BoE(14): "Se där, så lika vi ändå är!"

Det här är sista delen av Berättelsen om Emily. Tidigare avsnitt hittar du här: 1, 2, 3,4, 5, 6 ,7,8, 9,10,11,12,13.

Jag var, om nu sanningen skall fram, en mycket naiv liten flicka som kom till Beijing 1990. Jag var 19 år och mötet med storstaden blev en chock. Visst hade jag förstått att huvudstaden skulle vara något helt annorlunda än hembyn. Och visst hade jag förstått att de människor jag skulle möta här hade andra erfarenheter än jag hade. Men trots det blev det som en chockt.

Det hade nästan varit outhärdligt på tåget, jag hade låtit bli att äta och dricka för att slippa gå på toaletten så jag var hungrig och trött när tåget slamrade in mot Beijing. Det skakade och krängde när det körde över alla växlar.

Mörkret hade lagt sig när vi rullade in på stationen, jag tror klockan närmade sig elva på kvällen. Vid den tiden är det mörkt och tyst hemmavid, någon enstaka oljelampa kunde flimra, men i övrigt är det becksvart. Men här i Kinas huvudstad var det fullt med människor som sprang omkring. Och så mycket ljus!

Jag visste inte hur jag skulle kunna ta mig till mitt campus, jag kände ingen i Beijing och att sätta sig i en taxi kändes alldeles främmande.

Som tur var hade jag känt igen en tjej på tåget och vi hade pratat lite. Hon hade vänner som hämtade henne och jag fick följa med till hennes rum på hennes campus. Där övernattade jag och hon följde mig nästa dag till mitt universitet. Jag hade sån tur, men så är jag ju född i grisens år också.

När vi kom fram till Beijings universitet för främmande språk så fick vi gå genom en stor port där det stod flera vakter. Runt omkring campus löpte en hög mur, precis som på alla andra skolor jag gått.

Jag fick besked om att jag skulle bo i Hus nr 3. Det var där de kvinnliga studenterna bodde. Vi var fem flickor som fick dela på ett rum. Vi kom alla från Xinjiang.

Eftersom jag kommit senare till universitetet än de andra, som fått besked om att de blivit antagna flera veckor innan jag fick mitt besked, så fick jag ta den säng som fanns kvar. Men jag var nöjd ändå. Jag var ju här nu! Det var ett så fint rum! Med en egen säng! Jag som var van att trängas med alla andra på kangen.

I korridoren fanns det en kran med kallvatten. Jag var så imponerad! Där skulle man hämta vatten och fylla sitt handfat. Mina rumskamrater hade berättat att alla också måste ha egna matskålar, skedar och pinnar. Så det var bara att storkonsumera…

I rummen bredvid bodde kinesiskor och de var förstås nyfikna på oss. Vi var de första studenterna från minoritetsfolken som hade fått tillträde till universitetet. Det var säkert mycket som rörde sig i våra kinesiska kamraters huvuden. Hur var vi? Vad åt vi? Skulle vi fatta något? Kan man bli väninnor med oss? Man kanske till och med undrade om vi gick på toaletten som vanliga kineser…?

Frågorna var många och deras nyfikenhet stor. Kanske fattade de tycke för mig. Jag blev inbjuden till rummet bredvid och där bjöd en kinesisk flicka på köpsaft. De trodde nog att jag var från en annan planet när de förstod att jag aldrig druckit köpsaft förut.

Och jag blev så förvånad när jag förstod att de drack köpsaft varje dag. Ett sådant lyxliv de levde! De hade fina kuddar och dockor i sina sängar. Skillnaden mellan vad vår familj hade och vad mina klasskamrater hade därhemma var ingenting jämfört med det jag nu såg. De kinesiska flickorna spelade instrument som hängde på väggarna, deras skolväskor var jättefina och de hade massor med kläder. Ingen hade stickade ullbyxor, sådana där som min syster slitit flera nätter för att ge mig. De hade köpbyxor i bomullstyg, mina stickade byxor skrek ut att jag kom från medeltiden. Det var så det kändes.

