Berättelsen om Emily: "Är vi i himlen nu?"

För några år sedan besökte jag Beijing för att följa en rättegång. På flygplatsen mötte en ung kvinna. Hon presenterade sig som Emily.

Hon delade med sig av sitt liv, berättade om sin barndom och uppväxt långt bort i nordvästra Kina, i den lilla byn i det nu så aktuella Xinjiang.

Så småningom lärde jag känna Emily, och vi beslöt oss för att hon skulle berätta om sitt liv, medan jag skrev ner hennes berättelse. Anspråkslöst och utan större åthävor.

Välkommen att ta del av den berättelsen i ett antal blogginlägg. Så småningom blir det kanske en bok.

Så här börjar Emilys berättelse:

Mor och far var tysta när flygplanet steg över Beijing. Nog hade de sett flygplan röra sig över himlen, rakt ovanför hembyn, men att nu själva sitta i en flygmaskin och känna skakningarna och motorljudet var något helt annat.

En värld så långt från deras jordnära liv.

Flygvärdinnorna frågade vad de ville dricka. Mor kände sig lite dum. Hon tyckte det var konstigt att de vackra flickorna log mot henne och frågade vad hon ville ha. Hennes liv hade inte varit på det sättet. Mor försökte gömma de skrovliga händerna. Hon tyckte inte att de passade i den fina flygmaskinen, med de fina stolarna och flygvärdinnorna som gick där så vackra och raka i ryggen.

Lite vatten ville hon ha.

Vatten var ingen självklarhet därhemma. Men här, mitt uppe i luften, kunde hon be om hur mycket som helst.

Min far var tyst. Kanske var han lite rädd. Hur kunde maskinen flyga som en fågel? Och här satt man som i fågelns buk på väg rakt in i himmelen.

Himmelen. Där gudarna levde. Gudarna som var de enda som en gång stått över kejsarna i Kina. Kanske hade de till och med stått över Mao?

Att vara så nära himlen som här var nästan ett lika stort under som att få se sin käre Mao.

– Är vi i himmelen nu, frågade far och jag hörde att han var rörd. Är vi i himmelen? Kan man stiga av här?

Vad svarar jag på det? Vad är himlen? Och kan man stiga av där?

Vad är himlen för mig? Var ska jag stiga av? I min gamla hemby i nordvästra Kina, i Xinjiang, där mor ännu bor, där min far är begraven, där mina syskon lever sina liv…

Eller i Beijing? Staden som växer och där det nya Kina träder fram, staden där OS hålls… Eller i Sverige? Landet som jag lärt känna lite grand, landet som är så annorlunda.

Vad ska jag stiga av? Var ska mitt barn få växa upp? Jag vet inte. Inte än.

Men jag vill att mitt barn skall få en bättre barndom än jag haft. Och jag önskar att mitt barn skall läsa den här berättelsen en vacker dag, för att lära känna sina rötter, för att förstå att allt blivit bättre och att jag kämpat för att det skall få ett så bra liv som möjligt.

Är vi i himlen nu, frågade far där han satt i den stora fågeln på väg till en annan värld för att hälsa på. Det var några få år sedan.

– Nej, vi är inte i himlen, sa jag. Men vi är mer än en mil upp i luften.

– Hur långt är det då till himlen?

– Jag vet inte, sa jag. Jag vet faktiskt inte.

Forts följer av Emilys berättelse. Här kan du läsa om hur vi träffades.