha ägnat gårdagens eftermiddag och kväll med att snickra ramlade jag ner i tevesoffan lagom för att utföra plikten att skydda Europa från sprattlande glin genom att rösta på Torsten Flinck. Bra låt. Bra röst.

lördag 3 mars 2012

Lågbudget må det vara - men förträfflig sådan...

Maj Wechselmann är inte den som enbart går fram med kirurgkniv. Hon använder ofta motorsågen som retoriskt verktyg. Vilket man möjligen kan bli lätt frustrerad av ibland, men det är ingenting jämfört med hur frustrerad man kan bli på den verklighet som hon speglar i några av sina filmer. Eller hur glad man kan bli - som t ex av filmen Bang och världshistoiren.

Hennes senaste film är en smocka rakt in i mellangärdet. Den tar även om man är väl medveten om kärnkraftens risker och vad följderna kan bli av en olycka. För den som envisas med att argumentera för kärnkraften är det en smocka rakt på truten. Filmen heter Den mänskliga faktorn - Bi goes to Fukushima

Det är dumt att uppfinna nya beskrivningar när redan gjorda sådana är träffsäkra. Citerar därför Aftonbladet: "Filmen är en rörig, kaotisk och skakande skildring av den humanitära katastrof som nu utspelas i Japan, om människor utan röst som förlorat allt." Jo, det må vara lågbudget, men inget fel i det. Närheten är extrem. Och Wechselmann är förbannad, tycks det mig. Det är tur att de finns, de där som brinner. Filmen kan man se bland annat på Zita i Stockholm den 15 mars.