I deras rum stod vackra flaskor med hårschampo och fina burkar med hudkrämer. Jag hade schampo i påsar och hade aldrig sett hudkräm. Det kändes som en sagovärld. De hade så fin hy! I vår hemby hade vi ofta dålig hy eftersom det var blåsigt och torrt, när det inte var stekande hett – huden torkade ut, blev fnasig och rödmosig om vartannat.

Men det var förstås inte bara sakerna som var så fina. De pratade så elegant också. Använde så fina ord. De pratade om sina familjer. En av dem hade en pappa som var professor, en annan hade en mamma som var läkare. Vad skulle jag säga att min mor och far var för någonting? De gjorde stora ögon när de hörde att jag hade sju syskon. Själva var de ofta enda barnet. Några hade ett syskon, men inte fler.

De tyckte säkert att jag var konstig. När de frågade om vi åt med pinnar hemma så måste jag erkänna att vi för det mesta åt med händerna, även om vi hade pinnar ibland.

De stirrade på mig - och jag bestämde mig för att omedelbart lära mig fint kinesiskt bordskick. För jag hade nått mitt mål, att som första flicka från byn komma till Beijing, jag skulle få utbilda mig, lära mig språk och snart kunna prata med hela världen.

Åren har gått. Mycket har hänt. Jag har arbetat som guide i Kina, rest med turister till allt de vill se. Terrakottaarmén, Kinesiska muren, Tibet, Shanghai… Jag har studerat och arbetat några år i Göteborg. Och när jag berättar detta så känner jag hur det sparkar i magen. Jag bär på ett litet liv. Jag sitter på ett café. Jag har ett glas vatten framför mig och en stor muffins. Jag tycker om muffins, skall nog lära mig hur man bakar sådana.

Jag håller handen på magen och funderar på hur mitt liv skall bli. Och hur mitt barns liv skall bli. Jag vet inte om jag bär på en flicka eller pojke. Det spelar ingen roll för mig, jag vill inte veta. I Kina blir det ofta fest när det föds en pojke. Men inte en flicka. Men min kines bryr sig inte, säger han.

Sist jag var hemma i byn kände min far inte igen mig. Han var liggande. Och nu är han begravd. Jag är glad att jag tog med honom och mor på den långa resan i den stora flygmaskinen, den där gången då han frågade om vi var i himlen och om man kunde stiga av där.

– Nej, vi är inte i himlen, svarade jag, men vi är mer än en mil upp i luften.

– Hur långt är det då till himlen?

– Jag vet inte, sa jag. Jag vet faktiskt inte.

Jag förmodar att du tyckt att en del varit konstigt av det jag berättat. Men ändå finns mycket gemensamt mellan kineser och svenskar. Egentligen är det intressant att vi är så lika. Vi har kroppar som fungerar likadant, vi har hjärtan som slår och händer som kan utföra fantastiska saker. Vi behöver alla luft, vatten och mat för dagen. Vi behöver alla bli uppskattade och sedda. Vi vill leva i fred, skydda våra barn och känna att någon bryr sig. Se där så lika vi ändå är! Jag och du är så lika, trots att vi kommer från så olika kulturer.

Detta var den sista delen av Emilys berättelse. Det finns förstås mycket, mycket mer att berätta, men det får räcka för den här gången. Om du vill veta hur jag träffade Emily kan du klicka här. Hoppas du, så här under OS, fått veta lite mer om Kina, och om livet för en kazakisk flicka från Xinjiang, i nordvästra Kina, fyrahundra mil från OS-staden...

Vill ditt bibliotek, din förening eller någon skola träffa Emily, och höra henne tala om sitt liv och om den verkliga vardagen i Kina, mejla till provoka@telia.com

Bilden: Emily med sin lilla dotter.