BoE (6): "Kulturrevolutionen. Det var så mycket som vändes upp och ner."

Tidigare avsnitt 1, 2, 3,4, 5 berättelsen om Emily från Xinjiang i Kina Emily och jag träffades för några år sedan, i samband med att jag besökte Biejing för att bl.a. följa en rättegång. Vi lärde känna varandra och vi beslöt att hon skulle berätta om sitt liv, medan jag skrev ner hennes berättelse. Delar av berättelsen kommer att finnas på bloggen under OS.

När mina äldre syskon föddes på femtio- och sextiotalen var det inte ovanligt att kinesiska familjer hade både fyra och fem barn.

Men när jag föddes hade myndigheterna börjat propagera för familjeplanering.

Befolkningsexplosionen i Kina var ett problem. Nu skulle det räcka med två barn per familj. Jag var på väg att bli det åttonde barnet. Så det var allt annat än självklart att jag skulle få födas. Mor hade dessutom redan fyllt 40 år.

Hon hade fött sju barn, och hade inte så mycket ork kvar. Att föda barn sent i livet skulle förstås också bli riskfyllt. Något BB skulle hon inte kunna föda på, utan det skulle som vanligt ske därhemma. Under förhållanden som var allt annat än säkra, lugna och hygieniska.

Mödravårdscentral ska vi bara inte tala om. Om ni visste hur bra ni har det i Sverige!

Till saken hör också att mina syskon inte var så roade av tillökning. Tvärtom. De visste mer än väl vad det skulle innebära. Reyhan, min äldsta syster, var mycket upprörd över att familjen skulle bli ännu större. Hade inte partiet sagt att det inte borde födas så många barn? Och så skulle hennes egen mor föda sitt åttonde!

Reyhan visste förstås också att mor var trött och ständigt oroad över hur hon skulle få ihop mat till familjen. Hade inte mor redan blivit ännu tröttare än förr? Skulle aldrig någonting bli bättre?

En mun till att mätta krävde att fler delade på det lilla som fanns av bröd. För det var bröd man åt till frukost, lunch och middag. Något annat var det sällan tal om.

Brödet bakade mor på kornmjöl och lite vetemjöl. Det var en ständig kamp att få mjölet att räcka. Varje familj fick ransoneringskuponger som gav tillstånd att köpa en viss mängd mjöl, tyg och matolja.

Mor försökte alltid byta ut tygkuponger mot matkuponger hos grannar och släktingar. Det var viktigare att vara mätt än att vara fint klädd. Dessutom var tyg dyrt, så mor hade nog inte haft råd att använda tygkupongerna i alla fall. Mor tackade Allah för mjöl och bröd, hon tackade också för att hon orkat ännu en dag. Far delade sin tacksamhet mellan kommunistpartiet och Allah.

Men det var inte bara maten som skulle delas av flera munnar när jag fötts. Ett nytt syskon skulle också medföra utgifter för skola och för nya skolböcker. Skulle man klara av det? Vad skulle man ta pengarna från? (När jag var guide trodde många svenskar att skola och sjukvård var gratis i Kina).

Och på ”kangen” skulle det bli trängre. Det är på den murade kangen vi sover. I ena ändan finns en spis som eldas med torkat kobajs. Så kangen är varm och skön, men det kan förstås bli lite stökigt med en unge till.

Mor hade tackat Allah för att både hon och barnen överlevt de tidigare förlossningarna. När hon väl valt att behålla mig ställde hon åter sin tillit till Allah. Och förresten: om Allah ville att hon skulle föda ett barn till så var det viktigare än att följa kommunistpartiets önskemål. Vad min far tyckte vet jag inte. Både Allah och kommunistpartiet var ju värda den största respekt.

När jag föddes på våren 1971, just när solen började värma och ge hopp om sommar, var det bara Hasan, min äldste bror, som var riktigt glad. De andra kände att det blev för mycket med ett barn till. De skulle få dela sovplats, mat och utrymme med en till. Men för Hasan var det inte så skrämmande, han var ju äldst och skulle kanske hinna skaffa ett eget hem innan jag tog alltför stor plats…

För mor blev det förstås tyngre. Det var hon som hade ansvaret för hemmet och hon visste mer än väl vad det innebar med uppoffringar och ständig oro. Vad visste Hasan om livet?

