Berättelsen om Emily (2): "Behöver svenskar gå på toaletten?"

För några år sedan lärde jag känna Emily från Xinjiang, en nordlig provins i Kina där flera minoritetsfolk bor. Vi beslöt att hon skulle berätta om sitt liv, medan jag skrev ner som manus till en kommande bok. Det 1 hittar du här. Här följer del 2:

Den flygresa jag berättar om inträffade för några år sedan. Jag bjöd mor och far till Göteborg, där jag studerat och arbetat några år. Jag ville så gärna ge mina åldrande föräldrar ett äventyr de inte ens kunnat drömma om. Därför var det en stor glädje att kunna bjuda mor och far till Sverige. Nu skulle de få åka till ett land med nästan bara… långnäsor!

Långnäsor kallar vi vita västerlänningar därhemma. Det är inte alltid så illa menat, ofta kan det ske lite skämtsamt. Men det kan också ligga djupt allvar bakom, en rädsla för det främmande. Ungefär som när blonda och blåögda svenskar kallar oss mörkhåriga för svartskallar. Ibland är det lite på skoj, men ibland kan det också vara mycket illa menat.

Har man aldrig träffat någon långnäsa undrar man förstås hur dessa är. Min far hade aldrig talat med någon långnäsa.

Till min landsända, min region, Xinjiang, är det fortfarande ovanligt att turister söker sig. Och till min hemby kommer nästan aldrig någon. Dels är det mycket långt ifrån Beijing och andra kända turistmål. Dels är det så fattigt och enkelt att ni skulle bli förskräckta, ja, kanske till och med avskräckta, trots att mycket blivit bättre de senaste åren.

Men ni skulle inte vara ensamma om att bli förskräckta. Många kineser i de moderna storstäderna skulle bli lika förskräckta om de hälsade på oss. De talar ofta om hur primitivt och smutsigt det är uppe hos oss. Så gammalmodigt och fattigt. Hur bergen hotar och hur sandstormarna viner.

Visst kan jag förstå att det kan se främmande och primitivt ut när kvinnor än idag lagar maten utomhus som de gjort i århundraden, trots att vintern är lika isande kall som i norra Sverige. Hur de hinkar upp vatten ur brunnen för hand. Hur husen är byggda av enkla lerplattor och hur det än idag är så mycket lera överallt…

Men samtidigt har det blivit så mycket bättre än när jag lämnade min hembygd för femton år sedan. Vägarna har blivit bättre, husen lite större och fattigdomen mindre.

När jag var liten minns jag att det ännu fanns familjer som inte hade kläder till alla sina barn. De fick turas om att bära dem för att kunna gå ut. Man kan tro att det är en skröna, men det är faktiskt alldeles sant.

Jag minns hur min far gick med häst och kärra till bergen för att hämta stenar till byggarbetsplatser nere i byn. Vägarna var leriga, med avtryck av tramp från kor, får, hästar och mulor. Och från en och annan vildåsna.

Ibland fastnade vagnen och han måste skjuta på. Det var tungt. På vintrarna kom far hem med så mycket is i skägg och ögonbryn att man inte kunde se att det var han, man fick ana sig till det eller höra på rösten.

Långnäsor är det alltså ont om bland berg och öken i min hembygd. Min far hade aldrig talat med någon långnäsa när han nu var på väg i flygmaskinen till Göteborg.

Så det är kanske inte så underligt att han undrade hur ni svenskar är. Vad kan de vara för något? Inte kan svenskar, som lever i ett så rikt land, vara som oss? Han lade sin hand på min arm, vände sig mot mig där jag satt mellan mor och far. Han frågade försiktigt undrande:

– Behöver svenskar gå på toaletten?

Fortsättning följer, här finns del 1, och här kan du läsa mer om Berättelsen om Emily.