Visst skulle det bli besvärligt med en lillasyster till, men det fanns faktiskt tecken som tydde på att det skulle gå bra. Jag var ju född i grisens år. Det är det bästa år man kan vara född i. Då har man större chans till lycka och framgång än om man t ex skulle vara född i fårets/getens år.

Vidskepelse? Tja, det är möjligt, men oavsett om man är ateist, buddist, muslim eller något annat så finns det i Kina en allmän känsla av att det kan vara viktigt att vara född i ”rätt” tecken. Så det föds faktiskt fler barn i grisens år än i till exempel fårets år.

Hur som helst: det räckte inte med Hasans glädje för att mor och far skulle vilja behålla mig. Istället bestämde man att jag skulle lämnas bort efter ett år, när amningen var färdig. Mor kände att graviditeten hade tagit hårt på henne, att hon inte skulle orka med att uppfostra ett barn till, att det var både nödvändigt och rätt att lämna bort mig. Både jag och familjen skulle få det bättre på det viset. Vilket gjorde Reyhan lite lättare till mods. Snart skulle hon bli av med sin senaste lillasyster.

Jag har ofta tänkt på hur det känns för en mor att veta att hon skall lämna bort sitt barn, som hon ammar och sköter, när den bestämda tiden runnit ut. Och hur det känns för syskon att veta att man bara skall ha kvar sin lillasyster något år.

Vi bodde i det första huset i tredje gränden, precis vid den större gatan som slutade vid skinnfabriken. Min far hade arbetat på den fabriken innan jag föddes. Han hade bearbetat skinn från får, kor och hästar med olika kemikalier. Ofta i kallt vatten. Det var där han hade fått sin värk, en ständig värk i lederna. Tack vare att han varit en gammal revolutionär som varit med i kriget hade han, några år innan jag föddes, fått jobbet med att köra sten på de leriga vägarna från bergen till olika byggen. Det kan låta som ett värre jobb, men han slapp det kalla vattnet, han slapp kemikalierna.

– Du var nog inte mycket till revolutionär, sa mor ofta till honom. Men mor var ända tacksam för det nya jobb han fått, det gav lite mer betalt och kanske skulle hans humör bli bättre om han kunde få slippa värken. Trots hopp om dessa ljusglimtar blev mor allt tystare, hon slöt sig alltmer inom sig själv. Mina syskon, inte minst Reyhan, fick ta ett stort ansvar för sin lillasyster.

Så en vacker dag, när jag hunnit bli ett år, var det dags. Jag skulle lämna familjen. Ett par hade kommit för att hämta mig. Men något hade hänt under det år som jag funnits till. För plötsligt var det Reyhan som protesterade. Hon som inte ens ville att jag skulle få födas. Reyhan, som nu blivit femton år, hade ändrat uppfattning om sin lilla syster. Visserligen skrek jag väl ibland, var väl lite kinkig som småbarn kan vara, men var jag inte också rätt så gullig? Så nog borde jag väl få stanna.

Reyhan försvarade mig med argument, med gråt, med näbbar och klor. De som skulle bli min nya mamma och pappa blev säkert alldeles förfärade över det som hände. Reyhan stod i vägen när jag skulle lämnas över till mina tänkta nya föräldrar. Och min mor orkade inte säga emot, hon var redan på väg in i en allvarlig depression.

Kanske kände sig far allt mer osäker på det här med adoption. Jag vet inte. Men det var oroligt i Kina. Det var så mycket som höll på att omformas, så mycket som vändes upp och ner. Kulturrevolutionen hade pågått i drygt fem år. Och den hade börjat påverka också vår familj.

Det var bäst att lillflickan fick stanna.

Och så fick det bli.

Fortsättning följer. Bilder från en dokumentärfilm av Per Lager.